Eno/Moebius/Roedelius/Plank

Det här är en hyllning till fyra genier. Man ska vara väldigt försiktig med G-ordet, och inte urholka dess värde. Jag har skrivit vitt och brett om ett otal artister, väldigt sentimentalt inkännande och lidelsefullt överlastade hyllningar, kan tyckas. Men långt ifrån alla jag har skrivit om skulle jag kalla för genier. Nitzer Ebb är till exempel inga genier, bara ett förbannat bra band med total känsla för vit aggrofunk.

Men att Brian Eno är ett geni, det vet ni. Förmodligen den största levande konstnären, alla kategorier. Till geniskaran måste även Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius i Cluster räknas. Och så då mästerproducenten Conny Plank, krautens Phil Spector som allmusic presenterar honom. Kraftwerk, Neu!, Ultravox, Devo, Harmonia, DAF och Holger Czukay är bara ett axplock artister han har jobbat med. Jag ser hans namn på var och varannan skiva i mina backar, ändå vet jag knappt någonting om honom, mer än att han dog 1987. Jag önskar mig en lång artikel om Conny Plank, kanske av någon på nätsidan soundofmusic?

Nu är det så att jag förra veckan kom hem med fyra skivor som utgör ett eget litet universum, fyra samarbeten mellan fyra genier. Musik som är runt 30 år gammal, men ändå överträffar i stort sett allt som har släppts sen dess vad gäller ambitioner, visioner och utförande. Brian Eno refererar själv till Jorge Luis Borge när han talar om Planks studio som utgångspunkt för skapandet, och att de tog fasta på ”the Borgesian idea that you can invent a world in reverse by first inventing an artefact that ought to be in it.” Det här står att läsa i bookleten till After the Heat, skivan som följde upp mästerverket Cluster & Eno, som jag tidigare har skrivit om här.

Musiken på After the Heat är än mer flytande än på föregångaren, den präglas i högre grad av improvisation, men den är knappast lös i kanterna och fri till formen för den saken skull. Nej, tack lov håller de sig inom fasta ramar och lyckas istället uppfinna en musik som verkligen inte låter som något annat. Det är ju en av de mest tröttsamma klyschorna som finns, alltid en garant för besvikelse, för det finns nästan alltid något som påminner om det nya. Men After the Heat låter faktiskt helt väsenskild från allt annat jag har hört, undantaget möjligen de andra skivorna de här killarna har gjort tillsammans. Det är irrelevant att prata om huruvida det låter modernt eller inte, det låter bara väldigt…utanför. Lyssna till exempel på ”Broken Head”, med en text som känns kusligt profetisk:

Stranded on a world that´s dying,
Never moving, hardly trying.
I was a broken head
I stole the world that others plundered.
Now I stumble through the garbage,
Slide and tumble, slide and stumble

Det är ju så jävla knäckande bra.

Jag har tre skivor liggandes på min åldrande stereo hela tiden, bredvid varandra, för de ser så vackra ut tillsammans. Så enhetliga och perfekta. Det är After the Heat, och så är det Begegnungen och Begegnungen II. Begegnungen betyder ungefär slumpartat möte, och skivorna består av musik som Eno, Moebius, Roedelius och Plank har skapat tillsammans under några år. Jag ser dem framför mig, i Planks studio, en isolerad 1700-talsvilla, i utkanterna av Köln. De berättar om dagliga samtal och nattliga inspelningar. Kan ni föreställa er en mer inspirerande miljö? Fyra lågmälda och ödmjuka visionärer som filosoferar fram musik som ingen marknadsstrateg i världen skulle kunna sälja. De var fria att göra precis vad de ville. I världen rasade punken, och där satt de i en skog och byggde en helt ny värld. En värld som jag känner uppriktig tacksamhet för att ha vunnit tillträde till.

Det talas mycket om att det är oviktigt huruvida något låter bra om 20 år, bara det låter bra idag. Det är en tanke jag har varit ganska välvilligt inställd till, jag gillar ju en hel del banal pop. Men ibland blir jag Harold Bloom och längtar efter eviga värden, och i en musikkanon har den här kvartetten en plats längst upp i pyramiden. Det är en så rik ljudvärld de bjuder in till, trots att musiken egentligen är ganska jordnära och avskalad. Det skvallrar bara om en sån total känsla för varje litet ljuds betydelse för helheten. De mest abstrakta bitarna låter jag rulla om och om igen, och till slut verkar allt falla på plats.

På ett sätt är de här skivorna de bästa Eno medverkade på under 70-talet. Hans popskivor är givetvis genialiska, och både Discreet Music och Music for Airports är mästerverk, men här finns det även något ogripbart, undflyende som skapar en spänning som man osvikligen dras mot. Jord och rymd.

Om vi tittar lite närmre på Clusters Zuckerzeit så kan den ytligt beskrivas som ett möte mellan Kraftwerk, Eno och naturen. Jord och rymd är ledord även här. Jag kan ärligt talat inte begripa att Cluster inte har högre status. När man talar om kraut nämns nästan alltid Neu!, Can och Faust i första hand, och även om det är förträffliga band, tycker jag att Cluster var både bättre och mer nyskapande. Inte minst Zuckerzeit är ett fullödigt mästerverk. Jag minns att jag fick första låten, ”Hollywood” på ett blandband av vinylkodan för många år sedan, och jag minns hur knäckt jag blev. Hur fan kunde man låta så 1974? Skivan klockar in under 40 minuter, och den består av 10 spår ren perfektion. Det är rytmer som nästan, bara nästan, är taktfasta och konventionella, men det finns hela tiden en skruv på det som gör att musiken hamnar i en annan fas. Sen har vi de svävande syntarna, melodierna som plöjer en motorväg genom skogen. Motorvägen leder inte in i framtiden, utan in i en annan dimension. Det är något helt annat än Tangerine Dream, som jag visserligen älskar högt, det här är trots de halsbrytande visionerna ganska småskalig musik. Den håller sig i ett lågt register och tuffar på. Jag ligger på min nyinköpta persiska matta och bara skälver av välbehag.

Så greppa kreditkortet, ni har fyra skivor att köpa.