Junior Boys

Jag är aldrig sen att lägga ut texten om livetrummisar, och hur mycket de alltid förstör. Så kommer vår tids bästa popband till Stockholm och vänder upp och ner på alla begrepp. Det är väl så de riktigt stora banden fungerar; de kan få oss att ifrågasätta hela ens värdegrund och revidera alla strikta manifest man har spikat upp på kylskåpsdörren. "Har du en gång spelat in med trummaskin skall du icke nyttja livetrummis," har det alltid stått där på min stentavla. Men igår förändrade Junior Boys min syn på det.

Att So This Is Goodbye är årets bästa skiva torde vara lika självklart som att jorden är rund. Jag får gå ända tillbaka till New Orders Technique för att hitta en lika fulländad popskiva. Ändå kan jag inte påstå att jag hade väntat mig en särskilt omtumlande konsert igår; två män och lite maskiner, låtarna rakt upp och ner, inga krusiduller. En njutbar stund ihop med Kanadas finest, helt enkelt.

Det mesta talar emot en lyckad kväll; Debaser är en bedrövlig konsertlokal och det är knökat med folk, inte kul för en allt mer folkskygg Slowdiveman. När Junior Boys går på står jag längst bak och ser i stort sett ingenting. Däremot så hör jag. De spelar ”The Equalizer” och den låter tamejfan bättre än på skiva. Jeremy Greenspan har plockat fram en bas som låter exakt som den Mick Karn använde på Japans skivor och Lustans Lakejers En plats i solen. Det är obeskrivligt suggestivt. Det är smått letargisk electropop med omöjligt fonky bas och trummor som låter som om de vore mickade av Jeff Lynne. Det är säreget, to say the least. Livetrummorna som jag raljerade över i början ligger här inte, som brukligt, längst fram i ljudbilden och brötar på likt en gapig unge som vill ha mat. Nej, det är mjuka, smeksamma, men ändå stadiga slag som minner om ELO anno Balance of Power. Med det understödet tillåts Junior Boys sväva ut något från sin så strama och hårt hållna pop. Flera outron går över i Cluster/Harmonia-liknande transstycken. Att Greenspan lägger sorgliga Peter Hook-slingor ovanpå ökar bara på pulsen ytterligare. Det blir inte bättre än så här, tänker jag. Originalsetet avslutas med ”FM”, seklets hittills bästa låt, och det är nog det enda spår som inte funkar lika bra eller bättre än på skiva. Men jag anar att de sitter på en framtida ”A Forest” – Greenspan kommer nog få svårt att låta bli att göra en Gallup och stå och veva slutackordet en kvart när de har nått en bekväm Cure-position om 20 år.

Det blir ett extranummer; ”Under the Sun”, och jag tänker än en gång på The Cure. Shoegazeindietechno säger Victor skämtsamt bredvid mig, visst, men jag hör The Cure. Ett mjukt krautbeat maler på och ovanpå kramas Unknown Pleasures med Disintegration. Perfekt är ett ord som inte räcker till. Jag ber en bön om att Robert Smith går och tittar på Junior Boys och låter sig inspireras, och tar revansch på förra hemska nu-metalplattan. 1992 var de ju uträknade och byggde den sanslöst underskattade Wish på Ridemangel och omedelbara poplåtar. Om de ska envisas med att spela vidare så kan de väl ta intryck från planetens bästa band, och göra nåt vettigt av det istället för att springa till vidriga amerikanska rockproducenter och be om en fläskig ljudbild?

Var var jag nu igen... Jo, just det. Junior Boys. Världens bästa band. Älskar dem.