An EP Speaks

Ni ser en bild av den bästa ep som någonsin gjorts. På "Today Forever" befinner sig Ride i brytningspunkten mellan sina två ganska så väsenskilda mästerverk Nowhere och Going Blank Again. Men kanske är ändå just "Today Forever" deras största stund. 1991 var Ride givetvis världens viktigaste band, och de känns nästan lika viktiga idag, i vår dumma dumma samtid. De kommer iallafall aldrig hamna utanför min egen lista över världens tio bästa band.

Vi har precis skaffat katt, och det är en källa till oändlig glädje. Nu gör det inte så mycket att jag sover illa på natten. Jag kan ju ligga och lyssna på Issey när han leker. Det är så rogivande och glädjande att höra honom go bananas. Inatt vaknade jag klockan fem av ljudet av tassar och en studsboll. Jag log och tänkte på "Today Forever". Och så tänkte jag: "innan jag sätter igång med dagens översättning, ska jag lyssna igenom den".

Det räcker med några sekunder av "Unfamiliar" så är man där igen, och agiterar om Ride på gymnasiet. Det är något alldeles osannolikt vilken basgång, och vilket trumspel. Så furiöst och irrationellt och spännande. Vilken ljudbild! Det är sonic architecture av yppersta klass. Ett gitarrpopband har ALDRIG låtit lika magiskt och storslaget. De siktar rätt ut i rymden. Jordnära, it is not, men musiken kräver att man bäddar ner sig bland alla de skikt den rymmer.

Jag är patologiskt ointresserad av mode, men visst vill jag väl se bra ut, och visst finns det stilikoner. De är två stycken till antalet, av två årgångar; Barney Sumner 1981 och Andy Bell 1991. Det är snygga killar i sina prime, i jävligt snygga kläder. Ride såg väldigt bra ut, och skivomslagen var fantastiska. Jag lägger ut min ep-samling på golvet ibland för att få en estetisk kick.

Och så... Åh, Andy Bells röst... Lyssna på "Beneath". Rösten är tunn och hörs knappt genom dånet, men varende stavelse sitter som en ishacka i hjärtat. Avslutningsspåret, "Today", är bara rätt igenom hjärtskärande. Aldrig har jag väl hört en så snabb trumtakt i en ballad. Ride. Så totalt egensinniga och visionära. Så otroligt viktiga, och så evigt helvetiskt bra de var.