Ung kritik

Jag har prövat på en rad olika yrken i mitt liv. I 3,5 år var jag lärare, ett utomordentligt viktigt arbete. Jag är nöjd med vad jag hann uträtta innan det var dags att lämna över till andra krafter. 3,5 år räckte gott och väl för min del. Min skuld till samhället får anses vara betald. Nu kan jag med gott samvete sitta hemma vid datorn med en kopp kaffe och översätta dokumentärer om vildsvin. Våren 2006 gjorde jag mina sista veckor på Samskolan i Saltis. Jag bad fyra elever i 7:an kommentera 23, i mitt tycke, fantastiska låtar…

Brian Eno: An Ending (Ascend)
Rosell: Den är bra för att den låter mycket som en kärlekssång.
Victor: Vacker musik, men inte min smak.
Dennis: För långsam och trist.
Alexandra: Den är bra.

Boytronic: Man In a Uniform
Rosell: Den är bra för att den låter som fattiga människor.
Victor: Skönt beat. Väldigt bra melodi.
Dennis: Grym, men fånig röst.
Alexandra: Den är sämre än den första och han sjunger dåligt. Rytmen är bättre.

My Favorite: White Roses For Blue Girls
Rosell: Jag tycker inte om musiken.
Victor: Nej, inte bra!
Dennis: Tråkig!!
Alexandra: Jag vill inte skrika hur dålig den är, bara säga med två ord ”den suger”!

ELO: Calling America
Rosell: Den är bra för att den får mig att komma ihåg saker som jag gjorde när jag var liten.
Victor: Asskön låt. Man känner sig glad.
Dennis: Den suger.
Alexandra: Den låter bättre än de som var före.

Tangerine Dream: Birth of Liquid Plejades
Rosell: Inte bra.
Victor: Kyrkogårdsmusik. Det låter som en massa galna getingar.
Dennis: Konstig.
Alexandra: Den passar bättre till begravningen än till fest.

Aphex Twin: Alberto Balsalm
Rosell: Ganska bra.
Victor: Låter som djungelmusik. Inte min smak.
Dennis: Det är den första som jag tycker om.
Alexandra: Den suger. Hur kan man lyssna på sån skit?

Nitzer Ebb: Warsaw Ghetto
Rosell: Den är bra för att den får mig att komma ihåg filmen Star Wars.
Victor: Rymdmusik som i en film när man gör nåt coolt. Häftig låt.
Dennis: Början var skön, men sen vet jag inte vad som hände.
Alexandra: Vem kan lyssna på det? Det är dåligt, men inte sämre än låt nummer 5.

The Young Gods: TV Sky
Rosell: Den är bra för att den är som rock.
Victor: Absolut bäst hittills.
Dennis: Jag hatar rock!
Alexandra: Den suger. Han kan inte ens sjunga!

Durutti Column: Sketch For Summer
Rosell: Den är ganska bra för att den påminner om skogen.
Victor: Regnskogsmusik i början, sen lite mer funky.
Dennis: Den är ganska bra.
Alexandra: Den är bra.

The 6ths: As You Turn To Go
Rosell: Inte bra.
Victor: Haha, nej inte bra. Den är flum.
Dennis: Inte bra.
Alexandra: Han sjunger inte alls.

Pet Shop Boys: Discoteca
Rosell: Den är bra, men inte så bra.
Victor: Rätt bra melodi!
Dennis: Dåligt.
Alexandra: Den suger. Kan man inte lyssna på något annat?

Etienne Daho: La Baie
Rosell: Inte bra.
Victor: Fattar inget, men hör att det är franska.
Dennis: KEFF!
Alexandra: Franska suger, fatta.

Model 500: Night Drive (Thru Babylon)
Rosell: Den är bra för att jag kommer ihåg ett Playstation jag hade på Kuba.
Victor: Robotmusik, rätt skön!
Dennis: Äger alla andra låtar.
Alexandra: Den suger. Hallå! Vi lever i år 2006, inte 1984!

Cocteau Twins: Know Who You Are At Every Age
Rosell: Inte bra.
Victor: Nej, inget för mig.
Dennis: Jag får ont i öronen av den här låten.
Alexandra: En gris sjunger bättre.

The Cure: Push
Rosell: Jag vet inte vad jag tycker om den här musiken.
Victor: Bra musik, lite rock!
Dennis: Den är okej.
Alexandra: Den låter bra, men en gammal gubbe sjunger bättre.

Ring Snuten!: Mellanstadiediscot
Rosell: Den är bra.
Victor: Bra melodi, kärlekssång. BRA.
Dennis: Ingen kommentar, den är för dålig!
Alexandra: Den är bra, men han skulle kanske träna lite mer.

Andreas Dorau: Girls In Love
Rosell: Inte bra.
Victor: Den sög!
Dennis: Det är den sämsta av alla.
Alexandra. Tyska suger.

Einstürzende Neubauten: Kollaps
Rosell: Ganska bra.
Victor: OMG SÄMST!
Dennis: Inte så illa.
Alexandra: Det låter som om det hade varit begravning.

Grauzone: Ich Lieb Sie
Rosell: Den är bra för att den låter som låtarna på Kuba.
Victor: Skum musik.
Dennis: Den börjar bra, men mot slutet kan man inte säga att det är en låt.
Alexandra: Den låter hemsk. Han kan inte sjunga.

Clan Of Xymox: Louise
Rosell: Den är bra för att den låter som en kommandofilm.
Victor: ?? Ingen åsikt!
Dennis: Please!!!!!!!!! *tummen ner*
Alexandra: Den suger.

OMD: Almost
Rosell: Den är bra för att den låter som en kärleksfilm.
Victor: Blä!
Dennis: Dålig.
Alexandra: Den suger också.

Young Marble Giants: The Taxi
Rosell: Den låter som militärer.
Victor: Sämst.
Dennis: Den är gammeldags.
Alexandra: Den är ute. Vadå? Ska man lyssna på 1980? Den suger.

Indochine: 3e Sexe
Rosell: Den är bra.
Victor: Inte min smak!
Dennis: Tur att det är över.
Alexandra: Den är sådär.

Junior Boys

Jag är aldrig sen att lägga ut texten om livetrummisar, och hur mycket de alltid förstör. Så kommer vår tids bästa popband till Stockholm och vänder upp och ner på alla begrepp. Det är väl så de riktigt stora banden fungerar; de kan få oss att ifrågasätta hela ens värdegrund och revidera alla strikta manifest man har spikat upp på kylskåpsdörren. "Har du en gång spelat in med trummaskin skall du icke nyttja livetrummis," har det alltid stått där på min stentavla. Men igår förändrade Junior Boys min syn på det.

Att So This Is Goodbye är årets bästa skiva torde vara lika självklart som att jorden är rund. Jag får gå ända tillbaka till New Orders Technique för att hitta en lika fulländad popskiva. Ändå kan jag inte påstå att jag hade väntat mig en särskilt omtumlande konsert igår; två män och lite maskiner, låtarna rakt upp och ner, inga krusiduller. En njutbar stund ihop med Kanadas finest, helt enkelt.

Det mesta talar emot en lyckad kväll; Debaser är en bedrövlig konsertlokal och det är knökat med folk, inte kul för en allt mer folkskygg Slowdiveman. När Junior Boys går på står jag längst bak och ser i stort sett ingenting. Däremot så hör jag. De spelar ”The Equalizer” och den låter tamejfan bättre än på skiva. Jeremy Greenspan har plockat fram en bas som låter exakt som den Mick Karn använde på Japans skivor och Lustans Lakejers En plats i solen. Det är obeskrivligt suggestivt. Det är smått letargisk electropop med omöjligt fonky bas och trummor som låter som om de vore mickade av Jeff Lynne. Det är säreget, to say the least. Livetrummorna som jag raljerade över i början ligger här inte, som brukligt, längst fram i ljudbilden och brötar på likt en gapig unge som vill ha mat. Nej, det är mjuka, smeksamma, men ändå stadiga slag som minner om ELO anno Balance of Power. Med det understödet tillåts Junior Boys sväva ut något från sin så strama och hårt hållna pop. Flera outron går över i Cluster/Harmonia-liknande transstycken. Att Greenspan lägger sorgliga Peter Hook-slingor ovanpå ökar bara på pulsen ytterligare. Det blir inte bättre än så här, tänker jag. Originalsetet avslutas med ”FM”, seklets hittills bästa låt, och det är nog det enda spår som inte funkar lika bra eller bättre än på skiva. Men jag anar att de sitter på en framtida ”A Forest” – Greenspan kommer nog få svårt att låta bli att göra en Gallup och stå och veva slutackordet en kvart när de har nått en bekväm Cure-position om 20 år.

Det blir ett extranummer; ”Under the Sun”, och jag tänker än en gång på The Cure. Shoegazeindietechno säger Victor skämtsamt bredvid mig, visst, men jag hör The Cure. Ett mjukt krautbeat maler på och ovanpå kramas Unknown Pleasures med Disintegration. Perfekt är ett ord som inte räcker till. Jag ber en bön om att Robert Smith går och tittar på Junior Boys och låter sig inspireras, och tar revansch på förra hemska nu-metalplattan. 1992 var de ju uträknade och byggde den sanslöst underskattade Wish på Ridemangel och omedelbara poplåtar. Om de ska envisas med att spela vidare så kan de väl ta intryck från planetens bästa band, och göra nåt vettigt av det istället för att springa till vidriga amerikanska rockproducenter och be om en fläskig ljudbild?

Var var jag nu igen... Jo, just det. Junior Boys. Världens bästa band. Älskar dem.

Eno/Moebius/Roedelius/Plank

Det här är en hyllning till fyra genier. Man ska vara väldigt försiktig med G-ordet, och inte urholka dess värde. Jag har skrivit vitt och brett om ett otal artister, väldigt sentimentalt inkännande och lidelsefullt överlastade hyllningar, kan tyckas. Men långt ifrån alla jag har skrivit om skulle jag kalla för genier. Nitzer Ebb är till exempel inga genier, bara ett förbannat bra band med total känsla för vit aggrofunk.

Men att Brian Eno är ett geni, det vet ni. Förmodligen den största levande konstnären, alla kategorier. Till geniskaran måste även Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius i Cluster räknas. Och så då mästerproducenten Conny Plank, krautens Phil Spector som allmusic presenterar honom. Kraftwerk, Neu!, Ultravox, Devo, Harmonia, DAF och Holger Czukay är bara ett axplock artister han har jobbat med. Jag ser hans namn på var och varannan skiva i mina backar, ändå vet jag knappt någonting om honom, mer än att han dog 1987. Jag önskar mig en lång artikel om Conny Plank, kanske av någon på nätsidan soundofmusic?

Nu är det så att jag förra veckan kom hem med fyra skivor som utgör ett eget litet universum, fyra samarbeten mellan fyra genier. Musik som är runt 30 år gammal, men ändå överträffar i stort sett allt som har släppts sen dess vad gäller ambitioner, visioner och utförande. Brian Eno refererar själv till Jorge Luis Borge när han talar om Planks studio som utgångspunkt för skapandet, och att de tog fasta på ”the Borgesian idea that you can invent a world in reverse by first inventing an artefact that ought to be in it.” Det här står att läsa i bookleten till After the Heat, skivan som följde upp mästerverket Cluster & Eno, som jag tidigare har skrivit om här.

Musiken på After the Heat är än mer flytande än på föregångaren, den präglas i högre grad av improvisation, men den är knappast lös i kanterna och fri till formen för den saken skull. Nej, tack lov håller de sig inom fasta ramar och lyckas istället uppfinna en musik som verkligen inte låter som något annat. Det är ju en av de mest tröttsamma klyschorna som finns, alltid en garant för besvikelse, för det finns nästan alltid något som påminner om det nya. Men After the Heat låter faktiskt helt väsenskild från allt annat jag har hört, undantaget möjligen de andra skivorna de här killarna har gjort tillsammans. Det är irrelevant att prata om huruvida det låter modernt eller inte, det låter bara väldigt…utanför. Lyssna till exempel på ”Broken Head”, med en text som känns kusligt profetisk:

Stranded on a world that´s dying,
Never moving, hardly trying.
I was a broken head
I stole the world that others plundered.
Now I stumble through the garbage,
Slide and tumble, slide and stumble

Det är ju så jävla knäckande bra.

Jag har tre skivor liggandes på min åldrande stereo hela tiden, bredvid varandra, för de ser så vackra ut tillsammans. Så enhetliga och perfekta. Det är After the Heat, och så är det Begegnungen och Begegnungen II. Begegnungen betyder ungefär slumpartat möte, och skivorna består av musik som Eno, Moebius, Roedelius och Plank har skapat tillsammans under några år. Jag ser dem framför mig, i Planks studio, en isolerad 1700-talsvilla, i utkanterna av Köln. De berättar om dagliga samtal och nattliga inspelningar. Kan ni föreställa er en mer inspirerande miljö? Fyra lågmälda och ödmjuka visionärer som filosoferar fram musik som ingen marknadsstrateg i världen skulle kunna sälja. De var fria att göra precis vad de ville. I världen rasade punken, och där satt de i en skog och byggde en helt ny värld. En värld som jag känner uppriktig tacksamhet för att ha vunnit tillträde till.

Det talas mycket om att det är oviktigt huruvida något låter bra om 20 år, bara det låter bra idag. Det är en tanke jag har varit ganska välvilligt inställd till, jag gillar ju en hel del banal pop. Men ibland blir jag Harold Bloom och längtar efter eviga värden, och i en musikkanon har den här kvartetten en plats längst upp i pyramiden. Det är en så rik ljudvärld de bjuder in till, trots att musiken egentligen är ganska jordnära och avskalad. Det skvallrar bara om en sån total känsla för varje litet ljuds betydelse för helheten. De mest abstrakta bitarna låter jag rulla om och om igen, och till slut verkar allt falla på plats.

På ett sätt är de här skivorna de bästa Eno medverkade på under 70-talet. Hans popskivor är givetvis genialiska, och både Discreet Music och Music for Airports är mästerverk, men här finns det även något ogripbart, undflyende som skapar en spänning som man osvikligen dras mot. Jord och rymd.

Om vi tittar lite närmre på Clusters Zuckerzeit så kan den ytligt beskrivas som ett möte mellan Kraftwerk, Eno och naturen. Jord och rymd är ledord även här. Jag kan ärligt talat inte begripa att Cluster inte har högre status. När man talar om kraut nämns nästan alltid Neu!, Can och Faust i första hand, och även om det är förträffliga band, tycker jag att Cluster var både bättre och mer nyskapande. Inte minst Zuckerzeit är ett fullödigt mästerverk. Jag minns att jag fick första låten, ”Hollywood” på ett blandband av vinylkodan för många år sedan, och jag minns hur knäckt jag blev. Hur fan kunde man låta så 1974? Skivan klockar in under 40 minuter, och den består av 10 spår ren perfektion. Det är rytmer som nästan, bara nästan, är taktfasta och konventionella, men det finns hela tiden en skruv på det som gör att musiken hamnar i en annan fas. Sen har vi de svävande syntarna, melodierna som plöjer en motorväg genom skogen. Motorvägen leder inte in i framtiden, utan in i en annan dimension. Det är något helt annat än Tangerine Dream, som jag visserligen älskar högt, det här är trots de halsbrytande visionerna ganska småskalig musik. Den håller sig i ett lågt register och tuffar på. Jag ligger på min nyinköpta persiska matta och bara skälver av välbehag.

Så greppa kreditkortet, ni har fyra skivor att köpa.