The Sun Hurts My Eyes: sommar 2006

Jag vill bara skriva ett par rader om låtarna som är soundtracket till min sommar. Well...

Vangelis: Conquest of Paradise
Jag hittade soundtracket till 1492 i min flickväns skivhylla för ett tag sedan. Det var en sann uppenbarelse. Jag trodde att jag visste vad pampig betydde. Jag hade aldrig hört 1492. Det är en tsunami av munkkörer, stråkar och bombastiskt överdåd.

Diddy & Felix da Housecat: Jack U vs I´ll House You
Puff Daddy (!) och Felix da Housecat har kanske gjort årets vassaste tolva. Huskatten levererar ju alltid, men att han fick en trött dollarbiljonär att gömma sig i en så här stenhård underjordisk produktion måste vara årets skräll. Den svarta råsynthen är den nya råsynthen.

Japan: Methods of Dance
Gentlemen Take Polaroids är Japans Tin Drum, if you ask me. Många skulle säkert hävda att "Nightporter" är skivans bästa låt, och säkert också få rätt däri. Men nu är det "Methods of Dance" jag spelar allra mest. Vilken hit.

Pet Shop Boys: Fugitive
Ytligt sett är kanske texten till "Fugitive" för banal att lägga någon större vikt vid. Men Neil Tennants ord träffar mig, av en anledning, rakt i hjärtat. Här mer än någonsin tidigare. "Fugitive" är årets bästa låt. De tävlar egentligen bara med sig själva ("Minimal"!). Det är inte många gånger i livet man hör en låt som under första lyssningen håller en fast i ett järngrepp, där man kallsvettig av lycka, känslorörelse och upphetsning (i brist på bättre ord) bara kapitulerar och känner att varenda ton och stavelse är helt, helt, helt perfekt. Jag tänker på "I´ll Be Gone", "Bizarre Love Triangle", "Dreams Burn Down", "The Worst Taste In Music" och ett antal Pet Shop Boys-låtar. Däribland "Fugitive".

Coil: Where Are You?
På en bland-cd från Uzi Street-mannen fick jag denna lilla mardröm till låt. En verkligt mörk och otäck, långsamt krypande och suggestiv studie i musikalisk ondska. Det bästa jag någonsin har hört av Coil. Vi snackar alltså inte rosévin, hallonbuskar och sommarbris här.

Jean Michel Jarre: Equinoxe IV
Bland det bästa jag visste som 10-åring var att kolla på konserter med en man i rosa långkavaj som tyckte att det var onödigt att spela inför mindre än en miljon människor. En sådan man älskar man som barn, sedan tar man avstånd och blir indie. För att, när man närmar sig de trettio, inse att barnet hade rätt hela tiden. "Equinoxe IV" är så bra att du kommer att trilla baklänges när du hör den. I år har det inte gjorts en enda låt som ens kommer i närheten av dess fräschör och, dare i say it, modernitet. Jag blir på allvar rädd när jag hör den. Rundabordssamtal om Jarre, coming up.

Differnet: Pattern of Parklands
Den här är säkert topphemlig, eftersom den är från Differnets kommande album. Det är en sådan där låt man själv önskar att man hade gjort. Anna-Karin Brus har aldrig låtit hårdare än när hon sjunger "my part is over...". Arrangemanget är nothing less than brilliant. En galopperande smittohärd av elektronik. På något vänster kan man nog dansa till det här också.

Fra Lippo Lippi: Slow Sway
Inte många minns norska Fra Lippo Lippi idag. De som gör det minns kanske en mindre Trackshit som "Shouldn´t Have To Be Like That". "Slow Sway" är något helt annat. Det är Cures Faith i en iskall fjord. Sjukt deppigt och enormt vackert. Sångaren Rune Kristoffersen startade sedermera skivbolaget Rune Grammofon, som gett ut band som Supersilent. Fra Lippo Lippis The Early Years finns utgiven på Rune Arkiv. Den bör ni skaffa.

Human League: Human
Återigen måste den nämnas. Låten som är ett helt decennium. Låten man inte kan tröttna på. Den är perfekt. Jag kan inte sluta spela den.

Clan of Xymox: Back Door
Gustav i Gentle Touch har gett vaga antydningar om att de är på väg mot något mörkare, något i stil med "Back Door". Ingen blir gladare än jag. Det är bara att sätta igång och peppa inför deras fullängdare, den kommer att bli helt fantastisk. Givetvis. "Back Door" är svart desperation. Så mörk, men ändå så upplyftande och stark att man bara måste stå framför spegeln med en låtsasgitarr och önska att man var med i ett svartrockband med popkänsla.

Junior Boys: FM
Ja de är ju bäst i världen, there´s no denying it. So This Is Goodbye är ett album som inte kommer att straffas i år, mark my words. Junior Boys lämnar inget övrigt att önska. De är fulländade. FM är kanske bäst på ett album utan skönhetsfläckar. Man bara undrar varför ingen tidigare kom på att göra popmusik på det här viset. Allt låter så självklart när man lyssnar på Junior Boys.


Bonus: Nattlyssning
Här duger bara Brian Enos Thursday Afternoon. Men den skivan förtjänar en egen essä, och det får bli en annan gång.