Andreas Tilliander om Skinny Puppy

För några månader sedan blev jag intervjuad av Lady Godiva-Gustav om begreppet råsynt, och jag fick ett ypperligt tillfälle att breda ut mig om Skinny Puppy. Det är annars inte ofta jag får chansen till det. Ni ska veta att jag har levt med deras musik sedan de tidiga tonåren, och ni ska också veta att det för mig är ett av de allra mest betydelsefulla banden. När jag säger det möts jag av skepsis, rynkade näsor och flackande blickar. Det verkar inte vara helt okej att gilla funkig skräckindustri från Vancouver. Och det ska sägas: det fanns en tid på gymnasiet när jag trodde att jag var färdig med Skinny Puppy. Jag sålde av plattorna och sadlade om till snobbig indieagitator. Visst blev jag lyckligare av det, men det dröjde inte länge förrän själen långsamt började urholkas, och tvivlen väcktes; ”gjorde jag rätt där när jag släppte iväg Rabies och Too Dark Park för 150 spänn till Mange från Rinkabyholm?” Nej, givetvis inte. Men det var lätt att råda bot på det – jag gick ut och köpte på mig skivorna än en gång.

Det blir lätt fånigt när jag skriver om Skinny Puppy, det är jag medveten om. Överdrivet känslosamt. Men jag måste göra det. So bear with me, please.

Så här ser jag det: att lyssna på Skinny Puppy är ett reningsbad. Det är en djupdykning ner i en ocean av ljud, det är ett möte med din egen rädsla, ångest, ilska och smärta. Ingen annan musik jag känner till låter så plågad, misshandlad och desperat. Den är ett enda rungande call to arms mot all världens Carolor och Idolvinnare. Sångaren Nivek Ogre är i sig själv och i sin sångstil ett angrepp på alla vidriga, antiseptiskt själsdränerade, skolade röster. När han väser fram sin abstrakta cut up-poesi är det med en övertygelse som nästan skrämmer mig.

Skinny Puppy är riktigt otäcka, det tycker jag verkligen. Men deras våldsamma ursinne balanseras av en paradoxal, skör smärta. Too Dark Park låter som ett enda långt, utdraget plågsamt djurförsök. Det är inte deras bästa skiva, men den är hårdare än allt annat jag har hört – en bombmatta av gnissel, maskiner, mangel och dödsskrik. Skinny Puppy har alltid varit ett synnerligen politiskt band, men det är inte särskilt lätt att hitta tydliga slagord i Ogres ordflöde, vare sig det handlar om krig, djurförsök eller miljöförstöring (som tycks vara texternas huvudteman). Det är lösryckta fraser, ordstaplande, och så en konkret referens i ett virrvarr av knarkig svada. Gott så. Och mycket mer gripande och inspirerande än fyrkantigt plakatviftande. Och jag tror nog inte någon skulle få för sig att kalla Skinny Puppy för sentimentala moralister efter ett par sittningar med Ogres abstraktioner:

Heavens trash
it´s a vacant scathing vapor
ancient role play downward shores of Pluto
heavens trash dusty circles
fly´s the by ways of the mind mass direction
Convulsion från Too Dark Park

Eller:
Level edge
backs against the ledge
no knives the stone hard eyes
without the longing or fear
that it would disappear
they cling on nurturing
never ending obsessions on the table
lines needed walls cover tips the balance
DON´T TOUCH ME!
Rodent från Rabies

Man måste givetvis höra framförandet för att greppa storheten i exempelvis "Rodent" fullt ut; musiken är monotont malande, nästan någonstans i bakgrunden och Nivek Ogre är hela tiden på gränsen till sammanbrott, tills han går över gränsen och skriker DON`T TOUCH ME! Han är bara en tvångströja från hispan. Rabies innehåller även “Worlock”. Min Gud, vilken majestätisk skapelse! När refrängen blommar ut i en storslagen hymn vet jag hur det känns att lyfta från marken och flyga fritt som fågeln. Skratta ni, men partiet mellan 1.43-2.25 är ett av de där lösryckta styckena som tävlar om titeln best piece of music ever made. Ingen vettig människa kan annat än älska något så kolossalt vackert. Cevin Key och Dwayne Rudolph Goettel spelar där i samma liga som Bach, Pärt och Schubert, simple as that.

Annars är det väldigt svårt att säga vilken av deras skivor som är bäst, men deras debut – miniplattan Remission är nog den jag återvänder oftast till. Där har vi ett läskigt intro och sju fulländade technogotiska monster till låtar. ”Smothered Hope” är i min bok sinnebilden av perfektion, med sin hotfulla trumtakt och läckert suggestiva stegring. Vilket fullkomligt sanslöst driv! Jag kommer ihåg hur jag brukade spela en kassett med den låten på uppvärmningen på gympalektionerna i 8:an. Vi sprang i cirklar, med uppspärrade, jagade ögon.

Kort om de andra skivorna:
Bites, fullängdsdebuten, är kanske inte lika förödande effektiv som Remission, men den bjuder deras största popstund ”Assimilate” och en genuint isande och originell samling dödsdisco. Andra albumet Mind: The Perpetual Intercourse är ännu bättre; låtarna är omsorgsfullt arrangerade, mångfacetterade och smått perversa i sin makabra dödsfascination. Cleanse, Fold and Manipulate kanske inte rent musikaliskt är lika detaljerad eller knivskarp som föregångarna, men de är fortfarande ohotade som uttolkare av det stora nordamerikanska post-Vietnam-traumat. Avslutningen ”Epilogue” vågar jag fortfarande inte lyssna på utan full belysning. All-in-all: en skiva som kallar sig för ”audio sculpture” där sångaren står för ”dramas, punishments, objects” kan jag givetvis inte motstå. Uppföljaren Vivisect VI borde vara soundtrack på alla Djurens rätt-demonstrationer.

Last Rights från 1992, släpptes efter Too Dark Park och är förmodligen deras mest underskattade skiva; nästan lika hård men ljudmässigt än mer raffinerad. Slå upp ordet ”multilayered” i ett lexikon och ni finner en bild på Last Rights. Här kan man gräva ner sig i tjocka lager av plåtigt underskön desperation. Ljudskulpturer. Det är precis vad de sysslar med.

Några år efter Last Rights dog Dwayne Goettel i en överdos och Skinny Puppy blev aldrig sig lika. De släppte kort efter hans död skivan The Process, som jag knappt har hört. Cevin Key startade upp sitt projekt Download, som gav ut några ljudmässigt avancerade, men melodiskt torftiga album. 2004 gjorde de comeback med The Greater Wrong of the Right, och borta var subtiliteten och de intrikata ljudbyggena. Men ju mer jag har lyssnat på den har jag upptäckt andra förtjänster – det är en snyggt producerad skiva som visserligen flörtar med metalgitarrer lite väl oblygt på sina ställen, men ändå lyckas bevara någon sorts särart. Jag hittar minst 3-4 riktigt starka låtar.

Då så. Låt mig presentera Andreas Tilliander, musiker och producent, inblandad i ca 98% av all bra musik som produceras i det här landet. När han spelade skivor på klubben Volupté för ett tag sedan gav han oss besökare en låt av Skinny Puppy, och det var bara ytterligare ett talande bevis för hans snille och smak. Jag kände att jag ville fråga honom lite om Skinny Puppy och deras betydelse; det behövdes en auktoritet för att stödja mina känsloladdade ord. Av bara farten blev det några frågor om Slowdive också.


När började du lyssna på Skinny Puppy?
Jag minns inte exakt när jag kom in på just Skinny Puppy men jag tror att den första lite tyngre synthmusiken jag upptäckte var Nitzer Ebb i slutet av åttiotalet. Tidigare hade jag mest lyssnat på elektronisk musik som Depeche Mode, Pet Shop Boys och Kraftwerk. Min storebror och hans äldre kompisar lyssnade på Nitzer Ebb, DAF och annan musik, men jag tyckte det lät som hårdrock. En dag när han var i skolan gick jag in på hans rum och stal That Total Age med Nitzer Ebb och han har fortfarande inte fått tillbaka den. Strax därefter släpptes Too Dark Park och jag minns att flera av min brors kompisar köpte den precis när den kom ut. Jag gillade det, men var inte helt övertygad. Den första Skinny Puppy-skivan jag själv köpte var Last Rights, när jag var fjorton.

Redan innan jag hade hört Skinny Puppy minns jag att de hade en närmast mytisk status, man var rädd för det där galna bandet från Kanada. Upplevde du dem som farliga, och kanske lockande just därför?
Ja, absolut. Det var lite skrämmande med de där hårdare synthbanden, de som lät exakt som hårdrock. Jag var synthpopare och ville ha fina melodier och så. Det fanns absolut en tröskel att ta sig över innan man upptäckte det fina med musiken.

Jag antar att du har gått igenom ett flertal faser, både när det gäller musiksmak och ditt eget skapande. Hur har du förhållit dig till Skinny Puppy under din egen musikaliska resa?
De senaste åren har jag inte varit direkt influerad av Skinny Puppy. Det fanns dock en lång period under nittiotalet då det mesta jag gjorde kunde refereras till Skinny Puppy och ibland snodde jag rakt av, ibland uppsåtligt men också ibland totalt omedvetet.

Det finns säkert en del töntar därute som inte tycker att Skinny Puppy är en "korrekt" influens. Tror du att de har haft ett stort inflytande på technoscenen? Jag vet att de släppte en remixskiva i slutet av 90-talet, "Remix Dystemper", där bland annat Autechre tolkade "Killing Game". Jag har faktiskt inte hört den skivan.
Det finns det alldeles säkert. De hade ju en ganska stark skräckfilmsinfluens och nuförtiden känns väl inte Jason Vorhees och Freddie Krüger som de största filmstjärnorna längre. Jag tror absolut att Skinny Puppy har influerat mycket av det som ibland kallas Electronica och kanske främst det som vissa vill kalla IDM. Artister som Aphex Twin, Squarepusher och Autechre måste verkligen vara influerade av Skinny Puppy. De har ofta ungefär samma låtstrukturer och musiken innehåller massvis med ljud och är enormt detaljrik. Jag tror dock inte att technohuvuden som Derrick May och Kenny Larkin var inne på Skinny Puppy. Deras musik är alldeles för rak, minimal och strukturerad.

Hur står sig deras gamla skivor idag? Kan du kanske värdera dem rent produktionstekniskt?
Det är ju bara att lyssna på de som gör synthmusik nuförtiden. Än idag försöker ett alldeles för stort antal band låta precis som Skinny Puppy, men ingen har ens kommit i närheten. Nuförtiden är det otroligt mycket lättare att producera en skiva men ändå är det få eller inga synthband som producerar lika bra som Dwayne R. Goettel och de andra gjorde. När jag tänker på vilka maskiner de använde så blir jag fan nästan mörkrädd. De var i tjugoårsåldern och hade verkligen begränsat med utrustning men fick ändå ihop något som faktiskt låter riktigt bra än idag.

Alla deras skivor tycks ha en egen ljudbild, och vara strängt tematiska (sånt blir jag alltid imponerad av). Vilket är deras bästa album?
Den svåraste frågan. Det går verkligen i perioder och beror lite på vad jag är sugen på att lyssna på. Jag brukar säga Mind: The Perpetual Intercourse från 1986, men deras första skivor Remission och Bites är de jag absolut lyssnat mest på.

Vad tycker du om deras comebackskiva, The Greater Wrong of the Right?
Jag såg den sjukt dåliga videon där några muterade gothkids utmanar några hiphopare i Breakdance och det gjorde att jag inte ville höra skivan överhuvudtaget. Naturligtvis har jag smyglyssnat lite men jag har verkligen inte blivit imponerad. Det är för övrigt en bekant till mig som producerat den och när jag träffade honom i Miami för några år sedan så var Skinny Puppy något av det första vi pratade om. Att han ett par år senare skulle producera skivan trodde jag inte men det känns ganska självklart. Galen kille som gjort en galen skiva. Bra är den inte dock.

Har du sett dem live? Jag tittar ibland på livevideon Ain´t It Dead Yet?, och förbluffas ständigt över att de lyckas handskas med teaterblod, vapen och spetsade spädbarn utan att bli fåniga - bara genuint otäcka och politiskt relevanta.
Nä, när de spelade i Skåne sist var jag för ung och fick inte åka dit för min mamma. Jag träffade dock en äldre kompis som var där och hon berättade allt om teaterblod och likmaskar i plast etc, så jag blev förstås riktigt avundsjuk och vägrade gå ut med morsans hund på säkert två veckor. De spelade ju på Arvikafestivalen för ett par år sedan. Jag blev bokad dit i sista sekund och accepterade ett förnedrande lågt gage enbart för att jag ville se Skinny Puppy. Naturligtvis lyckades jag missa dem och mådde återigen dåligt när mina vänner berättade om spelningen. När jag senare fick se bilder från spelningen så kändes det helt OK att ha missat dem. Jag vill inte ha ett Skinny Puppy med dubbelgitarrer eller vad det heter. Dessutom fick jag se Echo And The Bunnymen bli osams på scen och jag fick även svänga en insmugglad kasse öl över huvudet när Douglas McCarthy från Nitzer Ebb sjöng "Let Your Body Learn". Efter det framstod Kraftwerk som vääääldigt tråkiga.

Vad tycker du om Nivek Ogres texter?
Vissa låter ju bara som formler och svåra ord men andra är väldigt fina. Jag blev vegetarian i tonåren pga Skinny Puppy och The Smiths. Just texterna är dock inte anledningen till att jag än idag ständigt återkommer till Skinny Puppy.

Har du lyssnat något på Tear Garden förresten? De har gjort en del bra grejor tycker jag.
Ja, jag har inte lyssnat sönder mig på dem på något sätt, men "Sheila Liked The Rodeo" var en av mina favoritlåtar i tonåren. Fick den inspelad på en kassett tillsammans med gammal synthpop, t ex demos från Elegant Machinery, och jag fick alltid spola fram till den låten. Huh.

När jag frågade dig om du hade lust att bli intervjuad om Skinny Puppy så ville du också att jag skulle slänga med ett par frågor om Slowdive. Hur bra var Slowdive?
Slowdive var absolut ett av de finaste banden på nittiotalet men jag upptäckte dem alldeles för sent. Jag lyssnade inte alls på dem när det begav sig, men är nuförtiden helt såld på dem och jag har samlat på mig det mesta i skivväg av Slowdive. Däremot lyssnade jag mycket på My Bloody Valentine och Ride förr så det är lite märkligt att jag aldrig upptäckte Slowdive då. Jag får be om ursäkt och skämmas helt enkelt.

Ok, jag förlåter dig. Du verkar ha gjort bot och bättring. En av anledningarna till att jag gillar dig är att du verkar ha så bra åsikter; en gång satt du på Kulturnyheterna och flashade Nitzer Ebbs That Total Age och MBV:s Loveless - det är ju precis sånt det svenska folket behöver få nerkört i halsen på bästa sändningstid. Folkbildning, shall we say? Nu sist efterlyste du en regelbunden ambientklubb i Stockholm - EXAKT det jag har saknat också. Nitzer och MBV, Slowdive och Skinny och ambient - precis de motpoler som präglade mina defining years som musiklyssnare. Har du lust att utveckla mitt resonemang här?
Det handlar väl bara om att ta fram det finaste av det finaste egentligen. Motpoler är intressanta och jag tycker att många klubbar i Göteborg är fantastiska där. De spelar allt från Orange Juice till SPK via Happy Mondays och alla gillar det. I Stockholm känns det mer uppdelat och indieskabben håller sig på sitt hörn och syntharsvinen är någonannanstans. Fast nu säger jag nog emot mig själv egentligen för samtidigt älskar jag extremt smala klubbar också. Sist jag var riktigt lycklig var när Magnus Carlson spelade Smiths och Morrissey efter Moz's spelning för ett par tre veckor sedan. Det är också därför jag skulle vilja ha en ambientklubb dit folk skulle gå och sätta sig eller t o m lägga sig och lyssna på ljudmattor och få en fin visuell upplevelse och bla bla bla. En klubb där det inte bara går ut på att hälla öl på varandra och hångla med främlingar. Det finns för många såna klubbar redan. En gång spelade jag i en källare i Tokyo där folk låg och sov på madrasser. Jag fick hela tiden tänka på att inte spela för jobbiga ljud för jag ville ju inte väcka mina lyssnare. Det var en bra kväll och jag har aldrig blivit så ignorerad.

Ledande fråga: tror du att folk som hånade Slowdive i början av 90-talet skäms idag nu när deras skivor skimrar nästan ännu klarare än när det begav sig?
Ja, det hoppas jag verkligen. Svin! Eller jag tror nog att de som hånade Slowdive har tappat sitt musikintresse helt och blivit vuxna med allt vad det innebär.

Sätt betyg på deras skivor, på en tiogradig skala!
Just For A Day 9.6/10, Souvlaki 10/10, Pygmalion 9.1/10

Har de influerat dig i ditt eget musikskapande?
Absolut. Mina ambienta skivor har mycket med Slowdive att göra. Jag spelar gitarr för dåligt för att göra en skiva som direkt låter som Slowdive, men influenser handlar ju inte om efterapningar. Eftersom jag lyssnar mycket på dem så är det ofta de, tillsammans med Seefeel och My Bloody Valentine, som influerat och inspirerat mig på mina Mokiraskivor.

Är Pygmalion deras Laughing Stock?
Ingen aning alls faktiskt. Har nog inte ens hört Lauging Stock. Efter lite sökande har jag förstått att den skivan ses som deras mästerverk, eller hur? Isåfall håller jag inte med. Pygmalion är i mina öron den sämsta Slowdiveskivan även om den såklart är helt fantastisk ändå.



Jag tackar dig för att du ville ställa upp på det här, Andreas. Du är en sann hjälte. Ni andra vet vad ni ska göra nu. Ni ska lyssna på "One Time One Place".