Ett samtal om Tangerine Dream

Tröttnar man på allt annat finns ju alltid Tangerine Dream. Jag har inte tröttnat på allt annat.

*Jag har aldrig lyssnat mer på Brian Eno än i år. Och då kan jag lova er: jag har lyssnat jävligt mycket på Brian Eno.
*Pet Shop Boys Fundamental/Fundamentalism fick en hel del kritik som jag ska bemöta och klä av en annan gång. Det är ingen Bilingual, men jag älskar den. Konserten på Cirkus var utan tvekan 10/10.
*Junior Boys har gjort en skiva som just nu känns som något av det bästa hittills detta sekel.

*Nya Biosphere.
*Human Leagues ”Human” har jag tvångsmässigt spelat om och om igen. Att en låt kan rymma ett helt decennium.
*And then some.

Men det är Tangerine Dream som har varit mitt mest frekventa sällskap i sommarnatten. Om det har ekat tomt i rummet och livet så fort en VM-match spelats färdigt, har jag varit väldigt snabb fram till skivhyllan och letat upp: Zeit. Rubycon. Phaedra. Stratosfear. Fyra X Tangerine Dream. Fyra respektingivande klangvärldar. Fyra skivor som är precis så spännande som titlarna skvallrar om.

Tangerine Dream. Ja jävlar. Det är ett namn man alltid känt till. Tyska excentriker, pionjärer, filmmusiken till Near Dark, dyra syntar. Brorsan köpte en skiva med dem, Optical Race tror jag den hette, och den lät som ett soundtrack till olympiska spelen. Inte direkt imponerande, men vaddå – det var ju i alla fall elektroniskt. Vi la den åt sidan, men innerst inne visste jag nog redan som 12-åring att det kommer en tid i livet när det är dags att möta Tangerine Dream på allvar.

I tisdags spelades VM-semifinalen mellan Tyskland och Italien. Jag och mina vänner Joakim (the other Joakim), Tobbe och Björn samlades vid Hornstull för att följa matchen och beundra Klinsmanns exemplariska skjorta. Jag sa något i stil med ”det blir italo mot tysk synt” – två företeelser som jag har hyst en livslång kärlek till. Det blev inledningen på ett långt, konstruktivt samtal om livet och konsten.

Tobbe: Sabrina mot Kraftwerk *skratt*.
Jag: Det var kanske lite orättvist. Italo mot Tangerine Dream? Jag har lyssnat sjukt mycket på Phaedra senaste dagarna. En helt fantastisk skiva. Ibland tar det 14 minuter för låtarna att komma igång. Det är otroligt spännande.
Tobbe: Phaedra är jävligt bra. Men merparten av deras produktion suger ju.
Björn: Jag fattar ingenting. Det är tomtar och troll. Och naturromantik. Jag hatar naturromantik.
Joakim: Ni är för hårda. The Dream var ju suveräna. Okej, man hör redan på Stratosfear att de börjar tappa greppet lite. Sliskar till det en aning.
Tobbe: Ibland är de jävligt sliskiga. Oftast, faktiskt. Men Zeit! Där har vi en bra skiva. Det är deras bästa.
Jag: Den är bra, men är det inte lite för mycket drone över den? Jag börjar tappa respekten för drone. Men den låter väldigt ny, eller hur?
Tobbe: *rått skratt* Knappast. Men fatta vilka dyra syntar de hade. Jag har sett en liveupptagning, och jag lovar att varje synt kostar 3 miljoner (en siffra som senare revideras till 1 miljon. slwdj. anm.). De hade världens bästa utrustning.
Joakim: Jag tycker också att drone är trist. Det är för lätt. Så Zeit är nog inget för mig. Rubycon! (till mig) Var det inte du som skrattade åt mina TD-skivor när vi bodde i Lund?
Jag: Inte en chans. Har alltid haft sån sjuk respekt för dem. Men jag fingrade nog fascinerat på dem och tänkte säkert att en dag ska det här bli mitt.
Björn: Jag känner ingen lockelse alls hos TD. Har ingen lust att lyssna in mig. Flöjter och skog. Nej tack.
Jag: Men du är ju fågelskådare. Du måste älska naturen.
Björn: Ja, det gör jag. Men jag hatar naturromantik. Sagan om ringen.
Jag: Det kanske finns element som kan tolkas som naturromantiska, men det är ju hela tiden så hotfullt och mörkt. Skrämmande.
Joakim: Sequenzermattorna…
Jag: Ja, goddamn! Jag tror det är typ fyra minuter in på "Rubycon part II" som de rullar igång, som en stor våg. Det är så obeskrivligt mäktigt. Ett släckt rum, ordentlig volym… Man sitter på helspänn och undrar vilken riktning musiken ska ta. Undrar om Edgar Froese sitter och kollar på matchen nu?
Joakim: Sorcerer är också väldigt bra.
Björn: TD är rätt långt ifrån Brian Eno.
Jag: Det är helt irrelevant att jämföra dem.
Björn: Javisst. Men ändå.
Tobbe: Tänk vilka sjukt dåliga grejer TD ändå har gjort.
Björn: Eno har producerat U2.
Jag: Jag tycker inte U2 är vidriga. Eno älskar Bono. Han är tydligen så satans rolig. Han kör bil snabbt som fan också. U2 har gjort ett gäng riktigt bra låtar. Eno gör helt rätt som jobbar med dem. Då har han ju råd att göra konceptskivor om sjukhus i 400 ex.
Joakim: TD har nog betytt mycket för många technoheads.
Jag: De måste ha varit nyskapande.
Tobbe: De var inte ett dugg nyskapande. Redan på 50-talet…
Jag: Ah, kom igen. Det finns faktiskt inget annat band som låter som dem. Nyskapande eller inte; de är i alla fall en väldigt, väldigt viktig länk i den elektroniska musikhistorien.
Tobbe: Ja, men det är en HELT annan sak. En viktig influens har de varit, helt klart. Varenda technomusiker har lyssnat på dem. Så är det bara. Alla snackar om Kraftwerk, men TD har betytt minst lika mycket. Men det är inte en lika häftig referens.
Jag: Man måste kanske vara ensam när man lyssnar på dem? Det är ett svårt band att få folk att gilla. Det är ju inte så att man spinner igång en 3-minuters pophit som man faller för direkt.
Tobbe: Jag har aldrig, i hela mitt liv, lyckats få någon människa att gilla det jag har spelat i syfte att ”få in nån” på det. Även när det gäller sånt som jag varit helt säker på att personen i fråga skulle gilla.
Björn: Jag gillade faktiskt Sun Electric när du spelade det. *unisont asgarv*
Joakim: Jag har en lista på saker som jag ska göra i mitt liv. Nästa projekt är att ge ut en skiva.
Jag: Tobbe, du har ju gett ut en tiotummare!
Tobbe: Ja…
Jag: Fan, varför har jag aldrig hört den?
Tobbe: Den är faktiskt svinbra.
Jag: Man måste ha alla skivor som ens kompisar ger ut.