Balladen om 90-talets bästa svenska syntpopskiva

Fredag
En heldag på Öland. Träffade Patrik med Stockholmsgänget på Talludden. Badade i hamnen. Käkade hos Kullman. Sen blev det långbryggan med just Kullman, Flux, Göte, Limpan (of unsexables fame) och Åberg. Det var så vackert att det värkte i kroppen. Limpan spelade musik från mobilen. Elegant Machinery och Slowdive. Allsång till "Process" på Pizzeria Roberto.

Lördag
Grillade hos EA Nilsson, Kalmars mesta kängpunkare. Fotboll och sen balkonghäng. En skärskådning av Bret Easton Ellis författarskap med Erik Stoltz. Och så Elegant Machinery. De senaste gångerna jag har träffat Limpan har vi alltid pratat om Elegant Machinery.

"Nånting, nånting, nånting måste göras."

1991 släppte Elegant Machinery sitt debutalbum Degraded Faces. Det var en fantastisk skiva just då. 15 år gammal och hungrig efter synt var det helt underbart att upptäcka ett svenskt band som snickrade ihop sin egen variant av analog syntpop i ett egentligen inte så avlägset pojkrum. Det lät som ett band som verkligen ansträngde sig, och utifrån knappa resurser fick ihop något som kändes fräscht, (retro)modernt, och supermelodiskt. Syntarna var säkert asbilliga, och däri låg också en stor del av charmen. Det var inte meningen att Elegant Machinery skulle mäta sig med de stora namnen - det här var hemkört och lofi. Och herrejävlar vilken popkänsla killarna från Helsingborg hade! "Safety In Mind", "Process", "A Little Sacrifice"! Fruktansvärt bra låtar.

Nu, femton år senare, har jag fyllt trettio och kan dela in mitt liv i pre/post-Elegant Machinery. Femton år med, femton år utan. Men det är inte riktigt sant. För flamman falnade rätt snabbt där nån gång i början av 90-talet när Ride kom och tog knäcken på allt man hade hört med "Leave Them All Behind". Det blev några hårda år för synten, I tells ya. Jag sålde en massa skivor, däribland Degraded Faces. Men när vi gick in i 2000-talet fick jag återigen en brinnande lust efter Elegant Machinery och beställde den från Hotstuff. Det är bara att erkänna; jag älskar den skivan. Jag vet inte om det är mig det är fel på, för jag vet inte hur många barndomsskivor och barndomsfilmer jag gråtmilt återkommit till allt oftare på sistone. Det är Jean-Michel Jarre, Tillbaka till framtiden-boxen, Richard Dreyfuss-komedier, italo, Sandras fyra första album och Schillings "The Different Story" i parti och minut. Och så Degraded Faces.

Om vi ska titta på det rent objektivt så har Degraded Faces naturligtvis inte mycket att sätta mot syntpopens verkliga mästerverk:

Depeche Mode: Speak & Spell
Rational Youth: Cold War Night Life
Camouflage: Methods of Silence
Soft Cell: Non-stop Erotic Cabaret
Kraftwerk: Electric Café
Erasure: Nightbird
OMD: Architecture & Morality

Men det räcker för mig att lyssna på "A Little Sacrifice", deras debutsingel, för att jag ska gå i clinch med vad mitt inre säger mig om god smak. Smakfull softrock, smakfull new wave, smakfull Postcard, smakfull fan och hans moster. Jag vet, en bra låt är inte alltid en bra låt. Men "A Little Sacrifice" är en helt fantastiskt bedårande jävla skapelse till låt som jag har spelat säkert 1000 gånger, och jag vill alltid höra den en gång till. Degraded Faces är kanske styltig, amatörmässig, pubertal och töntig, men den har personlighet, den är sprängfylld av suveräna poplåtar, den har en bakvänd fräschör, och den lyser av skaparglädje. För mig är det en av de tio bästa svenska skivorna någonsin, alltid. Sen kan jag ta den diskussionen - varsomhelst, närsomhelst, med vemsomhelst. Jag tog den med Limpan tidigare ikväll.

Är Degraded Faces bästa svenska skivan någonsin?
*Lång tvekan*
-Ja, det är det fan. Framförallt är den så sjukt underskattad, den får ju aldrig nån kredd. Det måste det bli ändring på.

Vi får ändra på det. 2006 blir Elegant Machinery-året.
-Vi får lägga ner unsexables och bara köra Elegant Machinery-prylar! Men ärligt talat, det är ju helt fantastiska låtar. Folk klagade på att de rippade Depeche, men jag tycker att de har en helt egen stil. De är fan bättre än Depeche ibland.

Vilket är deras bästa låt?
Det är nog trots allt "Process".


"I know it´s hard, leaving all your memories behind"