Balladen om 90-talets bästa svenska syntpopskiva

Fredag
En heldag på Öland. Träffade Patrik med Stockholmsgänget på Talludden. Badade i hamnen. Käkade hos Kullman. Sen blev det långbryggan med just Kullman, Flux, Göte, Limpan (of unsexables fame) och Åberg. Det var så vackert att det värkte i kroppen. Limpan spelade musik från mobilen. Elegant Machinery och Slowdive. Allsång till "Process" på Pizzeria Roberto.

Lördag
Grillade hos EA Nilsson, Kalmars mesta kängpunkare. Fotboll och sen balkonghäng. En skärskådning av Bret Easton Ellis författarskap med Erik Stoltz. Och så Elegant Machinery. De senaste gångerna jag har träffat Limpan har vi alltid pratat om Elegant Machinery.

"Nånting, nånting, nånting måste göras."

1991 släppte Elegant Machinery sitt debutalbum Degraded Faces. Det var en fantastisk skiva just då. 15 år gammal och hungrig efter synt var det helt underbart att upptäcka ett svenskt band som snickrade ihop sin egen variant av analog syntpop i ett egentligen inte så avlägset pojkrum. Det lät som ett band som verkligen ansträngde sig, och utifrån knappa resurser fick ihop något som kändes fräscht, (retro)modernt, och supermelodiskt. Syntarna var säkert asbilliga, och däri låg också en stor del av charmen. Det var inte meningen att Elegant Machinery skulle mäta sig med de stora namnen - det här var hemkört och lofi. Och herrejävlar vilken popkänsla killarna från Helsingborg hade! "Safety In Mind", "Process", "A Little Sacrifice"! Fruktansvärt bra låtar.

Nu, femton år senare, har jag fyllt trettio och kan dela in mitt liv i pre/post-Elegant Machinery. Femton år med, femton år utan. Men det är inte riktigt sant. För flamman falnade rätt snabbt där nån gång i början av 90-talet när Ride kom och tog knäcken på allt man hade hört med "Leave Them All Behind". Det blev några hårda år för synten, I tells ya. Jag sålde en massa skivor, däribland Degraded Faces. Men när vi gick in i 2000-talet fick jag återigen en brinnande lust efter Elegant Machinery och beställde den från Hotstuff. Det är bara att erkänna; jag älskar den skivan. Jag vet inte om det är mig det är fel på, för jag vet inte hur många barndomsskivor och barndomsfilmer jag gråtmilt återkommit till allt oftare på sistone. Det är Jean-Michel Jarre, Tillbaka till framtiden-boxen, Richard Dreyfuss-komedier, italo, Sandras fyra första album och Schillings "The Different Story" i parti och minut. Och så Degraded Faces.

Om vi ska titta på det rent objektivt så har Degraded Faces naturligtvis inte mycket att sätta mot syntpopens verkliga mästerverk:

Depeche Mode: Speak & Spell
Rational Youth: Cold War Night Life
Camouflage: Methods of Silence
Soft Cell: Non-stop Erotic Cabaret
Kraftwerk: Electric Café
Erasure: Nightbird
OMD: Architecture & Morality

Men det räcker för mig att lyssna på "A Little Sacrifice", deras debutsingel, för att jag ska gå i clinch med vad mitt inre säger mig om god smak. Smakfull softrock, smakfull new wave, smakfull Postcard, smakfull fan och hans moster. Jag vet, en bra låt är inte alltid en bra låt. Men "A Little Sacrifice" är en helt fantastiskt bedårande jävla skapelse till låt som jag har spelat säkert 1000 gånger, och jag vill alltid höra den en gång till. Degraded Faces är kanske styltig, amatörmässig, pubertal och töntig, men den har personlighet, den är sprängfylld av suveräna poplåtar, den har en bakvänd fräschör, och den lyser av skaparglädje. För mig är det en av de tio bästa svenska skivorna någonsin, alltid. Sen kan jag ta den diskussionen - varsomhelst, närsomhelst, med vemsomhelst. Jag tog den med Limpan tidigare ikväll.

Är Degraded Faces bästa svenska skivan någonsin?
*Lång tvekan*
-Ja, det är det fan. Framförallt är den så sjukt underskattad, den får ju aldrig nån kredd. Det måste det bli ändring på.

Vi får ändra på det. 2006 blir Elegant Machinery-året.
-Vi får lägga ner unsexables och bara köra Elegant Machinery-prylar! Men ärligt talat, det är ju helt fantastiska låtar. Folk klagade på att de rippade Depeche, men jag tycker att de har en helt egen stil. De är fan bättre än Depeche ibland.

Vilket är deras bästa låt?
Det är nog trots allt "Process".


"I know it´s hard, leaving all your memories behind"

Ett samtal om Tangerine Dream

Tröttnar man på allt annat finns ju alltid Tangerine Dream. Jag har inte tröttnat på allt annat.

*Jag har aldrig lyssnat mer på Brian Eno än i år. Och då kan jag lova er: jag har lyssnat jävligt mycket på Brian Eno.
*Pet Shop Boys Fundamental/Fundamentalism fick en hel del kritik som jag ska bemöta och klä av en annan gång. Det är ingen Bilingual, men jag älskar den. Konserten på Cirkus var utan tvekan 10/10.
*Junior Boys har gjort en skiva som just nu känns som något av det bästa hittills detta sekel.

*Nya Biosphere.
*Human Leagues ”Human” har jag tvångsmässigt spelat om och om igen. Att en låt kan rymma ett helt decennium.
*And then some.

Men det är Tangerine Dream som har varit mitt mest frekventa sällskap i sommarnatten. Om det har ekat tomt i rummet och livet så fort en VM-match spelats färdigt, har jag varit väldigt snabb fram till skivhyllan och letat upp: Zeit. Rubycon. Phaedra. Stratosfear. Fyra X Tangerine Dream. Fyra respektingivande klangvärldar. Fyra skivor som är precis så spännande som titlarna skvallrar om.

Tangerine Dream. Ja jävlar. Det är ett namn man alltid känt till. Tyska excentriker, pionjärer, filmmusiken till Near Dark, dyra syntar. Brorsan köpte en skiva med dem, Optical Race tror jag den hette, och den lät som ett soundtrack till olympiska spelen. Inte direkt imponerande, men vaddå – det var ju i alla fall elektroniskt. Vi la den åt sidan, men innerst inne visste jag nog redan som 12-åring att det kommer en tid i livet när det är dags att möta Tangerine Dream på allvar.

I tisdags spelades VM-semifinalen mellan Tyskland och Italien. Jag och mina vänner Joakim (the other Joakim), Tobbe och Björn samlades vid Hornstull för att följa matchen och beundra Klinsmanns exemplariska skjorta. Jag sa något i stil med ”det blir italo mot tysk synt” – två företeelser som jag har hyst en livslång kärlek till. Det blev inledningen på ett långt, konstruktivt samtal om livet och konsten.

Tobbe: Sabrina mot Kraftwerk *skratt*.
Jag: Det var kanske lite orättvist. Italo mot Tangerine Dream? Jag har lyssnat sjukt mycket på Phaedra senaste dagarna. En helt fantastisk skiva. Ibland tar det 14 minuter för låtarna att komma igång. Det är otroligt spännande.
Tobbe: Phaedra är jävligt bra. Men merparten av deras produktion suger ju.
Björn: Jag fattar ingenting. Det är tomtar och troll. Och naturromantik. Jag hatar naturromantik.
Joakim: Ni är för hårda. The Dream var ju suveräna. Okej, man hör redan på Stratosfear att de börjar tappa greppet lite. Sliskar till det en aning.
Tobbe: Ibland är de jävligt sliskiga. Oftast, faktiskt. Men Zeit! Där har vi en bra skiva. Det är deras bästa.
Jag: Den är bra, men är det inte lite för mycket drone över den? Jag börjar tappa respekten för drone. Men den låter väldigt ny, eller hur?
Tobbe: *rått skratt* Knappast. Men fatta vilka dyra syntar de hade. Jag har sett en liveupptagning, och jag lovar att varje synt kostar 3 miljoner (en siffra som senare revideras till 1 miljon. slwdj. anm.). De hade världens bästa utrustning.
Joakim: Jag tycker också att drone är trist. Det är för lätt. Så Zeit är nog inget för mig. Rubycon! (till mig) Var det inte du som skrattade åt mina TD-skivor när vi bodde i Lund?
Jag: Inte en chans. Har alltid haft sån sjuk respekt för dem. Men jag fingrade nog fascinerat på dem och tänkte säkert att en dag ska det här bli mitt.
Björn: Jag känner ingen lockelse alls hos TD. Har ingen lust att lyssna in mig. Flöjter och skog. Nej tack.
Jag: Men du är ju fågelskådare. Du måste älska naturen.
Björn: Ja, det gör jag. Men jag hatar naturromantik. Sagan om ringen.
Jag: Det kanske finns element som kan tolkas som naturromantiska, men det är ju hela tiden så hotfullt och mörkt. Skrämmande.
Joakim: Sequenzermattorna…
Jag: Ja, goddamn! Jag tror det är typ fyra minuter in på "Rubycon part II" som de rullar igång, som en stor våg. Det är så obeskrivligt mäktigt. Ett släckt rum, ordentlig volym… Man sitter på helspänn och undrar vilken riktning musiken ska ta. Undrar om Edgar Froese sitter och kollar på matchen nu?
Joakim: Sorcerer är också väldigt bra.
Björn: TD är rätt långt ifrån Brian Eno.
Jag: Det är helt irrelevant att jämföra dem.
Björn: Javisst. Men ändå.
Tobbe: Tänk vilka sjukt dåliga grejer TD ändå har gjort.
Björn: Eno har producerat U2.
Jag: Jag tycker inte U2 är vidriga. Eno älskar Bono. Han är tydligen så satans rolig. Han kör bil snabbt som fan också. U2 har gjort ett gäng riktigt bra låtar. Eno gör helt rätt som jobbar med dem. Då har han ju råd att göra konceptskivor om sjukhus i 400 ex.
Joakim: TD har nog betytt mycket för många technoheads.
Jag: De måste ha varit nyskapande.
Tobbe: De var inte ett dugg nyskapande. Redan på 50-talet…
Jag: Ah, kom igen. Det finns faktiskt inget annat band som låter som dem. Nyskapande eller inte; de är i alla fall en väldigt, väldigt viktig länk i den elektroniska musikhistorien.
Tobbe: Ja, men det är en HELT annan sak. En viktig influens har de varit, helt klart. Varenda technomusiker har lyssnat på dem. Så är det bara. Alla snackar om Kraftwerk, men TD har betytt minst lika mycket. Men det är inte en lika häftig referens.
Jag: Man måste kanske vara ensam när man lyssnar på dem? Det är ett svårt band att få folk att gilla. Det är ju inte så att man spinner igång en 3-minuters pophit som man faller för direkt.
Tobbe: Jag har aldrig, i hela mitt liv, lyckats få någon människa att gilla det jag har spelat i syfte att ”få in nån” på det. Även när det gäller sånt som jag varit helt säker på att personen i fråga skulle gilla.
Björn: Jag gillade faktiskt Sun Electric när du spelade det. *unisont asgarv*
Joakim: Jag har en lista på saker som jag ska göra i mitt liv. Nästa projekt är att ge ut en skiva.
Jag: Tobbe, du har ju gett ut en tiotummare!
Tobbe: Ja…
Jag: Fan, varför har jag aldrig hört den?
Tobbe: Den är faktiskt svinbra.
Jag: Man måste ha alla skivor som ens kompisar ger ut.