Recension av ett blandband

You gotta love the blandband. Det är nästan bara från Antonio Bad jag får sådana fortfarande. Även om mitt kassettdäck därhemma mer eller mindre upphört att fungera så har jag fortfarande en freestyle som klarar av formatet. När jag fyllde år för ett tag sedan fick jag ett blandband av Stefan Zachrisson som jag har lyssnat på en hel del sedan dess. Nedan följer en genomgång av bandet, låt för låt.

A.
Cola Boy: He is cola
Jag kommer ihåg att min bror köpte Cola Boy-singlarna från Ginza för 5 spänn styck någon gång i början av 90-talet. Tydligen var det Saint Etienne-killarna som låg bakom Cola Boy, och allt som kunde härledas till Saint Etienne vid den här perioden var lika med guld. Men ärligt talat gjorde ”He is cola” inget större intryck på mig då, jag hade nästan glömt bort projektet helt och hållet fram tills våren som gick. Som av en händelse har jag förmodligen lyssnat mer på tidiga Saint Etienne i år än någonsin tidigare, och givetvis var jag tvungen att kolla upp Cola Boy igen. Det är lite märkligt att detta nästan sammanföll med Stefans val att inkludera ”He is cola” på bandet. Det är en oemotståndlig låt; kanske inte själva definitionen av ”Det Vita Ljuset” som vissa menar, men en läcker dansgolvsvältare i elegant aftonklänning med läskeblask och sugrör i ena handen.

Webstrarna: Silverman
Stefan har talat sig varm för Webstrarna, själv kunde jag blott dra mig radiodängan ”Moln på marken” till minnes innan jag hörde ”Silverman”. Det här är en låt som jag gillar mer för varje gång jag lyssnar på den. Basgången är sådär 1984 som basgångar ska vara, och det finns överhuvudtaget ett bra new wave-driv i låten. Jag tänker lite på The Wakes debutsingel när jag lyssnar på rytmsektionen. Men så är det då det här problemet med att sjunga på svenska. ”Som att spotta bautastenar”, som Di Leva sa. Ibland känns det som att det bara är Lustans Lakejer som lyckas fullt ut med det. De lyckas alltid vara så världsfrånvända och distanserade. Jag är så rädd för det ”nakna”. Nu hamnar inte ”Silverman” just där, men för att jag till fullo skulle kunnat ta till mig låten hade jag velat ha en postpunknonsenstext på engelska.

Brooks: Roxxy
Brooks vet jag ingenting om. Jag antar att det är en ny låt, det låter 2005 tycker jag spontant. ”Roxxy” är en riktigt effektiv electropopdänga med tydlig homokaraktär. Och det är väl det som brukar känneteckna bra popmusik.

Style Council: Long hot summer
Jag har alltid haft svårt för Paul Weller. Visst, hans frisyr har legat perfekt ända sedan tidernas begynnelse, och The Jam fick väl ur sig en och annan hyfsad singel, men allt som oftast kan man dra likhetstecken mellan hans Lisbet och bluesrockröst. En gång i tiden köpte jag Style Councils ”Confessions of a pop group”, men jag tyckte den var så provocerande usel att jag sålde den på stört. ”Long hot summer” är framförallt…lång. Men den är inte så tokig efter ett par lyssningar. Det är tafflig, stillastående elektronisk soul, ungefär som Junior Boys om de hade varit dåliga. Bad in a good way, eller tvärtom.

AR Kane: A love from outer space
När jag skriver den här genomgången har jag som begränsning lovat mig själv att inte leta upp någon information om artisterna på kassetten, mer än det jag på förhand vet. Jag känner mig nästan säker på att AR Kane har någon förbindelse med ett stort band jag gillar, men kan för livet inte komma på vilket just nu. ”A love from outer space” lämnar mig ganska oberörd, det är lite vitfunkigt som A Certain Ratio, men sämre.

The Otto Show: Girl with a 345
Min flickvän tyckte det lät som Wille Craaford, och jag är benägen att hålla med. Sådan här vän falsksång står mig upp i halsen, och den lofi-jazziga bossamusiken är både fånig och poänglös. Det låter som om sångaren hittar på texten medan han sjunger, och sånt kanske premieras av Povel Ramel, men jag sitter bara och längtar efter sot, industri, Joy Division och Clock DVA när jag hör detta mjäkiga Ingenting. Karamellodiktstipendiet, here I come!

Chris Montez: Call me
En sval, lyxpoppig Motownpastisch. Det är sympatiskt och bra, men kanske lite väl bagatellartat.

The Wake: Pale spectre
Åh, jag älskar verkligen The Wakes två första album! ”Pale spectre” är lysande, oskuldsfull pop. Snygg instrumentering, sången är chokladöverdragen attityd. Upplyftande och briljant. Men jag hade kanske valt ”Here comes everybody” eller ”Gruesome castle” före ”Pale spectre”.

Fint Tillsammans: Tänk om
Först blir jag lite irriterad att den något överåriga gosskörsrösten kommer in och förstör den mycket lovande musikaliska inledningen, men med tiden har jag accepterat, och till och med börjat uppskatta det ”rena” och ”naiva” som jag antar att upphovsmännen strävat efter. ”Tänk om” är en vacker liten melodi.

Momus: Shaftesbury avenue
Jag tror mig veta att Momus är en central gestalt i Stefans popmytologi, så jag får gå varsamt fram här… Min erfarenhet av Momus inskränker sig egentligen till 5-6 låtar, spridda på diverse blandband, samt något enstaka besök på click opera. Han verkar vara en mycket intressant figur, men är han inte mer filosof än popmusiker? Pop är han väl i alla fall, och ”Shaftesbury avenue” är en liten namedroppingfest, och sådant är alltid sympatiskt tycker jag. Det finns en poplåt som glimrar till här och där i detta stycke, men jag tycker han snubblar lite på för många idéer på samma gång. Skala av lite, mr Momus, så har du snart en ”Love to hate you”! Så: all respekt till Momus, men jag tycker det är lite talande att det överlägset bästa jag hört med honom är the 6ths ”As you turn to go”. Låt Merritt skriva och producera nästa album, and we have a winner!


B.
Saint Etienne: Kiss and make up
Med Donna Savage på sång. Låt mig säga detta: ”Foxbase Alpha”, ”So Tough” och ”You Need a Mess Of Help To Stand Alone”. Där har vi definitionen av Det Vita Ljuset. Bättre popmusik än så finns knappast, i så fall stavas den Pet Shop Boys. ”Kiss and make up” är från början en inte särskilt upphetsande låt med Field Mice (som vanligtvis var briljanta annars). Med Saint Etienne finns den i två insjungningar, och det här är den bästa. Donna Savage sjunger med en perfekt frasering, det låter så oerhört tufft och sexigt när hon går i närkamp med orden. Alla wailande mtv-freaks borde tvingas lyssna på det här dygnet runt tills de förstår hur man ska andas och ge en låt liv. Jag älskar det här.

Differnet: Mikrophonie (mpkg-versionen)
Differnet har gjort årets hittills bästa album, en milstolpe i svensk musik om ni frågar mig. Bästa låten på första skivan var utan tvekan ”Mikrophonie”, som Stefan här serverar i en radikalt annorlunda version (finns den utgiven någonstans?) Det svänger och knastrar, och det är väldigt bra, men jag föredrar albumversionen.

Stream: Sometimes
Här har man tagit den gamla ”Motherless child”, som jag känner till från Pasolinis ”Matteusevangeliet” och Martin L. Gores fina version, och lagt över en electronicamatta. Det hade kunnat bli riktigt bra, men det är omöjligt att inte tänka på Moby (svepande syntar och gospelsamplingar). Och jag har egentligen inget mot Moby, men...Markus Guentner, he is not.

Durutti Column: Sketch for summer
Det här är en låt som jag älskar sedan tidigare. Jag bannar ofta mig själv för att jag aldrig ordentligt tagit tag i Durutti Column; jag har några låtar på Factory-boxen och på några blandband. Allt jag hört är mycket bra, kanske någon kan tipsa mig om vilka skivor som är absolute essential? ”Sketch for summer” är nog den bästa låten på hela bandet.

Discolor: Karluv most
Svensk drone, lite som en osnuten variant av Fennesz. Kanske inte det världen behöver mest just nu, men jag tycker givetvis att det är bra. Det här är musik som alltid når fram till mig. Nästa Friendly Noise-släpp?

Colleen: Everything lay still
Jag gillade Colleens första skiva väldigt mycket. Den nya har jag bara hört i förbigående, och den lät inte alls lika ljuvlig. ”Everything lay still” är ett stycke som jag inbillar mig siktar mot samma svindlande höjder som Autechres ”vltrmx21” (som kanske är världens bästa låt), men den når aldrig särskilt högt. Det där klockspelet ligger hela tiden i bakgrunden och irriterar mer än fascinerar. Men det finns ändå kvaliteter här, och jag förväntar mig att låten kommer att växa.

The Montgolfier Brothers: Between two points
Jag såg en gång en Montgolfier Brothers-skiva på Gleerups för 10 spänn, men jag trodde det skulle vara tråkig Tullycraft-pop, så jag köpte den aldrig. När jag hör ”Between two points” ångrar jag mig bittert. Det är en briljant låt, suveränt stram och dyster indiepop med melankoliska undertoner. Den bästa ”nya” låten på bandet.

Jag fick även andra fina saker på min födelsedag:
En dag på Gröna Lund. Jag åkte Fritt fall och Berg och dalbana.
En skärgårdskryssning
Jordgubbstårta
Armani Black Code
Ett äpple
Skinny Puppy ”Ain´t it dead yet” på dvd
Out Hud “Let us never speak of it again”
Saint Etienne: Tales From Turnpike House
Tidningen Sex, nummer 5
Sandman, seriealbum
Tennisracket och tennisbollar
En drink (caprina)
Pär Thörns sällskap
Georges Bizet ”Carmen”