För min del tog sommaren 2005 slut onsdagen den 10 augusti, då jag var tillbaka på jobbet efter ett långt, underbart sommarlov. 8½ (aahh, siffermagi!) vecka befann jag mig i oavbruten själslig och kroppslig harmoni, fjärran från krav och tvång och inrutade vardagar. Nu är det dags att göra bokslut över sommaren och möta hösten, som ju alltid brukar bli bra den med till slut.
Det första jag beslutade mig för var att börja föra dagbok över mina förehavanden, så min första entry ristades ner 17:e juni. Sedan dess har min entusiasm inför dagboken dämpats betydligt; det är svårt att kliva utanför (eller innanför) staplandet av meningslösa/meningsfulla händelser. Men jag är fast besluten att härda ut, för någon form av belöning är jag övertygad om att finna där vid regnbågens slut. Självinsikt kanske? Självinsikt är något
Dan Brown skulle behöva. Det, och en stor portion ödmjukhet, plus några lektioner i stilistik. För något mer självbelåtet än
Da Vinci-koden har jag väl aldrig läst. Det ska sägas, att det var underbara dagar jag och min flickvän hade, med högläsning av Browns succé i Krusenstiernska trädgården och i hängmattan på Palmelund. Till en början tyckte jag till och med att boken var ganska roande, med en kriminalintrig korsad med religiös mysticism och kryddad med små anekdotiska utvikningar om byggen och historiska verk. Det dröjde dock inte länge innan man tröttnade på alla ”Langdon undrade hur många som egentligen visste att…”, ”symbol för det hela kvinnliga…” etc. De sista 200 sidorna kombineras alldeles oerhört onödigt krångliga utläggningar med eviga upprepningar om sådant som redan tidigare avhandlats i myndigt undervisande ton, som för att inte den mest pantade 12-åriga läsare ska missa hur otroligt smart Langdon (Brown) är. Men som sagt, det spelar ingen roll hur tröttsam och hur klumpigt konstruerad boken var, det var ändå underbara dagar.
Ni är säkert några som känner till
Pär Thörn. Han gav ut sin andra bok nu i sommar,
En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, en samling noveller om tillståndet i vårt land. Det är i varje fall så jag väljer att se det. Låt mig genast slå fast att ni bör köpa den här boken, för jag tycker att den har något att berätta. Det är en väldigt välskriven och förbluffande insiktsfull bok, full av absurda vardagshistorier och märkliga livsöden. Thörn har hittat ett unikt uttryck som jag skulle vilja karakterisera som ”undflyende”, men på samma gång knivskarpt i sin analys av samtiden. Det handlar inte om brådmogen namedropping, eller ytliga tvärsnitt över en förlorad generation, utan snarare om en skildring av perifera existenser och deras möten med det betonggrå triviala och det fantastiska som står att finna i det lilla. Förminskat, överdrivet, kanske en smula groteskt – och väldigt personligt och bra.
Nu när jag ändå har förvandlat mig till bokrecensent på DN tänkte jag också säga några ord om
Per Hagmans mycket omskrivna bok
Att komma hem ska vara en schlager, som jag också läste i sommar. Per Hagman är en person som jag alltid haft den djupaste respekt för, på rätt skrangliga grunder förvisso. Hur skulle jag inte kunna älska en vacker man som skrev så fint om The Cure i en gammal Ultra från 1992, en man som säger sig ha Neil Tennant och Pete Burns som idoler, en man som älskar italo och Alice Deejay och skriver vackra noveller om tonårsflickor med existentiell ångest? Problemet är att Hagmans tidigare romaner, hur lättslukade de än må ha varit, är ganska grunda och tafatt berättade historier. När jag började läsa denna hans senaste bok visste jag inte riktigt vad jag kunde vänta mig. Säg så här: allt jag trott och hoppats Per Hagman vara kapabel till överträffades. Det här är en alldeles förträfflig bok, utsökt konstruerad, enormt underhållande och träffsäker, samtidigt som den är ömsint och vacker, sorglig och upplyftande. Jag njuter av hur han klär av vårt lands havererade socialdemokrati i eleganta bisatser, hur han med små subtila nålstick punkterar uppblåst låtsasöverklass, olivoljevänster (”jag är nog själva motsatsen till inskränkt etnokåta figurer som röstar vänster och skriker högt om sin godhet och öppenhet och människokärlek”) och haschrökande världsförbättrare. Utan att låta förorättad, utan att förfalla till bitterhet. Låt mig citera några passager:
”Tänk att få ha varit en materiellt rik europé under första halvan av nittonhundratalet, gärna svensk. Det måste ha varit det mest magnifika. Tänk att få ha levt ett privilegierat liv då den västerländska civilisationen stod på topp. Amerikalinjen, Zarah Leander, riktig mat, inga JC-städer, inga identiska vaniljlattegallerior med Lindex och Benetton och pastasallad i varenda stad, bara riktiga affärer, marknader, saluhallar, konditorier, ingen förljugen och degenererad arbetarrörelse, en självklar strävan efter klassisk bildning och materiellt välstånd, ingen urartad smak, ingen urartat livsförnekande medelklass, artighet istället för nonchalans och cynisk flabbighet, klassisk skönhet istället för exklusivt stylad fulhet”.
Eller:
”Det känns som att förr var Sverige en gentleman som höll upp dörrar för damer, nu känns Sverige som en perifer näringslivsman som spelar golf och åker cityjeep. Som i teorin kan allt om branding och corporate governance men glömt torka bort den mobbade pojkens spår av torkad gråtblandad glass kring sin mun. Ungefär så. Att utan popcorn i våra huvuden och kulsprutor i våra munnar kan vi liksom inte leva där. Ett land i förfall där materiell dumborgerlighet och låtsasstil och låtsasklass är allt som räknas när all riktig stil och klass är sedan länge utdöda företeelser”.Det handlar om värdighet. Och så fick jag ett nytt favoritord: konjaksflabbig (om Björn Rosengren). Annars har jag inte hunnit läsa så mycket mer i sommar. Jo, jag läste senaste numret av tidningen Sex. Det är en briljant tidning. Intervjun med
Thomas Öberg, en man jag verkligen inte trodde hade något vettigt att säga längre, är helt obetalbar. Tänk om alla intervjuoffer kunde ge svar av den kalibern. Då hade vi i varje fall sluppit se Lukas Moodyson i soffprogram i framtiden.
En sak som gladde mig var att se
Rutger Hauer i sommarens två bästa filmer,
Sin City och
Batman Begins. Det är en fenomenal aktör, som jag hoppas kan få lite vettiga roller så här på ålderns höst. Tänk alla bedrövliga filmer han har tvingats medverka i, det måste vara Tarantino vi har att tacka för denna revival. Hauer har en hypnotisk spelstil som naglar fast åskådaren i fåtöljen. Vilken närvaro! Den fantastiske
Christian Bale gör också ett bra jobb som läderlapp. Den bästa scenen i filmen är när han tvingas vara otrevlig mot sina gäster och förvandlas till Patrick Bateman på sin egen bjudning. I det ögonblicket tänker jag tillbaka på hur bra jag faktiskt tycker
Mary Harrons filmatisering av
American Psycho är.
Jag hann med två resor till Malmö också. Tänk vilken trevlig stad det har blivit! Jag som alltid haft så svårt för Malmö…kanske var det våra exemplariska värdar, sällskapet, vädret, intaget, eller en kombination av allt som gjorde att min bild förändrades under denna sommar. Första trippen ner skedde i slutet av juni när ett gäng härliga musikälskare anordnade endagsfestivalen
Perfect From Now On. Det blev årets
Mitt Sista Liv, visade det sig. Jag träffade så många klassiska indiepersonligheter att jag inte ens ska försöka rabbla dem alla. Festivalen var en fullträff, som jag minns det gjorde
O.Lamm den bästa spelningen. Det enda negativa var att man inte fick ta in utomhus. Dumma kommun.
Nästa resa till Malmö gick av stapeln tre veckor senare, då ingick även en resa till Köpenhamn för att se
Sigur Rós. En spelning som aldrig nådde upp till de höjder som konserten på Vega 2001 (fortfarande det bästa jag någonsin sett). Publiken var så där dumdrygt dansk; man tog in på idioters vis och slängde plastglas på golvet som sedan krossades av mosiga rödnäsor på väg till baren för ytterligare en beställning. Det var svårt att fabricera magi i den omgivningen. Värmen gjorde det inte bättre. Men givetvis står Sigur Rós över sådant här, och spelningen som sådan kan man knappast ha anmärkningar på (förutom att trummorna var aningen högt mixade i några spår, nästan så det blev lite rock på sina ställen). Söderlunds show hemma i lyan på Värnhemstorget efter konserten kommer jag sent glömma; att se en vuxen karl bokstavligen skälla ut
Before and After Science för dess svaga a-sida kontra mästerliga b-sida är humor av högsta klass. Där hade
Jerry Lewis gått bet. Jag har lyssnat på Sigur Rós nya ett antal veckor nu, men intrycket av viss stagnation består. Trots flera rakt igenom hisnande spår. Jag ber att få återkomma i frågan.
Om det var varmt på Vega när Sigur Rós spelade, var det ändå som att huttra i sommarnatten jämfört med det infernaliskt kokheta Mondo som var skådeplats för
Dinosaur Jr:s återföreningsgig tidigare i augusti. Visserligen tycker jag att ”Little Fury Things” är deras bästa låt, och att både
You´re Living All Over Me och
Bug är starka album, men för mig blev Dinosaur Jr ett riktigt stort band först med
Where You Been.
Lou Barlow har jag aldrig riktigt förstått vitsen med. Men det har tydligen skatekepsarna, nyckelkedjorna och moshpitdårarna som ärar Mondo med sin närvaro gjort. De stuffar hårt till brötig skateboardrock, odynamisk och ensidig, men ändå fascinerande i sin kompromisslöshet. Och så fick vi ju höra ”Freak Scene” och ”Just Like Heaven” också. Men hettan…dess like vill jag aldrig mer uppleva.
Sommarens soundtrack då, hur har det sett ut? Jo, det har varit en hel del
Out Hud. Deras spelning på Debaser är nog årets bästa hittills, men det var först nu i sommar som albumet verkligen blommade ut. Det är inte bara de fantastiska ”It´s For You” och ”Old Nude” som är värda ditt öra, hela albumet är en uppfriskande resa mot funkens kärna. Nä, jag bara skojar, men det är musik som borde vara för svängig för mig, men den är så stram och kontrollerad och bubblande av roliga små syntljud att jag blir alldeles lycksalig. En briljant skiva är det,
Let Us Never Speak Of It Again. Sommarens mest underskattade är tveklöst
Saint Etiennes
Tales From Turnpike House. Det är deras Beach Boys-skiva, suveränt läckert producerad, med snyggt arrangerade körer, och fylld med deras bästa poplåtar på evigheter. Hela mitt 2005 har varit ett Saint Etienne-år, mer än något annat år av någon anledning.
Vad mer har varit bra? Nya
Colder, givetvis.
Ola K:s voluptésläpp ”Cistern” har dundrat från mina föräldrars lägenhet i Kalmar. Nya
Sisters-låten som Gurra spelade för mig! Patrik Lindgrens
Ring Snuten-projekt, med den Magnetic Fields-doftande ljuvliga balladen ”Mellanstadiediscot”. Han fraserar som
Vincent Price! Gustav och Viktor har på sin nya label Elefantkvinnan gett ut tre skivor i det helt genialiska formatet kreditkorts-cdr. Utgåvorna är fantastiskt fina, både att titta på och att lyssna till. Av de tre gillar jag
Dwayne Sodabehrks skiva mest. Köp elefantkvinnanboxen:
http://elefantkvinnan.ladygodivaoperations.com.
Apollos ”In My Dreams” har jag inte kunnat sluta lyssna på. Vi körde den i brorsans BMW på väg till Borgholm, och det fick mig att längta efter självlysande trance-brallor.
The Orb har haft en stark revival.
Marsen Jules och
Differnet (årets två bästa album).
Alva Noto/Ryuichi Sakamotos Insen har det varit mycket av på sistone. Men mest av allt har jag lyssnat på
Pet Shop Boys monumentala
Back To Mine-samling. Är det något, förutom musiken, som sammanfattar varför de är lite bättre, lite smartare än alla andra band så är det urvalet på denna skiva. Jag tror jag måste ägna en hel postning åt den snart. Men köp den redan nu, för guds skull.
Bad. Så skönt i vattnet, tills algerna tog över.
Svampbob Fyrkant – sommarens glass, perfektion av is! Marknader på Öland, topp 3: 1. Böda marknad ( i en skogsdunge på en gammal fotbollsplan en het sommarkväll. Köpte Birgittas senap.) 2. Algutsrums marknad (den mest klassiska av dem alla, Gustav köpte inte Birgittas senap, goes by senapshataren.) 3. Färjestadens marknad (får finna sig i att alltid stå i skuggan av Algutsrums marknad.) Minigolf, så klart. En lång rad andraplatser radades upp. Tennis. Vi måste prata lite om tennis också. Jag har återupptäckt denna underbara sport i sommar! Som vi har spelat. Allies far anlade till och med en gräsbana utanför sjöboden på Öland. Visst, det var gropigt och ojämnt, men om du kan hitta något bättre att göra än att, lite folkölslullig, spela tennis nere vid vattnet på östra Öland samtidigt som solen långsamt sänker sig över omgivningen, plz tell me. Kor, åkrar, katter, grillat varje kväll. Mark my words, inom en inte alltför snar framtid flyttar jag tillbaka till solens och vindarnas ö. Brorsan och jag hade ett par hårda drabbningar på Kalmar Tennisklubb, även Lee fick smaka på den Sandströmska servesläggan. Det gäller att passa på att lira på gratisbanorna i Sumpan innan det blir för kallt.
Sen har man ju tagit in en del också. Jag minns kvällarna på Trädgården (inte minst Maze och mitt gig), PFNO, alla slag i Kalmar, festen i Mörbylånga. Alla oerhört fantastiska utekvällar. Men mest av allt minns jag nog Engelholms födelsedagsfest i Björnhovda, i min mormor och morfars gamla hus, med den absoluta öländska ta in-eliten samlad. Se
http://jagochmittindieband.blogspot.com. Dagar som den, med början hemma hos Kullman, fortsättning hos Åberg, och sedan promenad upp till min barndoms by i absolut perfekt sommarväder, det är dagar man aldrig glömmer. Det var nästan för mycket för att man skulle klara av det.
Och nu sitter jag här, mitt uppe i det omilda uppvaknandet från semestern. Livet går vidare.
