Den sista slowdivejocke

Jag kände mig lite som Alex i A Clockwork Orange när han ska visa vem i gänget som bestämmer. Ni vet, han tar fram kniv och kedja och puttar sina droogs i vattnet, och kväver det jäsande upproret. Lite så kände jag mig i söndags när jag beslöt mig för att ta livet av slowdivejocke. Tanken fick gro, beslutet togs snabbt. Det är dags för nyordning, nya spelregler, nya villkor.

Mer än två år har gått sedan jag startade bloggen. Det blev 97 postningar, den här inräknad. Först la jag upp mina snabbt hoprafsade kommentarer om Stockholms filmfestival, men sedan insåg jag plötsligt att jag hade funnit ett perfekt forum för att i skriftlig form fästa skärvor av den mytologi som hela tiden skapas, byggs på, och omformas inne i skallen. Det kändes fantastiskt att få skriva en jättelång text om Brian Enos Neroli och anknyta bakåt i tiden till minnen av vänskap och musikaliska resor. Mig veterligen har ingen skrivit särskilt inkännande om Neroli innan. Det är ju min desert island selection nr 1, och när jag insåg att jag inte behövde hålla det för mig själv, var det som att min egen lilla mytologi intog en liten plats i verkligheten.



Jag inbillar mig inget. Jag vet inte hur många läsare jag har haft. 10? 100? 200? Ingen som helst aning. Men bara tanken på att bringa nån jävla ordning i världen, att visa min version av en vettig kanon, gjorde att texterna skrevs med en glöd som hatar den likgiltiga, konstlade, det-är-fånigt-att-bry-sig-man-ska-sälja-ut-här-står-jag-med-en-dyr-drink och-diggar-balearic-och-yacht-och-tar-avstånd-från-engagemang-men-min-tillgjorda-världsvana-cynism-kräver-er-bekräftelse-journalistiken.

Så visst handlade det om motstånd också. Men det var framförallt glädjen över att helt enväldigt kunna ta beslutet att rita ner 4000 ord om Arab Straps storhet som liveband, att låta Jennifer Rush och Michael Haneke samsas i samma text, att skriva om Tangerine Dream och rundabordssamtalen och ett TV-program om Philip Glass. Oavsett vad man tycker om texterna så var de aldrig framkrystat excentriska och poserande, utan fullständigt uppriktiga och övertygade om att de sa något viktigt. Ibland misslyckades jag helt, ibland blev det bra. Intentionerna var alltid glasklara och hedervärda, det säger jag utan att skämmas.

Men nu är det slut. Två år känns som en rimlig livslängd för bloggen. Nu stundar nya uppgifter. Jag vill satsa mer på papperstexter, och ett nytt nummer av Intuition Told Me är en dröm som ska förverkligas, men jag lär inte ha råd förrän till hösten. När jag nu lägger ner slowdivejocke, startar jag samtidigt upp en bloggvariant av Intuition Told Me, och jag hoppas att ni hittar dit. Den öppnar idag, och temat är acid. Missa inte.



Så, till er som har gjort det: Tack för att ni har läst slowdivejocke.

Distro the heart

Distropepp! Kom till Lava, Kulturhuset nu på söndag 28/1. Livemusik med Tar... Feathers, FAP och Rough Bunnies, videor från Molgan TV, och så bjuder jag på den finaste musiken i pauserna. Klockan 13-18. Givetvis kommer jag att sälja Intuition Told Me också.

Mer info: Lavaland

Siamese Twins

Jag kan inte undanhålla er den här; Issey och Zisous tolkning av Cures "Siamese Twins". Priceless.

Aphex

Det här är vår nya katt Aphex.

Hemkomsten av Harold Pinter

Förra året satte Thommy Berggren upp Harold Pinters Hemkomsten på Stockholms stadsteater. Först i lördags såg jag den spelas där på stora scenen, och det var en scenupplevelse som jag gärna vill förläna några ord.

Från teateråret 2006 minns jag främst Lars Noréns Endagsvarelser, Dramatens huspjäs Lång dags färd mot natt, och Krister Henrikssons gestaltning av sköna liraren Doktor Glas på Vasateatern. Förträffliga uppvisningar allihop, med högsta möjliga betyg till åtminstone den förstnämnda.

Mina förväntningar på Hemkomsten placerade den på förhand i paritet med nämnda dramer. Harold Pinter ja. Han fick visst Nobelpriset 2005. Det räckte med att höra några minuter av hans tal för att förstå att han var en värdig pristagare. I samma veva som han fick priset såg jag av en slump Elia Kazans sista film The Last Tycoon, och jag upptäckte att Pinter låg bakom manuset efter boken av F. Scott Fitzgerald (som ju också skrev förra seklets viktigaste bok, The Great Gatsby). Om jag inte minns helt fel nu såg jag dagen efter det Joseph Loseys film The Go-Between, även den med ett manus av Pinter. Jag blev ganska tagen av filmerna, inte bara på grund av deras eventuella kvaliteter (The Last Tycoon var bra, The Go-Between var väldigt bra), utan kanske främst av hur nära varandra de låg i tonen. Trots tematisk diskrepans, trots två regissörer som i min bok passerar för starka och egensinniga auteurer, så hade alltså manusförfattare Pinter lyckats lämna ett så starkt avtryck. Slutsats: this guy is serious business.

Thommy Berggren står alltså för regin. Hans uppsättning av Fröken Julie var väl egentligen rätt konventionell, trots att han hade skuttat några år fram i tiden. Konventionell, men ytterst välregisserad och tätt spelad. Tyvärr köpte ju 90 procent av publiken biljett blott för huvudrollsinnehavarens skull: ”Hallå, jag vill ha plåtar till pjäsen där Persbrandt är med.” Tjenare.

I huvudrollen som patriarken Max ser vi Ingvar Hirdwall, en av landets allra främsta skådespelare. Jag sätter honom däruppe tillsammans med geniet Sten Ljunggren. Det är en riktig svinpäls han spelar här, och ni som tror att Hirdwalls mysfaktor skulle resultera i en omöjlig dualism kan lugna er. Han drar sig inte för att lappa till sin egen son Joey (Tobias Hjelm) i magen, för att sedan jovialiskt minnas bedrifter på puben och kapplöpningen. Samtidigt glömmer man med jämna mellanrum bort vilken sadist han är. Det ser ju så mysigt ut, där han sitter i sin bekväma fåtölj och blossar cigarr. Inget kan väl vara galet i det här hushållet? Faktum är att allt är väldigt mycket galet i detta hushåll. Och det är mellansonen Lenny (Peter Andersson) som i inledningsscenen slår an tonen när han sitter och röker i mörkret och vägrar svara på sin fars tjat.

Harold Pinter har inte ens brytt sig om att etablera ett bedrägligt lugn, som så ofta är brukligt (inte minst bland dramatiker i O’Neillskolan). Här brakar helvetet loss från första början. Det är ett krig som pågår där uppe på scen. För att tala klarspråk: vilket jävla skådespel! Så mycket hat. Det är inte bara replikerna som talar här. Det är tystnaden också. Det som står mellan raderna. När jag ser sånt i skrift brukar jag fnysa och högt säga: slö recensent döljer sin oförmåga att uttrycka det han/hon vill säga och gömmer sig bakom luddigheter som…”laddad tystnad”…”mellan raderna”… Men här stämmer det! Kristina Lugn skriver i programmet att ”det förs nästan inga samtal i hans pjäser.” Jag tror att hon har rätt. Ingen verkar intresserad av att lyssna eller förstå. Orden är vapen i en maktkamp.

Peter Anderson är helt jävla fantastisk när han går omkring i sin sidenpyjamas och är sådär återhållsamt hotfull som han ofta är. Men här spelar han mer nedtonat än vanligt, nästan med en bedräglig ömhet och en ironisk udd, som kräver varje uns av vår uppmärksamhet. Det är något av det bästa jag har sett vad gäller scenskådespeleri.

Mot slutet av första akten kommer äldsta sonen Teddy (Johan Rabaeus) hem med sin fru Ruth (Sofi Helleday) från Amerika. Alla har gått och lagt sig, och Teddy bedyrar för sin fru att hon kan känna sig lugn eftersom hans familj består av varmhjärtade människor. Fan tro’t.

”De är knäppa hela bunten”, säger tanten som sitter bredvid mig när första akten är slut, och hon lämnar sin plats i paus tillsammans med sin väninna. De fick väl nog av all oanständighet, kan jag tänka mig. För det är ingen särskilt smakfull pjäs. Och värre blir det…

Andra akten lämnar mig och mitt sällskap förbryllade. ”Pinter skriver dramer utan orsak och verkan” läser jag från stol nr 12 i Svenska Akademien. Precis så är det. Första akten, som jag utan att blinka ger 10 av 10 i betyg, kanske kan misstas för en någorlunda traditionellt strukturerad pjäs, bara väldigt mycket otrevligare, dråpligare och roligare. Akt två vet jag inte vad jag ska kalla. Ren absurdistisk komedi/tragedi? I centrum hamnar den stiliga och eleganta Ruth, som spelas med robotliknande kyla av Sofi Helleday. Hon välkomnas av pappa Max med orden: "vad är det för ett nedsmutsat luder du har släpat hem?" Hon reduceras till en handelsvara, och familjens plan är att hon ska fnaska ihop pengar och tillgodose deras egna behov. Den enda som överhuvudtaget reser några (lama) protester mot det här är farbror Sam (Åke Lundqvist). Teddy finner för gott att återvända till Staterna, utan sin fru.

Det vilar något overkligt över andra akten. Vad är det egentligen som händer på scen? Nån jävla ordning får det väl ändå vara, tänker jag. Man är ju liksom skolad till att förvänta sig en förklaring, eller någon form av moralisk resning, eller fingrar som pekar ut ondskan runt omkring oss. Mina förväntningar på ett drama med ett ordentligt slut, där säcken knyts ihop, allt får sin förklaring, balansräkningen går ut, och plus och minus blir till noll, kommer på skam. Istället får vi bara ett becksvart mörker, med absurt roliga repliker. Jag får famla efter ledtrådarna på egen hand. Det är en föreställning som vänder upp och ner på invanda begrepp, och det är ett stycke förstklassig dramatik. Hela tiden skamlöst underhållande, och sanslöst välspelat. Men familjen på scen... De är verkligen knäppa hela bunten.

2006

Digfi frågade ut mig om året för ett tag sedan. Jag kompletterar här med lite annat för att sammanfatta 2006.

Årets album:
Junior Boys: So This Is Goodbye
Det har aldrig varit lättare att utse årets album än just i år. När man inte trodde att det gick att ta popmusiken längre än på Last Exit, så slog Kanadaduon till med So This Is Goodbye. Ett vemodigt mästerverk om avsked och saknad.

Jag kan egentligen inte rangordna skivorna därunder. Men jag räknar upp de 14 jag har lyssnat mest på, i tur och ordning. Skivor som jag har uppskattat väldigt mycket.

Pet Shop Boys: Fundamental
Många störde sig på att skivan till hälften bestod av vuxenballader, en kritik som jag överhuvudtaget inte tänker instämma i. Tvärtom, jag ser inget annat än en gyllene framtid för Tennant/Lowe som Burt Bacharach. ”I Made My Excuses and Left”, ”Casanova in Hell”, ”Indifferent Leave To Remain”… Herregud, finns det låtskrivare som kan tävla mot så vackra skapelser? Ja, kanske Diane Warren. Hon skrev ju ”Numb”. Fundamental var inget mästerverk i klass med Bilingual, men jag har spelat den 300 gånger, och jag njuter av den än. Så visst fan är det en bra platta.

Radio Dept: Pet Grief
”It´s Personal” och ”The Worst Taste In Music” är det mest fulländade från Radio Dept hittills.

The Knife: Silent Shout
Om ni saknar anledning att älska The Knife ska ni få en här av mig: De förde in Throbbing Gristle och Sun Electric i folkhemmet.

Strip Music: Hollywood and Wolfman
Åh, vad jag älskade Yvonne. Konserten på Rasslebygd 1994 är ett av de där stora konsertögonblicken, som man bara kan uppleva som tonåring. Att Henrik de la Cour skulle vara så relevant 2006 hade jag kanske inte räknat med. Men han knöt näven och spelade in sitt livs platta, med refränger som klår Bad Cash Quartet på fingrarna och en produktion som får Lanois och Vangelis att önska att de hade tagit i lite mer. Ett oerhört modigt och viktigt band.

Jóhann Jóhannson: IBM 1401, A User´s Manual

Max Richter: Songs From Before

Are You Scared To Get Happy?

Biosphere: Dropsonde

Pan American: For Waiting, For Chasing

Erasure: Union Street

Rome: Nera

Sonores: Elefanten

Most Valuable Players: You In Honey

Scritti Politti: White Bread, Black Beer


Skivor som jag inte har hört, men som jag vet att jag kommer att älska:
1. Jarvis soloplatta
2. Nikolas Makelberge: Dying In Africa


Låtar:
Pet Shop Boys: Fugitive
Radio Dept: Worst Taste In Music
Junior Boys: FM
Mobius Band: The Loving Sounds of Static (Junior Boys RMX)
Diddy & Felix da Housecat: Jack U vs I´ll House You
Strip Music: Hollywood and Wolfman (Mörkret över Tranås)
Jóhann Jóhannson: The Sun´s Gone Dim and the Sky´s Turned Black
Differnet: Pattern of Parklands
Sonores: Know Your Heart
Gentle Touch: Smedby
The Knife: Silent Shout
Rome: Reversion
Pan American: Amulls
Sarto: Min mun är ett hus
Biosphere: Birds Fly By Flapping Their Wings
Most Valuable Players: Marco Polo
Marsen Jules: œillet in Delta

Remix:
Rhythm & Sound: Dem Never Know (Sleeparchive Remix)

Årets sämsta låt:
Hot Chip: Over and Over
Var det verkligen Stereo MC:s vi behövde år 2006?

Konserter:
1. Dött lopp mellan Pet Shop Boys på Cirkus och Absolute Body Control på Münchenbryggeriet.
2. Junior Boys på Debban
3. Nitzer Ebb på Tinitus
4. Pan Sonic & Alter Ego på Nalen
5. Gentle Touch på Trägårn

Förlust:
Grant McLennan. En sorg på betydligt närmare håll överskuggade McLennans död, men jag blir verkligen ledsen när jag tänker på vilken extraordinär begåvning musikvärlden gick miste om i år. Fortfarande så ung. Varför skulle han behöva dö? The Go-Betweens är för evigt ett av världshistoriens tio bästa band. Forster/McLennan är däruppe med Tennant/Lowe och Goffin/King. Jag hade förmånen att se The Go-Betweens live två gånger; 1997 och 2003. Helt fantastiskt. En uppvisning i värdighet och popmagi. Jag ska skåla för Grant ikväll. Han är djupt, djupt saknad.

Läsning:
Inte så mycket från i år, men… Jag började läsa Strindberg i år, och blev väldigt förtjust i bland annat ”Röda rummet” och ”Ensam”. Varför har ingen berättat om honom för mig? Annars var nya Pelecanos (”The Night Gardener”) lika bra som allt annat han skriver, med en liten twist på slutet. Bret Easton Ellis ”Lunar Park” var också en njutning för mig som älskar metalekar och Stephen King. Siri Hustvedts ”What I Loved” var plågsamt vacker. Nya PSB-boken och Factoryboken bjöd kanske inte så mycket läsning, men något snyggare har jag aldrig sett.

Film:
Them
Första gången sedan Cronenbergs The Brood en film verkligen skrämde mig. Otroligt stramt regisserat.

Film jag vet att jag kommer att älska:
Marie Antoinette

Film jag vet att jag kommer att hata:
Borat. MTV-humor är inte min humor.

TV:
The Wire, 24 och Solens mat

Årets cliffhanger:
24, säsong 5. My gawd! Pure genius. Jag har haft flera drömmar om hur säsong 6 ska inledas.

Årets citat:
”I went home and concentrated on being depressed”
Vini Reilly i Shadowplayers

Gapskratt:
Steve Coogan i livmodern. (Tristram Shandy)

Vredesutbrott:
Zidane

Politiker:
Maria Wetterstrand. Klok och ärlig. Hon är jävligt bra.

Klubbkväll:
Carl Craig på Grodan

Retro:
The Cure: The Top
Cluster: Sowiesoso

Återupptäckt:
Dirk Ivens! Vilket geni.

Årets bästa beslut:
Togs som vanligt av min bättre hälft. Vi skaffade katt. Inte bara en, utan två! Jodå, Issey har fått sällskap av lille Aphex. Han låg dumpad i en resväska i Hagaparken tillsammans med sina sex syskon. Nån som inte vill hamna i min väg hade lämnat dem där innan de hittades och lämnades in till Stockholms katthem.

Annars då:
Nytt jobb! Våga byta jobb!
Tre starka nummer av Ondskan
Intuition Told Me (jag behöver bara sälja 500 ex till, sen har jag råd med nummer 2…)

2007:
Intuition Told Me, part 2. Jodå, den kommer. Oavsett om jag har råd eller inte.
The Unsexables (håll utkik på myspace).
Förmögenhet!
Jag ska inte slösa bort en sekund…
Jag ska bygga ett krautbibliotek som gör Julian Cope grön av avund.

Gott nytt år!

Intuition told me i butik!

Nu finns Intuition told me att köpa i butik också! Hittills har Record Hunter, Sound Pollution och Pet Sounds roffat åt sig några ex. I Malmö hittar ni tidningen på Rundgång, Kristianstadgatan.

Jag har även lyckats få TV4 att sända "Spanarna" ikväll. Missa inte.

Intuition told me

Idag släpps Ondskan nr 3, och jag misstänker att det är det bästa numret hittills. Ni ska givetvis köpa den.

Men nu ska jag skriva om en helt annan tidning som också släpps idag. Ty av den sammanlagda Ondskan utgör jag blott en liten del, men i sprillans nya fanzinet Intution Told Me står jag för 99 procent av textmaterialet. Ändå vill jag inte kalla det min egen tidning. Jag har låtit andra jobba så hårt, så länge med det här första numret. Det är en gemensam ansträngning som har resulterat i en helt sjukt snygg tidning. Det kan jag säga utan att rodna, för det är inte jag som har formgett den. Det är Tommy Håkansson, Claudio Salas och Erik Strömberg. Och sen har vi alla suveräna illustrationer och bilder från följande briljanta personer: Tommy (igen), Annlouise Håkansson, Åsa Samuelsson, Sofia Häggström, Leyla Mirsaeidi, Andreas Kurtsson och Martin "Basse" Johansson.

”Jag satt fjorton timmar varje natt i åtta månaders tid för att göra den här blaskan. Vad har du gjort?”
Rille Bengtsson, Trall-metall magazine

Första numret innehåller bland annat a fair and balanced look at Secret Service, en dröm om Richard Dreyfuss och en om Boytronic, All Spec Kit, Pan American, Motståndaren i Göteborg, glaciärbrytningar, tankar om Scotch som ett Deluxe Edition-band, Skinny Puppy, Cluster, en jävligt ilsken Cureartikel och tio tolvor som skakade världen. Med mera. Beställ ditt ex redan idag genom att maila intuitiontoldmeAThotmail.com. Den lilla tingesten kostar 30 kr med frakt.