Michael Haneke vs. Jennifer Rush
På många sätt tycker jag att österrikaren Michael Haneke är Europas främste nu levande regissör. Med kylig precision har han som få andra lyckats ingjuta verkligt obehag i åskådaren i film efter film. Funny Games från 1997 är nog fortfarande det mest nervpåfrestande jag sett. Den filmen gör man klokast i att dela upp i kortare avsnitt, annars blir det nästan outhärdligt plågsamt att titta på.
Tidigare i år har vi kunnat ta del av Killinggängets Fyra nyanser av brunt som en tv-serie om fyra delar på SVT. Jag ställer mig ganska kallsinnig till resultatet, även om jag applåderar deras ambition att skildra ett Sverige som inte mår så bra. Det roligaste och mest uppenbara med hela projektet var hur mycket de har lånat från österrikisk ångestfilm i allmänhet, och Haneke i synnerhet. Inte minst första (och bästa) delen, med Robert Gustafsson som smådjurskremerare, kändes som ett försök att göra en svensk variant av Ulrich Seidls genialiska Hundstage (2001) och Hanekes spelfilmsdebut Der Siebente Kontinent (Den sjunde kontinenten, 1989). Vid en närmare jämförelse blir det dock tydligt hur otillräcklig Killinggängets film är. Hundstage, den förmodligen mest kompromisslösa dissekering av förortstristess som filmats, är hysteriskt rolig, grotesk, chockerande, störande och stötande, där första episoden av Fyra nyanser av brunt är en, visserligen välavvägd och välskriven, men i slutändan trevande, självbelåten och konstruerad skrivbordsprodukt. Man har ogenerat lånat greppet med fokus på vardagliga detaljer från Den sjunde kontinenten, men hela tiden bibehållit den ironiska glimten i ögat, och aldrig vågat ta steget ut i de själsliga ödemarkerna. Kanske var det inte ens syftet, men låt mig här och nu förklara varför jag tycker att Den sjunde kontinenten är en så fascinerande och sevärd film.
Filmen tar sin början inuti en bil i en biltvätt. Förtexterna glimtar till på klassiskt UR-manér; klart och tydligt med vit text ser vi vem som klippt, fotograferat, producerat, skrivit manus och regisserat, etc. Redan här antyds det att det inte är en vanlig film med dramaturgisk stegring, eller ens en okonventionell experimentfilm med anarkistiskt berättande och jump cuts; det vi ska få se påminner mer om en knastertorr instruktionsfilm utan några som helst berättarmässiga grepp eller skeva bildlösningar. Första delen av filmen skildrar med en närmast sadistisk noggrannhet vardagslivet för en österrikisk familj bestående av mamma, pappa och dotter. Klockan 06.00 går klockradion igång, och vi får se familjen borsta tänderna, dricka sin morgonjuice, klä på sig och knyta skorna, utan att få se ansiktena. Det är utdraget, tempot obefintligt, det är tråkigt, men det är också oerhört laddat och kittlande. Man börjar fundera på vad regissören sysslar med; vad förväntar han sig egentligen, ska vi sitta och glo på dessa trista typer som käkar cornflakes och borstar tänderna? Samtidigt blir man också nyfiken; vilket modigt anslag, det här kanske kräver något av mig, som åskådare.
När Georg, mannen i familjen, anländer till sitt jobb (det preciseras aldrig exakt vad han jobbar med, bara att han har chans på en position som avdelningschef) läser frun Anna ur ett brev hon skrivit till hans föräldrar. Inget av större vikt sägs, bara att Georg själv varit för upptagen för att skriva brev. Detta varvas med bilder från dottern Evas skola, och från Annas jobb som optiker. Eva låtsas en dag vara blind i skolan, för att som blind skulle hon ”inte vara så ensam”, säkert inget onormalt beteende från en unge som känner sig lite utstött, men ändå en antydan om att något kanske inte står rätt till i familjen. På en middag hemma hos familjen bryter Annas bror ihop och börjar gråta; vi har fått veta att han varit deprimerad efter sin mors död. Jag har aldrig sett en mer dyster tillställning än den middagen på film; till och med när alla skrattar utåt lyckas Haneke så exakt det någonsin är möjligt att skildra avståndet mellan dessa människor och det oändliga tomrum de känner. En konstig 80-talslåt spelas lite för högt och det hela blir verkligt jobbigt att titta på; ”ska jag skruva ner? – Nej, nej, inte för min skull”…
Andra delen, ett år senare, börjar på exakt samma sätt; klockradion slås på, nyheterna nämner Gorbatjovs namn, nu i ny världspolitisk händelse, Eva väcks, man äter frukost, borstar tänderna, klär på sig. Haneke har nu på ett subtilt, men ändå tydligt sätt låtit oss förstå att dessa människor är fast i ett ekorrhjul som går runt, runt, och det finns ingen förändring i sikte. Med jämna mellanrum klipps det till en bild av en strand i Australien – den sjunde kontinenten. Är det dit familjen ska? För när de systematiskt börjar klippa sönder sina kläder, riva sönder sina böcker och slå sönder möblerna står det klart att de har beslutat sig för att hoppa av den enformiga cirkusen. Filmens sista halvtimme kan vara bland det hårdaste jag sett; Georg drämmer en slägga i jätteakvariet och vi tvingas titta på när fiskarnas andetag dör ut och dottern Eva bryter ihop ljudligt snyftande. En absurd scen som varar i säkert tre minuter skildrar enbart hur man spolar ner alla pengar i toaletten.
Men scenen som griper tag allra, allra hårdast är när de tre ligger i sängen och tittar på något 80-talsprogram på tv:n. Jennifer Rush sjunger ”The Power of Love”, en låt som senare slaktats, förvanskats, tömts på liv och dränkts in i något antiseptiskt av Celine Dion. Ni kanske tror att Jennifer Rush bara är en liten smurf som en gång skakat tass med Gösta Engström i Nöjesmaskinen, men låt mig då berätta för er att hennes insjungning av ”The Power of Love” är en av alla tiders mest perfekta inspelningar. Låten är uppbyggd av ett minimalistiskt syntkomp, som är så minutiöst arrangerat att intensiteten stadigt ökar från en redan dramatisk början till ett wagnerskt crescendo, och däremellan oblygd spelar på alla känslosträngar som överhuvudtaget går att uppbåda om man någon gång varit kär. Jennifer Rushs totala behärskning av varenda stavelse gör mig alltid lika full av förundran. Hon vet precis hur hon ska utnyttja låtens kapacitet till max. Det måste rent objektivt sett vara en av de bästa sånginsatserna någonsin. Hennes röst är både djup och lite gäll, och just i ”The Power of Love” lyckas hon helt, fullkomlig perfekt kombinera någon sorts orkestrerad exakthet med oförfalskad smärtsam känsloutgjutelse. Min flickvän köpte singeln på Delicious Goldfish i höstas, och sedan dess har vi spelat den som besatta båda två, helt förundrade över hur man lyckats utvinna så mycket kraft ur en sådan slight production. Jag vet att Allie (min tjej) tycker att det är Världens Bästa Låt. Det är det förvisso inte, det är Kraftwerks ”Radioactivity” eller Pet Shop Boys ”Two Divided By Zero” som är Världens Bästa Låt. Men jag förstår vad hon menar.
Tillbaka till Den sjunde kontinenten. Vi förstår att familjen tagit ett ödesdigert beslut nu när de ligger där på sängen. När de blickar mot tv:n och ser Jennifer Rush i en anskrämlig outfit av skinn, så förstår jag också att Haneke är ett geni. Hade han lagt ”The Power of Love” på ljudspåret hade han förvisso fortfarande varit ett geni, men det hade varit lite för manipulativt. Genom att ha med låten diegetiskt gör han både karaktärerna i filmen och oss åskådare delaktiga i tragedin på ett annat sätt. Många kanske tror att ”The Power of Love” bara är en typisk 80-talsbakelse, men jag tror inte Haneke är en av dem. Jag tror att han har förstått låtens fulla potential. Det blir nästan för plågsamt att titta på mot slutet, men för att göra en helt krass konstnärlig värdering tycker jag att kombinationen Jennifer Rush/Michael Haneke kanske verkar bisarr på pappret, men på vita duken går det som utvinns genom korsbefruktningen bortom ord. Så fruktansvärt starkt. Så otroligt bra.
Tidigare i år har vi kunnat ta del av Killinggängets Fyra nyanser av brunt som en tv-serie om fyra delar på SVT. Jag ställer mig ganska kallsinnig till resultatet, även om jag applåderar deras ambition att skildra ett Sverige som inte mår så bra. Det roligaste och mest uppenbara med hela projektet var hur mycket de har lånat från österrikisk ångestfilm i allmänhet, och Haneke i synnerhet. Inte minst första (och bästa) delen, med Robert Gustafsson som smådjurskremerare, kändes som ett försök att göra en svensk variant av Ulrich Seidls genialiska Hundstage (2001) och Hanekes spelfilmsdebut Der Siebente Kontinent (Den sjunde kontinenten, 1989). Vid en närmare jämförelse blir det dock tydligt hur otillräcklig Killinggängets film är. Hundstage, den förmodligen mest kompromisslösa dissekering av förortstristess som filmats, är hysteriskt rolig, grotesk, chockerande, störande och stötande, där första episoden av Fyra nyanser av brunt är en, visserligen välavvägd och välskriven, men i slutändan trevande, självbelåten och konstruerad skrivbordsprodukt. Man har ogenerat lånat greppet med fokus på vardagliga detaljer från Den sjunde kontinenten, men hela tiden bibehållit den ironiska glimten i ögat, och aldrig vågat ta steget ut i de själsliga ödemarkerna. Kanske var det inte ens syftet, men låt mig här och nu förklara varför jag tycker att Den sjunde kontinenten är en så fascinerande och sevärd film.
Filmen tar sin början inuti en bil i en biltvätt. Förtexterna glimtar till på klassiskt UR-manér; klart och tydligt med vit text ser vi vem som klippt, fotograferat, producerat, skrivit manus och regisserat, etc. Redan här antyds det att det inte är en vanlig film med dramaturgisk stegring, eller ens en okonventionell experimentfilm med anarkistiskt berättande och jump cuts; det vi ska få se påminner mer om en knastertorr instruktionsfilm utan några som helst berättarmässiga grepp eller skeva bildlösningar. Första delen av filmen skildrar med en närmast sadistisk noggrannhet vardagslivet för en österrikisk familj bestående av mamma, pappa och dotter. Klockan 06.00 går klockradion igång, och vi får se familjen borsta tänderna, dricka sin morgonjuice, klä på sig och knyta skorna, utan att få se ansiktena. Det är utdraget, tempot obefintligt, det är tråkigt, men det är också oerhört laddat och kittlande. Man börjar fundera på vad regissören sysslar med; vad förväntar han sig egentligen, ska vi sitta och glo på dessa trista typer som käkar cornflakes och borstar tänderna? Samtidigt blir man också nyfiken; vilket modigt anslag, det här kanske kräver något av mig, som åskådare.
När Georg, mannen i familjen, anländer till sitt jobb (det preciseras aldrig exakt vad han jobbar med, bara att han har chans på en position som avdelningschef) läser frun Anna ur ett brev hon skrivit till hans föräldrar. Inget av större vikt sägs, bara att Georg själv varit för upptagen för att skriva brev. Detta varvas med bilder från dottern Evas skola, och från Annas jobb som optiker. Eva låtsas en dag vara blind i skolan, för att som blind skulle hon ”inte vara så ensam”, säkert inget onormalt beteende från en unge som känner sig lite utstött, men ändå en antydan om att något kanske inte står rätt till i familjen. På en middag hemma hos familjen bryter Annas bror ihop och börjar gråta; vi har fått veta att han varit deprimerad efter sin mors död. Jag har aldrig sett en mer dyster tillställning än den middagen på film; till och med när alla skrattar utåt lyckas Haneke så exakt det någonsin är möjligt att skildra avståndet mellan dessa människor och det oändliga tomrum de känner. En konstig 80-talslåt spelas lite för högt och det hela blir verkligt jobbigt att titta på; ”ska jag skruva ner? – Nej, nej, inte för min skull”…
Andra delen, ett år senare, börjar på exakt samma sätt; klockradion slås på, nyheterna nämner Gorbatjovs namn, nu i ny världspolitisk händelse, Eva väcks, man äter frukost, borstar tänderna, klär på sig. Haneke har nu på ett subtilt, men ändå tydligt sätt låtit oss förstå att dessa människor är fast i ett ekorrhjul som går runt, runt, och det finns ingen förändring i sikte. Med jämna mellanrum klipps det till en bild av en strand i Australien – den sjunde kontinenten. Är det dit familjen ska? För när de systematiskt börjar klippa sönder sina kläder, riva sönder sina böcker och slå sönder möblerna står det klart att de har beslutat sig för att hoppa av den enformiga cirkusen. Filmens sista halvtimme kan vara bland det hårdaste jag sett; Georg drämmer en slägga i jätteakvariet och vi tvingas titta på när fiskarnas andetag dör ut och dottern Eva bryter ihop ljudligt snyftande. En absurd scen som varar i säkert tre minuter skildrar enbart hur man spolar ner alla pengar i toaletten.
Men scenen som griper tag allra, allra hårdast är när de tre ligger i sängen och tittar på något 80-talsprogram på tv:n. Jennifer Rush sjunger ”The Power of Love”, en låt som senare slaktats, förvanskats, tömts på liv och dränkts in i något antiseptiskt av Celine Dion. Ni kanske tror att Jennifer Rush bara är en liten smurf som en gång skakat tass med Gösta Engström i Nöjesmaskinen, men låt mig då berätta för er att hennes insjungning av ”The Power of Love” är en av alla tiders mest perfekta inspelningar. Låten är uppbyggd av ett minimalistiskt syntkomp, som är så minutiöst arrangerat att intensiteten stadigt ökar från en redan dramatisk början till ett wagnerskt crescendo, och däremellan oblygd spelar på alla känslosträngar som överhuvudtaget går att uppbåda om man någon gång varit kär. Jennifer Rushs totala behärskning av varenda stavelse gör mig alltid lika full av förundran. Hon vet precis hur hon ska utnyttja låtens kapacitet till max. Det måste rent objektivt sett vara en av de bästa sånginsatserna någonsin. Hennes röst är både djup och lite gäll, och just i ”The Power of Love” lyckas hon helt, fullkomlig perfekt kombinera någon sorts orkestrerad exakthet med oförfalskad smärtsam känsloutgjutelse. Min flickvän köpte singeln på Delicious Goldfish i höstas, och sedan dess har vi spelat den som besatta båda två, helt förundrade över hur man lyckats utvinna så mycket kraft ur en sådan slight production. Jag vet att Allie (min tjej) tycker att det är Världens Bästa Låt. Det är det förvisso inte, det är Kraftwerks ”Radioactivity” eller Pet Shop Boys ”Two Divided By Zero” som är Världens Bästa Låt. Men jag förstår vad hon menar.
Tillbaka till Den sjunde kontinenten. Vi förstår att familjen tagit ett ödesdigert beslut nu när de ligger där på sängen. När de blickar mot tv:n och ser Jennifer Rush i en anskrämlig outfit av skinn, så förstår jag också att Haneke är ett geni. Hade han lagt ”The Power of Love” på ljudspåret hade han förvisso fortfarande varit ett geni, men det hade varit lite för manipulativt. Genom att ha med låten diegetiskt gör han både karaktärerna i filmen och oss åskådare delaktiga i tragedin på ett annat sätt. Många kanske tror att ”The Power of Love” bara är en typisk 80-talsbakelse, men jag tror inte Haneke är en av dem. Jag tror att han har förstått låtens fulla potential. Det blir nästan för plågsamt att titta på mot slutet, men för att göra en helt krass konstnärlig värdering tycker jag att kombinationen Jennifer Rush/Michael Haneke kanske verkar bisarr på pappret, men på vita duken går det som utvinns genom korsbefruktningen bortom ord. Så fruktansvärt starkt. Så otroligt bra.
posted by Joakim Sandström @ 3/14/2005 03:32:00 em
5 comments
