slowdivejocke

Den sista slowdivejocke

2007-02-06T12:00:00.000+01:00

Jag kände mig lite som Alex i A Clockwork Orange när han ska visa vem i gänget som bestämmer. Ni vet, han tar fram kniv och kedja och puttar sina droogs i vattnet, och kväver det jäsande upproret. Lite så kände jag mig i söndags när jag beslöt mig för att ta livet av slowdivejocke. Tanken fick gro, beslutet togs snabbt. Det är dags för nyordning, nya spelregler, nya villkor.

Mer än två år har gått sedan jag startade bloggen. Det blev 97 postningar, den här inräknad. Först la jag upp mina snabbt hoprafsade kommentarer om Stockholms filmfestival, men sedan insåg jag plötsligt att jag hade funnit ett perfekt forum för att i skriftlig form fästa skärvor av den mytologi som hela tiden skapas, byggs på, och omformas inne i skallen. Det kändes fantastiskt att få skriva en jättelång text om Brian Enos Neroli och anknyta bakåt i tiden till minnen av vänskap och musikaliska resor. Mig veterligen har ingen skrivit särskilt inkännande om Neroli innan. Det är ju min desert island selection nr 1, och när jag insåg att jag inte behövde hålla det för mig själv, var det som att min egen lilla mytologi intog en liten plats i verkligheten.

Jag inbillar mig inget. Jag vet inte hur många läsare jag har haft. 10? 100? 200? Ingen som helst aning. Men bara tanken på att bringa nån jävla ordning i världen, att visa min version av en vettig kanon, gjorde att texterna skrevs med en glöd som hatar den likgiltiga, konstlade, det-är-fånigt-att-bry-sig-man-ska-sälja-ut-här-står-jag-med-en-dyr-drink och-diggar-balearic-och-yacht-och-tar-avstånd-från-engagemang-men-min-tillgjorda-världsvana-cynism-kräver-er-bekräftelse-journalistiken.

Så visst handlade det om motstånd också. Men det var framförallt glädjen över att helt enväldigt kunna ta beslutet att rita ner 4000 ord om Arab Straps storhet som liveband, att låta Jennifer Rush och Michael Haneke samsas i samma text, att skriva om Tangerine Dream och rundabordssamtalen och ett TV-program om Philip Glass. Oavsett vad man tycker om texterna så var de aldrig framkrystat excentriska och poserande, utan fullständigt uppriktiga och övertygade om att de sa något viktigt. Ibland misslyckades jag helt, ibland blev det bra. Intentionerna var alltid glasklara och hedervärda, det säger jag utan att skämmas.

Men nu är det slut. Två år känns som en rimlig livslängd för bloggen. Nu stundar nya uppgifter. Jag vill satsa mer på papperstexter, och ett nytt nummer av Intuition Told Me är en dröm som ska förverkligas, men jag lär inte ha råd förrän till hösten. När jag nu lägger ner slowdivejocke, startar jag samtidigt upp en bloggvariant av Intuition Told Me, och jag hoppas att ni hittar dit. Den öppnar idag, och temat är acid. Missa inte.

Så, till er som har gjort det: Tack för att ni har läst slowdivejocke.

Distro the heart

2007-01-26T17:18:00.000+01:00

Distropepp! Kom till Lava, Kulturhuset nu på söndag 28/1. Livemusik med Tar... Feathers, FAP och Rough Bunnies, videor från Molgan TV, och så bjuder jag på den finaste musiken i pauserna. Klockan 13-18. Givetvis kommer jag att sälja Intuition Told Me också.

Mer info: Lavaland

Siamese Twins

2007-01-12T12:02:00.000+01:00

Jag kan inte undanhålla er den här; Issey och Zisous tolkning av Cures "Siamese Twins". Priceless.

Aphex

2007-01-12T11:59:00.000+01:00

Det här är vår nya katt Aphex.

Hemkomsten av Harold Pinter

2007-01-10T09:19:00.000+01:00

Förra året satte Thommy Berggren upp Harold Pinters Hemkomsten på Stockholms stadsteater. Först i lördags såg jag den spelas där på stora scenen, och det var en scenupplevelse som jag gärna vill förläna några ord.

Från teateråret 2006 minns jag främst Lars Noréns Endagsvarelser, Dramatens huspjäs Lång dags färd mot natt, och Krister Henrikssons gestaltning av sköna liraren Doktor Glas på Vasateatern. Förträffliga uppvisningar allihop, med högsta möjliga betyg till åtminstone den förstnämnda.

Mina förväntningar på Hemkomsten placerade den på förhand i paritet med nämnda dramer. Harold Pinter ja. Han fick visst Nobelpriset 2005. Det räckte med att höra några minuter av hans tal för att förstå att han var en värdig pristagare. I samma veva som han fick priset såg jag av en slump Elia Kazans sista film The Last Tycoon, och jag upptäckte att Pinter låg bakom manuset efter boken av F. Scott Fitzgerald (som ju också skrev förra seklets viktigaste bok, The Great Gatsby). Om jag inte minns helt fel nu såg jag dagen efter det Joseph Loseys film The Go-Between, även den med ett manus av Pinter. Jag blev ganska tagen av filmerna, inte bara på grund av deras eventuella kvaliteter (The Last Tycoon var bra, The Go-Between var väldigt bra), utan kanske främst av hur nära varandra de låg i tonen. Trots tematisk diskrepans, trots två regissörer som i min bok passerar för starka och egensinniga auteurer, så hade alltså manusförfattare Pinter lyckats lämna ett så starkt avtryck. Slutsats: this guy is serious business.

Thommy Berggren står alltså för regin. Hans uppsättning av Fröken Julie var väl egentligen rätt konventionell, trots att han hade skuttat några år fram i tiden. Konventionell, men ytterst välregisserad och tätt spelad. Tyvärr köpte ju 90 procent av publiken biljett blott för huvudrollsinnehavarens skull: ”Hallå, jag vill ha plåtar till pjäsen där Persbrandt är med.” Tjenare.

I huvudrollen som patriarken Max ser vi Ingvar Hirdwall, en av landets allra främsta skådespelare. Jag sätter honom däruppe tillsammans med geniet Sten Ljunggren. Det är en riktig svinpäls han spelar här, och ni som tror att Hirdwalls mysfaktor skulle resultera i en omöjlig dualism kan lugna er. Han drar sig inte för att lappa till sin egen son Joey (Tobias Hjelm) i magen, för att sedan jovialiskt minnas bedrifter på puben och kapplöpningen. Samtidigt glömmer man med jämna mellanrum bort vilken sadist han är. Det ser ju så mysigt ut, där han sitter i sin bekväma fåtölj och blossar cigarr. Inget kan väl vara galet i det här hushållet? Faktum är att allt är väldigt mycket galet i detta hushåll. Och det är mellansonen Lenny (Peter Andersson) som i inledningsscenen slår an tonen när han sitter och röker i mörkret och vägrar svara på sin fars tjat.

Harold Pinter har inte ens brytt sig om att etablera ett bedrägligt lugn, som så ofta är brukligt (inte minst bland dramatiker i O’Neillskolan). Här brakar helvetet loss från första början. Det är ett krig som pågår där uppe på scen. För att tala klarspråk: vilket jävla skådespel! Så mycket hat. Det är inte bara replikerna som talar här. Det är tystnaden också. Det som står mellan raderna. När jag ser sånt i skrift brukar jag fnysa och högt säga: slö recensent döljer sin oförmåga att uttrycka det han/hon vill säga och gömmer sig bakom luddigheter som…”laddad tystnad”…”mellan raderna”… Men här stämmer det! Kristina Lugn skriver i programmet att ”det förs nästan inga samtal i hans pjäser.” Jag tror att hon har rätt. Ingen verkar intresserad av att lyssna eller förstå. Orden är vapen i en maktkamp.

Peter Anderson är helt jävla fantastisk när han går omkring i sin sidenpyjamas och är sådär återhållsamt hotfull som han ofta är. Men här spelar han mer nedtonat än vanligt, nästan med en bedräglig ömhet och en ironisk udd, som kräver varje uns av vår uppmärksamhet. Det är något av det bästa jag har sett vad gäller scenskådespeleri.

Mot slutet av första akten kommer äldsta sonen Teddy (Johan Rabaeus) hem med sin fru Ruth (Sofi Helleday) från Amerika. Alla har gått och lagt sig, och Teddy bedyrar för sin fru att hon kan känna sig lugn eftersom hans familj består av varmhjärtade människor. Fan tro’t.

”De är knäppa hela bunten”, säger tanten som sitter bredvid mig när första akten är slut, och hon lämnar sin plats i paus tillsammans med sin väninna. De fick väl nog av all oanständighet, kan jag tänka mig. För det är ingen särskilt smakfull pjäs. Och värre blir det…

Andra akten lämnar mig och mitt sällskap förbryllade. ”Pinter skriver dramer utan orsak och verkan” läser jag från stol nr 12 i Svenska Akademien. Precis så är det. Första akten, som jag utan att blinka ger 10 av 10 i betyg, kanske kan misstas för en någorlunda traditionellt strukturerad pjäs, bara väldigt mycket otrevligare, dråpligare och roligare. Akt två vet jag inte vad jag ska kalla. Ren absurdistisk komedi/tragedi? I centrum hamnar den stiliga och eleganta Ruth, som spelas med robotliknande kyla av Sofi Helleday. Hon välkomnas av pappa Max med orden: "vad är det för ett nedsmutsat luder du har släpat hem?" Hon reduceras till en handelsvara, och familjens plan är att hon ska fnaska ihop pengar och tillgodose deras egna behov. Den enda som överhuvudtaget reser några (lama) protester mot det här är farbror Sam (Åke Lundqvist). Teddy finner för gott att återvända till Staterna, utan sin fru.

Det vilar något overkligt över andra akten. Vad är det egentligen som händer på scen? Nån jävla ordning får det väl ändå vara, tänker jag. Man är ju liksom skolad till att förvänta sig en förklaring, eller någon form av moralisk resning, eller fingrar som pekar ut ondskan runt omkring oss. Mina förväntningar på ett drama med ett ordentligt slut, där säcken knyts ihop, allt får sin förklaring, balansräkningen går ut, och plus och minus blir till noll, kommer på skam. Istället får vi bara ett becksvart mörker, med absurt roliga repliker. Jag får famla efter ledtrådarna på egen hand. Det är en föreställning som vänder upp och ner på invanda begrepp, och det är ett stycke förstklassig dramatik. Hela tiden skamlöst underhållande, och sanslöst välspelat. Men familjen på scen... De är verkligen knäppa hela bunten.

2006

2006-12-31T16:35:00.000+01:00

Digfi frågade ut mig om året för ett tag sedan. Jag kompletterar här med lite annat för att sammanfatta 2006.

Årets album:
Junior Boys: So This Is Goodbye
Det har aldrig varit lättare att utse årets album än just i år. När man inte trodde att det gick att ta popmusiken längre än på Last Exit, så slog Kanadaduon till med So This Is Goodbye. Ett vemodigt mästerverk om avsked och saknad.

Jag kan egentligen inte rangordna skivorna därunder. Men jag räknar upp de 14 jag har lyssnat mest på, i tur och ordning. Skivor som jag har uppskattat väldigt mycket.

Pet Shop Boys: Fundamental
Många störde sig på att skivan till hälften bestod av vuxenballader, en kritik som jag överhuvudtaget inte tänker instämma i. Tvärtom, jag ser inget annat än en gyllene framtid för Tennant/Lowe som Burt Bacharach. ”I Made My Excuses and Left”, ”Casanova in Hell”, ”Indifferent Leave To Remain”… Herregud, finns det låtskrivare som kan tävla mot så vackra skapelser? Ja, kanske Diane Warren. Hon skrev ju ”Numb”. Fundamental var inget mästerverk i klass med Bilingual, men jag har spelat den 300 gånger, och jag njuter av den än. Så visst fan är det en bra platta.

Radio Dept: Pet Grief
”It´s Personal” och ”The Worst Taste In Music” är det mest fulländade från Radio Dept hittills.

The Knife: Silent Shout
Om ni saknar anledning att älska The Knife ska ni få en här av mig: De förde in Throbbing Gristle och Sun Electric i folkhemmet.

Strip Music: Hollywood and Wolfman
Åh, vad jag älskade Yvonne. Konserten på Rasslebygd 1994 är ett av de där stora konsertögonblicken, som man bara kan uppleva som tonåring. Att Henrik de la Cour skulle vara så relevant 2006 hade jag kanske inte räknat med. Men han knöt näven och spelade in sitt livs platta, med refränger som klår Bad Cash Quartet på fingrarna och en produktion som får Lanois och Vangelis att önska att de hade tagit i lite mer. Ett oerhört modigt och viktigt band.

Jóhann Jóhannson: IBM 1401, A User´s Manual

Max Richter: Songs From Before

Are You Scared To Get Happy?

Biosphere: Dropsonde

Pan American: For Waiting, For Chasing

Erasure: Union Street

Rome: Nera

Sonores: Elefanten

Most Valuable Players: You In Honey

Scritti Politti: White Bread, Black Beer

Skivor som jag inte har hört, men som jag vet att jag kommer att älska:
1. Jarvis soloplatta
2. Nikolas Makelberge: Dying In Africa

Låtar:
Pet Shop Boys: Fugitive
Radio Dept: Worst Taste In Music
Junior Boys: FM
Mobius Band: The Loving Sounds of Static (Junior Boys RMX)
Diddy & Felix da Housecat: Jack U vs I´ll House You
Strip Music: Hollywood and Wolfman (Mörkret över Tranås)
Jóhann Jóhannson: The Sun´s Gone Dim and the Sky´s Turned Black
Differnet: Pattern of Parklands
Sonores: Know Your Heart
Gentle Touch: Smedby
The Knife: Silent Shout
Rome: Reversion
Pan American: Amulls
Sarto: Min mun är ett hus
Biosphere: Birds Fly By Flapping Their Wings
Most Valuable Players: Marco Polo
Marsen Jules: œillet in Delta

Remix:
Rhythm & Sound: Dem Never Know (Sleeparchive Remix)

Årets sämsta låt:
Hot Chip: Over and Over
Var det verkligen Stereo MC:s vi behövde år 2006?

Konserter:
1. Dött lopp mellan Pet Shop Boys på Cirkus och Absolute Body Control på Münchenbryggeriet.
2. Junior Boys på Debban
3. Nitzer Ebb på Tinitus
4. Pan Sonic & Alter Ego på Nalen
5. Gentle Touch på Trägårn

Förlust:
Grant McLennan. En sorg på betydligt närmare håll överskuggade McLennans död, men jag blir verkligen ledsen när jag tänker på vilken extraordinär begåvning musikvärlden gick miste om i år. Fortfarande så ung. Varför skulle han behöva dö? The Go-Betweens är för evigt ett av världshistoriens tio bästa band. Forster/McLennan är däruppe med Tennant/Lowe och Goffin/King. Jag hade förmånen att se The Go-Betweens live två gånger; 1997 och 2003. Helt fantastiskt. En uppvisning i värdighet och popmagi. Jag ska skåla för Grant ikväll. Han är djupt, djupt saknad.

Läsning:
Inte så mycket från i år, men… Jag började läsa Strindberg i år, och blev väldigt förtjust i bland annat ”Röda rummet” och ”Ensam”. Varför har ingen berättat om honom för mig? Annars var nya Pelecanos (”The Night Gardener”) lika bra som allt annat han skriver, med en liten twist på slutet. Bret Easton Ellis ”Lunar Park” var också en njutning för mig som älskar metalekar och Stephen King. Siri Hustvedts ”What I Loved” var plågsamt vacker. Nya PSB-boken och Factoryboken bjöd kanske inte så mycket läsning, men något snyggare har jag aldrig sett.

Film:
Them
Första gången sedan Cronenbergs The Brood en film verkligen skrämde mig. Otroligt stramt regisserat.

Film jag vet att jag kommer att älska:
Marie Antoinette

Film jag vet att jag kommer att hata:
Borat. MTV-humor är inte min humor.

TV:
The Wire, 24 och Solens mat

Årets cliffhanger:
24, säsong 5. My gawd! Pure genius. Jag har haft flera drömmar om hur säsong 6 ska inledas.

Årets citat:
”I went home and concentrated on being depressed”
Vini Reilly i Shadowplayers

Gapskratt:
Steve Coogan i livmodern. (Tristram Shandy)

Vredesutbrott:
Zidane

Politiker:
Maria Wetterstrand. Klok och ärlig. Hon är jävligt bra.

Klubbkväll:
Carl Craig på Grodan

Retro:
The Cure: The Top
Cluster: Sowiesoso

Återupptäckt:
Dirk Ivens! Vilket geni.

Årets bästa beslut:
Togs som vanligt av min bättre hälft. Vi skaffade katt. Inte bara en, utan två! Jodå, Issey har fått sällskap av lille Aphex. Han låg dumpad i en resväska i Hagaparken tillsammans med sina sex syskon. Nån som inte vill hamna i min väg hade lämnat dem där innan de hittades och lämnades in till Stockholms katthem.

Annars då:
Nytt jobb! Våga byta jobb!
Tre starka nummer av Ondskan
Intuition Told Me (jag behöver bara sälja 500 ex till, sen har jag råd med nummer 2…)

2007:
Intuition Told Me, part 2. Jodå, den kommer. Oavsett om jag har råd eller inte.
The Unsexables (håll utkik på myspace).
Förmögenhet!
Jag ska inte slösa bort en sekund…
Jag ska bygga ett krautbibliotek som gör Julian Cope grön av avund.

Gott nytt år!

Intuition told me i butik!

2006-12-11T21:38:00.000+01:00

Nu finns Intuition told me att köpa i butik också! Hittills har Record Hunter, Sound Pollution och Pet Sounds roffat åt sig några ex. I Malmö hittar ni tidningen på Rundgång, Kristianstadgatan.

Jag har även lyckats få TV4 att sända "Spanarna" ikväll. Missa inte.

Intuition told me

2006-12-07T16:01:00.000+01:00

Idag släpps Ondskan nr 3, och jag misstänker att det är det bästa numret hittills. Ni ska givetvis köpa den.

Men nu ska jag skriva om en helt annan tidning som också släpps idag. Ty av den sammanlagda Ondskan utgör jag blott en liten del, men i sprillans nya fanzinet Intution Told Me står jag för 99 procent av textmaterialet. Ändå vill jag inte kalla det min egen tidning. Jag har låtit andra jobba så hårt, så länge med det här första numret. Det är en gemensam ansträngning som har resulterat i en helt sjukt snygg tidning. Det kan jag säga utan att rodna, för det är inte jag som har formgett den. Det är Tommy Håkansson, Claudio Salas och Erik Strömberg. Och sen har vi alla suveräna illustrationer och bilder från följande briljanta personer: Tommy (igen), Annlouise Håkansson, Åsa Samuelsson, Sofia Häggström, Leyla Mirsaeidi, Andreas Kurtsson och Martin "Basse" Johansson.

”Jag satt fjorton timmar varje natt i åtta månaders tid för att göra den här blaskan. Vad har du gjort?”
Rille Bengtsson, Trall-metall magazine

Första numret innehåller bland annat a fair and balanced look at Secret Service, en dröm om Richard Dreyfuss och en om Boytronic, All Spec Kit, Pan American, Motståndaren i Göteborg, glaciärbrytningar, tankar om Scotch som ett Deluxe Edition-band, Skinny Puppy, Cluster, en jävligt ilsken Cureartikel och tio tolvor som skakade världen. Med mera. Beställ ditt ex redan idag genom att maila intuitiontoldmeAThotmail.com. Den lilla tingesten kostar 30 kr med frakt.

The Unsexables

2006-12-02T03:00:00.000+01:00

Nu har vi börjat komma igång på allvar med vårt EBM-band, jag och Matte Lindblom. För mig tändes den avgörande gnistan under Absolute Body Controls spelning på Tinitus. Så inihelvetes inspirerande. Nu ska jag skriva abstrakt cut up-poesi hela veckan. Nästa helg spelar vi in.

Lyssna på "Arbeit" och bli vår vän.

Ung kritik

2006-11-14T18:34:00.000+01:00

Jag har prövat på en rad olika yrken i mitt liv. I 3,5 år var jag lärare, ett utomordentligt viktigt arbete. Jag är nöjd med vad jag hann uträtta innan det var dags att lämna över till andra krafter. 3,5 år räckte gott och väl för min del. Min skuld till samhället får anses vara betald. Nu kan jag med gott samvete sitta hemma vid datorn med en kopp kaffe och översätta dokumentärer om vildsvin. Våren 2006 gjorde jag mina sista veckor på Samskolan i Saltis. Jag bad fyra elever i 7:an kommentera 23, i mitt tycke, fantastiska låtar…

Brian Eno: An Ending (Ascend)
Rosell: Den är bra för att den låter mycket som en kärlekssång.
Victor: Vacker musik, men inte min smak.
Dennis: För långsam och trist.
Alexandra: Den är bra.

Boytronic: Man In a Uniform
Rosell: Den är bra för att den låter som fattiga människor.
Victor: Skönt beat. Väldigt bra melodi.
Dennis: Grym, men fånig röst.
Alexandra: Den är sämre än den första och han sjunger dåligt. Rytmen är bättre.

My Favorite: White Roses For Blue Girls
Rosell: Jag tycker inte om musiken.
Victor: Nej, inte bra!
Dennis: Tråkig!!
Alexandra: Jag vill inte skrika hur dålig den är, bara säga med två ord ”den suger”!

ELO: Calling America
Rosell: Den är bra för att den får mig att komma ihåg saker som jag gjorde när jag var liten.
Victor: Asskön låt. Man känner sig glad.
Dennis: Den suger.
Alexandra: Den låter bättre än de som var före.

Tangerine Dream: Birth of Liquid Plejades
Rosell: Inte bra.
Victor: Kyrkogårdsmusik. Det låter som en massa galna getingar.
Dennis: Konstig.
Alexandra: Den passar bättre till begravningen än till fest.

Aphex Twin: Alberto Balsalm
Rosell: Ganska bra.
Victor: Låter som djungelmusik. Inte min smak.
Dennis: Det är den första som jag tycker om.
Alexandra: Den suger. Hur kan man lyssna på sån skit?

Nitzer Ebb: Warsaw Ghetto
Rosell: Den är bra för att den får mig att komma ihåg filmen Star Wars.
Victor: Rymdmusik som i en film när man gör nåt coolt. Häftig låt.
Dennis: Början var skön, men sen vet jag inte vad som hände.
Alexandra: Vem kan lyssna på det? Det är dåligt, men inte sämre än låt nummer 5.

The Young Gods: TV Sky
Rosell: Den är bra för att den är som rock.
Victor: Absolut bäst hittills.
Dennis: Jag hatar rock!
Alexandra: Den suger. Han kan inte ens sjunga!

Durutti Column: Sketch For Summer
Rosell: Den är ganska bra för att den påminner om skogen.
Victor: Regnskogsmusik i början, sen lite mer funky.
Dennis: Den är ganska bra.
Alexandra: Den är bra.

The 6ths: As You Turn To Go
Rosell: Inte bra.
Victor: Haha, nej inte bra. Den är flum.
Dennis: Inte bra.
Alexandra: Han sjunger inte alls.

Pet Shop Boys: Discoteca
Rosell: Den är bra, men inte så bra.
Victor: Rätt bra melodi!
Dennis: Dåligt.
Alexandra: Den suger. Kan man inte lyssna på något annat?

Etienne Daho: La Baie
Rosell: Inte bra.
Victor: Fattar inget, men hör att det är franska.
Dennis: KEFF!
Alexandra: Franska suger, fatta.

Model 500: Night Drive (Thru Babylon)
Rosell: Den är bra för att jag kommer ihåg ett Playstation jag hade på Kuba.
Victor: Robotmusik, rätt skön!
Dennis: Äger alla andra låtar.
Alexandra: Den suger. Hallå! Vi lever i år 2006, inte 1984!

Cocteau Twins: Know Who You Are At Every Age
Rosell: Inte bra.
Victor: Nej, inget för mig.
Dennis: Jag får ont i öronen av den här låten.
Alexandra: En gris sjunger bättre.

The Cure: Push
Rosell: Jag vet inte vad jag tycker om den här musiken.
Victor: Bra musik, lite rock!
Dennis: Den är okej.
Alexandra: Den låter bra, men en gammal gubbe sjunger bättre.

Ring Snuten!: Mellanstadiediscot
Rosell: Den är bra.
Victor: Bra melodi, kärlekssång. BRA.
Dennis: Ingen kommentar, den är för dålig!
Alexandra: Den är bra, men han skulle kanske träna lite mer.

Andreas Dorau: Girls In Love
Rosell: Inte bra.
Victor: Den sög!
Dennis: Det är den sämsta av alla.
Alexandra. Tyska suger.

Einstürzende Neubauten: Kollaps
Rosell: Ganska bra.
Victor: OMG SÄMST!
Dennis: Inte så illa.
Alexandra: Det låter som om det hade varit begravning.

Grauzone: Ich Lieb Sie
Rosell: Den är bra för att den låter som låtarna på Kuba.
Victor: Skum musik.
Dennis: Den börjar bra, men mot slutet kan man inte säga att det är en låt.
Alexandra: Den låter hemsk. Han kan inte sjunga.

Clan Of Xymox: Louise
Rosell: Den är bra för att den låter som en kommandofilm.
Victor: ?? Ingen åsikt!
Dennis: Please!!!!!!!!! *tummen ner*
Alexandra: Den suger.

OMD: Almost
Rosell: Den är bra för att den låter som en kärleksfilm.
Victor: Blä!
Dennis: Dålig.
Alexandra: Den suger också.

Young Marble Giants: The Taxi
Rosell: Den låter som militärer.
Victor: Sämst.
Dennis: Den är gammeldags.
Alexandra: Den är ute. Vadå? Ska man lyssna på 1980? Den suger.

Indochine: 3e Sexe
Rosell: Den är bra.
Victor: Inte min smak!
Dennis: Tur att det är över.
Alexandra: Den är sådär.

Junior Boys

2006-11-08T18:07:00.000+01:00

Jag är aldrig sen att lägga ut texten om livetrummisar, och hur mycket de alltid förstör. Så kommer vår tids bästa popband till Stockholm och vänder upp och ner på alla begrepp. Det är väl så de riktigt stora banden fungerar; de kan få oss att ifrågasätta hela ens värdegrund och revidera alla strikta manifest man har spikat upp på kylskåpsdörren. "Har du en gång spelat in med trummaskin skall du icke nyttja livetrummis," har det alltid stått där på min stentavla. Men igår förändrade Junior Boys min syn på det.

Att So This Is Goodbye är årets bästa skiva torde vara lika självklart som att jorden är rund. Jag får gå ända tillbaka till New Orders Technique för att hitta en lika fulländad popskiva. Ändå kan jag inte påstå att jag hade väntat mig en särskilt omtumlande konsert igår; två män och lite maskiner, låtarna rakt upp och ner, inga krusiduller. En njutbar stund ihop med Kanadas finest, helt enkelt.

Det mesta talar emot en lyckad kväll; Debaser är en bedrövlig konsertlokal och det är knökat med folk, inte kul för en allt mer folkskygg Slowdiveman. När Junior Boys går på står jag längst bak och ser i stort sett ingenting. Däremot så hör jag. De spelar ”The Equalizer” och den låter tamejfan bättre än på skiva. Jeremy Greenspan har plockat fram en bas som låter exakt som den Mick Karn använde på Japans skivor och Lustans Lakejers En plats i solen. Det är obeskrivligt suggestivt. Det är smått letargisk electropop med omöjligt fonky bas och trummor som låter som om de vore mickade av Jeff Lynne. Det är säreget, to say the least. Livetrummorna som jag raljerade över i början ligger här inte, som brukligt, längst fram i ljudbilden och brötar på likt en gapig unge som vill ha mat. Nej, det är mjuka, smeksamma, men ändå stadiga slag som minner om ELO anno Balance of Power. Med det understödet tillåts Junior Boys sväva ut något från sin så strama och hårt hållna pop. Flera outron går över i Cluster/Harmonia-liknande transstycken. Att Greenspan lägger sorgliga Peter Hook-slingor ovanpå ökar bara på pulsen ytterligare. Det blir inte bättre än så här, tänker jag. Originalsetet avslutas med ”FM”, seklets hittills bästa låt, och det är nog det enda spår som inte funkar lika bra eller bättre än på skiva. Men jag anar att de sitter på en framtida ”A Forest” – Greenspan kommer nog få svårt att låta bli att göra en Gallup och stå och veva slutackordet en kvart när de har nått en bekväm Cure-position om 20 år.

Det blir ett extranummer; ”Under the Sun”, och jag tänker än en gång på The Cure. Shoegazeindietechno säger Victor skämtsamt bredvid mig, visst, men jag hör The Cure. Ett mjukt krautbeat maler på och ovanpå kramas Unknown Pleasures med Disintegration. Perfekt är ett ord som inte räcker till. Jag ber en bön om att Robert Smith går och tittar på Junior Boys och låter sig inspireras, och tar revansch på förra hemska nu-metalplattan. 1992 var de ju uträknade och byggde den sanslöst underskattade Wish på Ridemangel och omedelbara poplåtar. Om de ska envisas med att spela vidare så kan de väl ta intryck från planetens bästa band, och göra nåt vettigt av det istället för att springa till vidriga amerikanska rockproducenter och be om en fläskig ljudbild?

Var var jag nu igen... Jo, just det. Junior Boys. Världens bästa band. Älskar dem.

Eno/Moebius/Roedelius/Plank

2006-11-02T12:34:00.000+01:00

Det här är en hyllning till fyra genier. Man ska vara väldigt försiktig med G-ordet, och inte urholka dess värde. Jag har skrivit vitt och brett om ett otal artister, väldigt sentimentalt inkännande och lidelsefullt överlastade hyllningar, kan tyckas. Men långt ifrån alla jag har skrivit om skulle jag kalla för genier. Nitzer Ebb är till exempel inga genier, bara ett förbannat bra band med total känsla för vit aggrofunk.

Men att Brian Eno är ett geni, det vet ni. Förmodligen den största levande konstnären, alla kategorier. Till geniskaran måste även Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius i Cluster räknas. Och så då mästerproducenten Conny Plank, krautens Phil Spector som allmusic presenterar honom. Kraftwerk, Neu!, Ultravox, Devo, Harmonia, DAF och Holger Czukay är bara ett axplock artister han har jobbat med. Jag ser hans namn på var och varannan skiva i mina backar, ändå vet jag knappt någonting om honom, mer än att han dog 1987. Jag önskar mig en lång artikel om Conny Plank, kanske av någon på nätsidan soundofmusic?

Nu är det så att jag förra veckan kom hem med fyra skivor som utgör ett eget litet universum, fyra samarbeten mellan fyra genier. Musik som är runt 30 år gammal, men ändå överträffar i stort sett allt som har släppts sen dess vad gäller ambitioner, visioner och utförande. Brian Eno refererar själv till Jorge Luis Borge när han talar om Planks studio som utgångspunkt för skapandet, och att de tog fasta på ”the Borgesian idea that you can invent a world in reverse by first inventing an artefact that ought to be in it.” Det här står att läsa i bookleten till After the Heat, skivan som följde upp mästerverket Cluster & Eno, som jag tidigare har skrivit om här.

Musiken på After the Heat är än mer flytande än på föregångaren, den präglas i högre grad av improvisation, men den är knappast lös i kanterna och fri till formen för den saken skull. Nej, tack lov håller de sig inom fasta ramar och lyckas istället uppfinna en musik som verkligen inte låter som något annat. Det är ju en av de mest tröttsamma klyschorna som finns, alltid en garant för besvikelse, för det finns nästan alltid något som påminner om det nya. Men After the Heat låter faktiskt helt väsenskild från allt annat jag har hört, undantaget möjligen de andra skivorna de här killarna har gjort tillsammans. Det är irrelevant att prata om huruvida det låter modernt eller inte, det låter bara väldigt…utanför. Lyssna till exempel på ”Broken Head”, med en text som känns kusligt profetisk:

Stranded on a world that´s dying,
Never moving, hardly trying.
I was a broken head
I stole the world that others plundered.
Now I stumble through the garbage,
Slide and tumble, slide and stumble

Det är ju så jävla knäckande bra.

Jag har tre skivor liggandes på min åldrande stereo hela tiden, bredvid varandra, för de ser så vackra ut tillsammans. Så enhetliga och perfekta. Det är After the Heat, och så är det Begegnungen och Begegnungen II. Begegnungen betyder ungefär slumpartat möte, och skivorna består av musik som Eno, Moebius, Roedelius och Plank har skapat tillsammans under några år. Jag ser dem framför mig, i Planks studio, en isolerad 1700-talsvilla, i utkanterna av Köln. De berättar om dagliga samtal och nattliga inspelningar. Kan ni föreställa er en mer inspirerande miljö? Fyra lågmälda och ödmjuka visionärer som filosoferar fram musik som ingen marknadsstrateg i världen skulle kunna sälja. De var fria att göra precis vad de ville. I världen rasade punken, och där satt de i en skog och byggde en helt ny värld. En värld som jag känner uppriktig tacksamhet för att ha vunnit tillträde till.

Det talas mycket om att det är oviktigt huruvida något låter bra om 20 år, bara det låter bra idag. Det är en tanke jag har varit ganska välvilligt inställd till, jag gillar ju en hel del banal pop. Men ibland blir jag Harold Bloom och längtar efter eviga värden, och i en musikkanon har den här kvartetten en plats längst upp i pyramiden. Det är en så rik ljudvärld de bjuder in till, trots att musiken egentligen är ganska jordnära och avskalad. Det skvallrar bara om en sån total känsla för varje litet ljuds betydelse för helheten. De mest abstrakta bitarna låter jag rulla om och om igen, och till slut verkar allt falla på plats.

På ett sätt är de här skivorna de bästa Eno medverkade på under 70-talet. Hans popskivor är givetvis genialiska, och både Discreet Music och Music for Airports är mästerverk, men här finns det även något ogripbart, undflyende som skapar en spänning som man osvikligen dras mot. Jord och rymd.

Om vi tittar lite närmre på Clusters Zuckerzeit så kan den ytligt beskrivas som ett möte mellan Kraftwerk, Eno och naturen. Jord och rymd är ledord även här. Jag kan ärligt talat inte begripa att Cluster inte har högre status. När man talar om kraut nämns nästan alltid Neu!, Can och Faust i första hand, och även om det är förträffliga band, tycker jag att Cluster var både bättre och mer nyskapande. Inte minst Zuckerzeit är ett fullödigt mästerverk. Jag minns att jag fick första låten, ”Hollywood” på ett blandband av vinylkodan för många år sedan, och jag minns hur knäckt jag blev. Hur fan kunde man låta så 1974? Skivan klockar in under 40 minuter, och den består av 10 spår ren perfektion. Det är rytmer som nästan, bara nästan, är taktfasta och konventionella, men det finns hela tiden en skruv på det som gör att musiken hamnar i en annan fas. Sen har vi de svävande syntarna, melodierna som plöjer en motorväg genom skogen. Motorvägen leder inte in i framtiden, utan in i en annan dimension. Det är något helt annat än Tangerine Dream, som jag visserligen älskar högt, det här är trots de halsbrytande visionerna ganska småskalig musik. Den håller sig i ett lågt register och tuffar på. Jag ligger på min nyinköpta persiska matta och bara skälver av välbehag.

Så greppa kreditkortet, ni har fyra skivor att köpa.

Pistol Disco

2006-10-31T18:50:00.000+01:00

Mig gick skivbranschen förbi.

Man säger mig att skivbranschen är död, hör ni hört det också? Nåja, så länge man begär att jag ska betala för att få musik in i min platta, personlighetslösa lilla iPod från nåt iTunesvaruhus som även säljer mobilsignaler, kommer jag aktivt att göra motstånd och fortsätta köpa, byta, få, och ge bort skivor. Nu när jättarna plötsligt har ”vaknat” och tävlar om att proklamera skivans död (så sent som idag gjorde EMI-bossen det) så ges det ut enorma mängder omistlig musik i vårt land. Må det sen vara i form av vinylsinglar, cdr, kreditkorts-cdr, handsydda 3”… Poängen är att de är väldigt mycket finare än en osynlig fil, och att de är skapade av passion och kärlek.

Jag hör att folk gör sig av med sin stereoutrustning och köper ett sånt där kalt litet designerset med dockningsstation och pyttesmå högtalare. Brrrr… Så fort jag har råd ska jag köpa svindyra lösa delar och gå in för ett liv som audiofil. Motstånd, jag kan inte sluta tala om motstånd mot förflackningen av den kulturella sfären. Vi är några som har jobbat stenhårt i flera månader på ett fanzine som ska se dagens ljus inom en månad, förhoppningsvis. Det är ett sätt att göra motstånd. Ett annat är att starta ett skivbolag. Och döpa det efter en låt av Swans. Man blir inte mer motstånd än så.

Jag talar om Celebrity Lifestyle Records, som i dagarna gav ut den ultimata motståndsskivan, Two, av Göteborgsbandet Pistol Disco. Det är en skiva som för ett jävla liv just när vårt land behöver det som mest. Köp den. Inte minst för den avslutande covern av Suicides bästa låt ”Cheree” (eller näst bästa, efter ”Sweetheart”?) En noisehymn som knappast smeker medhårs, men som ändå lyckas föra in lite välbehövlig epik i noisegenren. Jag orkar ärligt talat inte lyssna enbart på gnissel längre, men Pistol Disco släpper sargen och vidgar vyerna. Det är en uppfriskande skiva i dessa tider av dumhet (hör jag nån idiot i ironisk slips nämna yachtrock en gång till så är det lampshade time).

Let´s get physical

2006-10-29T23:20:00.000+01:00

Tinitusfestival 2006-10-28, Münchenbryggeriet.

Folk frågade mig varför jag inte skulle se Arab Strap, ett band som jag har älskat så vansinnigt mycket, på deras sista Sverigespelning. Anledning 1: jag har sett dem sex gånger. Anledning 2: Nitzer Ebb var i stan.

Nitzer Ebb. Det måste vara ett av de snyggaste bandnamnen någonsin. I somras gjorde de comeback och alla rapporter från deras spelningar var samstämmiga; så här bra var de inte ens när det begav sig.

Jag gick i sjuan när jag hittade That Total Age på Domus skivavdelning för 49 kr. Det är i särklass den skiva jag har lånat ut flest gånger till vänner och bekanta. När jag gick i högstadiet var de coolast och hårdast av alla. Aldrig har jag väl gått mer rakryggad än när jag fick igenom att köra plattan på uppvärmningen i gympan. Vi sprang omkring och vevade med armarna samtidigt som Douglas McCarthy vrålade uppfordrande – Now don´t be lazy. Något mer inspirerande får man leta efter.

Nitzer Ebb var mitt första möte med rytmen. Visst lyssnade jag även på Front 242, men de skrev ju melodier. Nitzer Ebb var bara ett skelett, en ryggrad, några leder och en dunkande puls. Det var absolut renhet, fysik som enda logik. En gång var en av Färjestadens häftigaste syntare hemma hos mig när min äldre bror hävdade att Nitzer Ebb var disco. Disco var en svordom på den tiden, det kan jag lova, så han fick inte mycket till medhåll. Idag är det lätt att se att han hade rätt. That Total Age producerades av Phil Harding, som också dök upp som engineer på flera Stock/Aitken/Waterman-singlar under 80-talet. Något dansvänligare får man leta efter. Det går inte att sitta ner och lyssna på That Total Age. Den kräver direkt aktion.

Jag blev väldigt glad för några år sedan när det började dyka upp välrenommerade technonamn som remixade Nitzer-låtar, för ganska länge såg det ut som om de har efterlämnat sig ett arv så trist att deras eget rykte riskerades att solkas ner. Let´s face it: flera av världens sämsta band har försökt bygga karriärer på att rippa Nitzer Ebb. Läser ni om syntband som vill låta som dem kan ni vara 100 % säkra på att de suger riktigt ordentligt mycket. Även om Nitzer Ebb förlitade sig till det som DAF skapade några år tidigare, fyllde de på med en massa blod, ilska och slagord och röjde sin egen stig. Att låta som de gjorde 1987, i England, var givetvis sant progressivt. Det vore ledsamt att se det förtvina i händerna på 1000-tals machokorkade vulgobodyband som inte själva förstår att de är Scooter. Det är inom technon vi ska spåra deras inflytande istället, och där har det varit av godo.

Till Tinitus går vi, tre ölänningar som har bodyn i blodomloppet, och det första band vi får se är precis ett sånt där Scooterband jag nämnde. Unter Null heter de, och de är riktigt usla. De bjuder på puckat bultande och utrop som ”are there any sick fucks here tonight?” Kvinnan som sjunger försöker bröla hotfullt, samtidigt som den uppumpade tatuerade syntmannen bredvid gör sitt bästa för att jaga igång publiken. Det är sånt här som ger synt a bad name; en helt egen genre som bäst beskrivs som klumpfotsbody som vill låta lite techno. Hur mycket det än pumpar på, låter det bara så vekt, obegåvat och pinsamt att vi istället sitter och fördjupar oss i alla flyers som delas ut (på en stod det att Sigue Sigue Sputnik ska lira i Göteborg den 17 november. Nån som är sugen på att hänga med dit?) Betyg: 1 av 10.

Nåväl, det var väl ganska väntat, ingen misströstar. Jag har en kompis i Malmö som älskar nästa band, Absolute Body Control, och mina två homies för kvällen är också totalsålda på dem. I min enfald har jag gått och trott att det här var ett nytt bodyband av den typ jag beskrev ovan. Absolute Body Control är ju ett rätt kackigt namn. Om de skulle ha bildats idag, vill säga, men om vi skriver 1981 blir bilden en helt annan. För det här är nämligen ett band som Dirk Ivens drog igång innan Klinik (fantastiskt bra och hårt band, köp States, världens bästa råsyntskiva). Jag lägger korten på bordet och erkänner att jag har haft pinsamt dålig koll, och att jag har missat en duo som borde ha samma status som Suicide.

In på scen kommer två oförskämt fräscha killar som på håll ser ut som 25. Eric van Wonterghem på synt är klädd i kokainkrängarjoggingdress, och Dirk Ivens har bibehållit den i comebacksammanhang så viktiga senigheten; han är lång, smal och rör sig otroligt snyggt. Och jag som trodde att Dirk Ivens skulle vara ett fläskigt bodyvrak!

Det är en helt osannolikt bra spelning, en knäckande uppvisning i hur elektronisk pop ska göras. Det låter så lätt, men bandet innan visade precis hur jävla svårt det är att skapa minimalistisk syntpop. Dirk Ivens sjunger inte med 14 distar i käften, som i Klinik, utan hans stämma ljuder obearbetad ut över lokalen och den är klockren. Varje låt de spelar är ett litet mästerverk i sig. Lite förenklat: de bygger på Suicides repetitiva minimalism, Rational Youths trummaskin och New Orders Movement. Samtidigt finns det en flyhänt lätthet, och ett malande driv som bara kan beskrivas som…”centraleuropeiskt”. De satt alltså som tonåringar i Belgien och gjorde den här fantastiska musiken, som nu har getts ut på cd (blott en singel och några demokassetter var vad de fick ur sig under den aktiva karriären). I ett milt rus utropar jag att det måste vara musikhistoriens mest orättvist ignorerade band, vid sidan av Cluster. Betyg: 9 av 10.

Härefter spelar ett svenskt band som heter Dupont, men de såg vi inte mycket av. Istället roade vi oss med att se tillbaka på ett liv med synten, och hur vi har sett på den under 20 års tid. 1995 trodde man väl knappast att man skulle stå och titta på Front 242 år 2006. Men så blev det alltså. Innan de äntrar scenen var det dock dags för The Hacker att bränna iväg ett set. Han gjorde det väldigt bra, och med techno och body som ingredienser kommer han upp med en välbalanserad och smakfull anrättning, som är Scooterbodyns antites. Betyg: 7 av 10.

Front 242 lyckades mellan 1980 och 1993 ständigt uppdatera och förnya sitt sound, och skrev en hel drös suveräna låtar under resans gång. De var ett väldigt viktigt band för mig, kort sagt. 1993 gjorde de en enormt aggressiv och respektingivande spelning på Hultsfredfestivalen. Det tar inte många sekunder in på spelningen här på Tinitus innan jag inser att Front 242 borde ha lagt av efter de smått underskattade syskonskivorna Up Evil och Evil Off de släppte just 1993. Det är sannerligen ingen rolig syn att se Richard 23 hoppa omkring som vore han bästa kompisens häftiga farsa som tokar till det på scen. En gång i tiden gick han in i militärväst och mördade publiken. Nu står han där som en belgian homie och vädjar till vårt sentimentala överseende för den fluffiga soppa de bjuder på ikväll. Jag förstår inte hur det kunde gå så snett; de skulle ju spela ett kronologiskt set med godbitar från ett material som rymmer så mycket fantastisk och hårt slående musik. De här killarna fick en gång i tiden artister som Derrick May och One Dove att gå ner på knä, men alla klassiker är här så tama och kraftlösa att parodin blott är tragisk. Front 242 blir bodyns John Cleese när de misshandlar sin begåvning och fjäskar och larvar och urholkar något som borde stå som själva definitionen på kvalitet. Betyg: 2 av 10.

Vi sväljer besvikelsen och väntar in kvällens huvudattraktion. Klockan två på natten är det dags, och man kan ta på stämningen i lokalen. Kroppar brinner av en längtan efter att Nitzer Ebb ska ta revansch på 242-debaclet. Och, praise the lord, vilken entré de gör! Douglas McCarthy, som enligt utsago var en sorglig knarkrest under 90-talets andra hälft, är något av det snyggaste jag har sett på en scen. Han utstrålar kraft, passion och sex. Han flankeras av Bon Harris på dator, och en stenhård donna från San Francisco (tror jag, har för mig att Strage sa det precis innan konserten) som stående trummis. Det här är en enhet som flirtar vilt med totalitär estetik, och när de inleder med ”Getting Closer” jublar jag högt, ty det är ett av de där få ögonblicken när man känner att allt är så rätt och perfekt att inget behöver justeras. Det är en av de allra bästa konsertinledningar jag har sett. Och som han sjunger karln. Douglas McCarthy är den ende bluessångare jag någonsin kommer att uppskatta. Hans energi var iögonfallande redan på de första tolvorna, men live är han som en naturkraft som skulle kunna få med sig en hel nation på vilka dumheter som helst. Hade jag varit Lennart Persson hade jag sagt att han var en Leadbelly för den industriella funken. Som entertainer är han lika naturlig i sin roll som en 70-årig Frank Sinatra. Det syns att han trivs.

Bon Harris har klokt nog valt att inte rota runt i låtarna och mixa om dem; vi får på ett bräde mästerverk som ”Let Your Body Learn”, ”Blood Money”, ”Murderous”, ”Join In the Chant”. Och ”Hearts and Minds”. När jag spelade den på Trägårn i somras kom det fram en kille och sa att det var ”världens bästa låt”. Möjligen. I alla fall världens coolaste låt. Det blir överraskande mycket från Belief, en skiva som är så märklig att jag fortfarande inte har lyckats greppa den helt. Ikväll låter allt därifrån fantastiskt. Vad fan är det för nåt...muterad, inverterad blues? Tyvärr blir det ett par smärre avbrott, på grund av teknik som strular. Magin bryts lite av det, även om Douglas snabbt tar det tillbaka. Jag måste säga att jag nog ändå inte trodde att de skulle vara så förkrossande bra som de verkligen var. Egentligen är jag ju en känslig kille som gillar grubblande, inåtvänd musik. Men den befrielsen Nitzer Ebb skänker genom att stå där med en orubblig tro på den egna förmågan och kapaciteten åker tvivel, ångest, rädsla och osäkerhet ut genom bakdörren. Det hjälpte mig en hel del 1990. 2006 är det inte det jag behöver av den här musiken. Men det är förbannat tillfredställande att känna att det här är låtar som fortfarande sitter i ryggraden. Det är musik som bryter vilken passivisering som helst. Betyg: 9 av 10.

Bring Me the Rest of Alfredo Garcia

2006-10-19T10:02:00.000+02:00

Med jämna mellanrum är det viktigt att påpeka hur absolutely essential den här skivan är.

they´re all out looking for a burnt out wreck of a man

Les McKoewn

2006-10-13T13:47:00.000+02:00

1988 eller 89 var jag i Polen med min familj. En glass kostade 4000 zloty, vilket var lika med noll och ingenting alls. På marknaderna såldes det kassettband för liknande priser, så jag och brorsan köpte en del som vi sen körde hårt med i bilradion. De var ju alldeles tokiga i den tyska grenen av italon i Östeuropa, så det blev mycket Dieter Bohlen-relaterat. Brorsan fick tag på en kassett med skotten Les McKeown, känd från bandet Bay City Rollers. Det var McKoewns comeback, pråddad av nämnde Bohlen. Det lät som Modern Talking, fast hårdare och ännu rakare. Svinbra, med andra ord.

Jag hade inte hört Les McKoewn på 17 år när brorsan drog igång en låt förra helgen, med ett arr som Bohlen har snott rakt av från Introspective-versionen av "Always On My Mind". Popglädje på ett fat. I feel strangely elated today, så jag bjuder på en McKoewn-video från youtube. Något för er att starta upp helgen med.

Jag kan väl inte hjälpa att jag älskar sånt här...

Cocteau Twins på 33 varv

2006-10-11T15:10:00.000+02:00

Cocteau Twins LP Victorialand har den egenheten att den ska spelas på 45 varv, vilket givetvis lurade mig. Det är jag väldigt glad för. Vissa kanske tycker att det är att göra våld på ett av världens bästa och mest originella band när man spelar deras skiva på fel hastighet. Men jag tycker ändå att ni ska testa, om ni ändå har ett ex av skivan därhemma. Det är första spåret, ”Lazy Calm”, jag främst tänker på. På 45 varv är den fantastisk, men på 33 varv är den överjordisk. It goes beyond postrock och shoegaze och allt som brukar beskrivas med ord som ethereal, transcendent och celestial. Lägg er på golvet, två-tre meter bort från högtalarna, precis mittemellan dem, och vrid upp volymen. Exakt där börjar Slowdive sin resa.

Svensk Indie 1988-2006

2006-10-05T11:06:00.000+02:00

Nästa vecka släpps samlingsskivan Svensk Indie 1988-2006 – En kärlekshistoria. Det känns på något sätt lite stort. Jag tror att skivan kommer i helt rätt läge, i en tid när svensk oberoende musik mår som allra bäst. Det ser väldigt fint ut med en välgjord samling som täcker det som har hänt up until now. Framförallt känns satsningen väldigt gedigen och high profile, och givetvis är det Terry Ericsson som ligger bakom låtvalen. Stora giganter som Bob Hund, Broder Daniel, Kent, Radio Dept. och The Knife trängs med orättvist bortglömda Suredo, och däremellan hittar vi allt från Bear Quartet, Cloudberry Jam och Fireside, till mina små älsklingar i Bad Cash Quartet. Hade jag själv fått styra och ställa hade jag gjort lite justeringar och valt ”Kompromissen” med Bob Hund, ”Utan dina andetag” med Kent, ”Sonic Atmosphere” med Suredo, ”I´ll Be Gone” med Broder Daniel och ”Too Bored To Die” med Bad Cash Quartet, istället för de låtar de nu medverkar med. Petitesser kanske, men det finns faktiskt en rad artister jag verkligen saknar, som jag verkligen tycker borde ha fått vara med.

T.ex.
Submarine Prophets
Sveriges mest underskattade band någonsin. Jag hade valt ”You, the World & a Tennisball” eller ”Once Upon the Seas of Abessynia”. Har ni inte cdr-samlingen The Summers of 1989-1992, så skynda ut till Delicious Goldfish och köp ett ex.

A Shrine
Jag är orimligt svag för deras skiva Hansel, och framförallt låten ”Silent” – ett ljuvligt möte mellan New Order och Secret Service. Topp 10 svenska låtar, evah!

Arvid Tuba ”Att måla med svartsjuka”
Börft records är sorgligt underrepresenterade!

Lars Blek ”Tristess”
Egentligen skulle en skiva kunna utgöras av det bästa från de sex Garmonbozia-släppen, men då skulle samlingen förmodligen tappa avsedd fokus. ”Tristess”, topp 3 svenska låtar, evah! Action Biker-duetten ”My Everything” är ju också 10 av 10, och borde varit med här också.

Sonores ”Know My Heart”
Den är väl alldeles för ny, men herregud vilken mäktig avslutning på suveräna albumet Elefanten.

77 Million Paintings

2006-09-28T19:34:00.000+02:00

Saxat från enoweb:

The 77 million paintings are generated from handmade slides, randomly combined by the computer using specially developed software. It also processes the music that accompanies the paintings in a similar way, so the selection of elements and their duration in the piece are arbitrarily chosen, forming a virtually infinite number of variations.

"I think of these things as visual music. The screen is not being used to tell a story - which is what screens normally do - but to show a painting that changes all the time. One of the interesting things about this is that the artist doesn’t actually know what the result is going to be. There will be unique moments in this for every viewer, and every viewer’s experience will be somewhat different.

This could be used just as you’d use a painting. People now have larger screens, but these big objects sitting in their rooms are dormant for a lot of the time. If you’re not actually watching television, what you have is a big black hole in the wall. 77 Million Paintings is intended to occupy that downtime so that, instead of having a dead hole in the wall, you have a living picture." -- Brian Eno

Ja, ni förstår. Den här mannen är Ljuset.

All Cats are Grey (´cept this one)

2006-09-20T11:53:00.000+02:00

Issey!

An EP Speaks

2006-09-14T09:28:00.000+02:00

Ni ser en bild av den bästa ep som någonsin gjorts. På "Today Forever" befinner sig Ride i brytningspunkten mellan sina två ganska så väsenskilda mästerverk Nowhere och Going Blank Again. Men kanske är ändå just "Today Forever" deras största stund. 1991 var Ride givetvis världens viktigaste band, och de känns nästan lika viktiga idag, i vår dumma dumma samtid. De kommer iallafall aldrig hamna utanför min egen lista över världens tio bästa band.

Vi har precis skaffat katt, och det är en källa till oändlig glädje. Nu gör det inte så mycket att jag sover illa på natten. Jag kan ju ligga och lyssna på Issey när han leker. Det är så rogivande och glädjande att höra honom go bananas. Inatt vaknade jag klockan fem av ljudet av tassar och en studsboll. Jag log och tänkte på "Today Forever". Och så tänkte jag: "innan jag sätter igång med dagens översättning, ska jag lyssna igenom den".

Det räcker med några sekunder av "Unfamiliar" så är man där igen, och agiterar om Ride på gymnasiet. Det är något alldeles osannolikt vilken basgång, och vilket trumspel. Så furiöst och irrationellt och spännande. Vilken ljudbild! Det är sonic architecture av yppersta klass. Ett gitarrpopband har ALDRIG låtit lika magiskt och storslaget. De siktar rätt ut i rymden. Jordnära, it is not, men musiken kräver att man bäddar ner sig bland alla de skikt den rymmer.

Jag är patologiskt ointresserad av mode, men visst vill jag väl se bra ut, och visst finns det stilikoner. De är två stycken till antalet, av två årgångar; Barney Sumner 1981 och Andy Bell 1991. Det är snygga killar i sina prime, i jävligt snygga kläder. Ride såg väldigt bra ut, och skivomslagen var fantastiska. Jag lägger ut min ep-samling på golvet ibland för att få en estetisk kick.

Och så... Åh, Andy Bells röst... Lyssna på "Beneath". Rösten är tunn och hörs knappt genom dånet, men varende stavelse sitter som en ishacka i hjärtat. Avslutningsspåret, "Today", är bara rätt igenom hjärtskärande. Aldrig har jag väl hört en så snabb trumtakt i en ballad. Ride. Så totalt egensinniga och visionära. Så otroligt viktiga, och så evigt helvetiskt bra de var.

West Ham United

2006-09-01T10:21:00.000+02:00

I år kan det vara dags... I år blir det inget Mittens rike för West Ham. För nu har man gjort två kanonvärvningar från Argentina; Carlos Tevez och Javier Mascherano. Åh, vilket härligt underdogläge klubben har nu! Man har värvat smart och förhållandevis billigt, och spelar man sina kort rätt nu kan det här bli den bästa säsongen sedan 1985/86. That season takes me back... Frank McAvennie och Tony Cottee på topp - mina två favoritspelare, ever. Den gången blev det en tredjeplats. Vågar man hoppas på något liknande i år? Eller ännu mer? I know one thing for sure: The Hammers ain´t gonna be hammered this season!

House och rock

2006-08-25T11:28:00.000+02:00

Idag när jag tog mitt morgondopp vid lianen i Vinterviken var det två män i 40-45-årsåldern där med en hund. De pratade om house, speciellt om en specifik houseproducent, tyvärr uppfattade jag inte namnet riktigt. Men det kändes oväntat och kul.

Sen svingade jag mig ut i vattnet och kom på att dagens insikt... det är att det är roligt att lyssna på Pixies igen. Dagens låt är "Alec Eiffel".

Och ikväll spelar jag och Markus skivor på Trädgården. Det vill ni inte missa.

Love is a shield

2006-08-17T11:56:00.000+02:00

Världens bästa låt? http://www.youtube.com/watch?v=_uPgRzvJiBk

Swans!

2006-08-12T17:18:00.000+02:00

Släpp in Swans i ditt liv.
Lyssna på "The Sound".
13 minuter du aldrig glömmer.

The Sun Hurts My Eyes: sommar 2006

2006-08-09T19:25:00.000+02:00

Jag vill bara skriva ett par rader om låtarna som är soundtracket till min sommar. Well...

Vangelis: Conquest of Paradise
Jag hittade soundtracket till 1492 i min flickväns skivhylla för ett tag sedan. Det var en sann uppenbarelse. Jag trodde att jag visste vad pampig betydde. Jag hade aldrig hört 1492. Det är en tsunami av munkkörer, stråkar och bombastiskt överdåd.

Diddy & Felix da Housecat: Jack U vs I´ll House You
Puff Daddy (!) och Felix da Housecat har kanske gjort årets vassaste tolva. Huskatten levererar ju alltid, men att han fick en trött dollarbiljonär att gömma sig i en så här stenhård underjordisk produktion måste vara årets skräll. Den svarta råsynthen är den nya råsynthen.

Japan: Methods of Dance
Gentlemen Take Polaroids är Japans Tin Drum, if you ask me. Många skulle säkert hävda att "Nightporter" är skivans bästa låt, och säkert också få rätt däri. Men nu är det "Methods of Dance" jag spelar allra mest. Vilken hit.

Pet Shop Boys: Fugitive
Ytligt sett är kanske texten till "Fugitive" för banal att lägga någon större vikt vid. Men Neil Tennants ord träffar mig, av en anledning, rakt i hjärtat. Här mer än någonsin tidigare. "Fugitive" är årets bästa låt. De tävlar egentligen bara med sig själva ("Minimal"!). Det är inte många gånger i livet man hör en låt som under första lyssningen håller en fast i ett järngrepp, där man kallsvettig av lycka, känslorörelse och upphetsning (i brist på bättre ord) bara kapitulerar och känner att varenda ton och stavelse är helt, helt, helt perfekt. Jag tänker på "I´ll Be Gone", "Bizarre Love Triangle", "Dreams Burn Down", "The Worst Taste In Music" och ett antal Pet Shop Boys-låtar. Däribland "Fugitive".

Coil: Where Are You?
På en bland-cd från Uzi Street-mannen fick jag denna lilla mardröm till låt. En verkligt mörk och otäck, långsamt krypande och suggestiv studie i musikalisk ondska. Det bästa jag någonsin har hört av Coil. Vi snackar alltså inte rosévin, hallonbuskar och sommarbris här.

Jean Michel Jarre: Equinoxe IV
Bland det bästa jag visste som 10-åring var att kolla på konserter med en man i rosa långkavaj som tyckte att det var onödigt att spela inför mindre än en miljon människor. En sådan man älskar man som barn, sedan tar man avstånd och blir indie. För att, när man närmar sig de trettio, inse att barnet hade rätt hela tiden. "Equinoxe IV" är så bra att du kommer att trilla baklänges när du hör den. I år har det inte gjorts en enda låt som ens kommer i närheten av dess fräschör och, dare i say it, modernitet. Jag blir på allvar rädd när jag hör den. Rundabordssamtal om Jarre, coming up.

Differnet: Pattern of Parklands
Den här är säkert topphemlig, eftersom den är från Differnets kommande album. Det är en sådan där låt man själv önskar att man hade gjort. Anna-Karin Brus har aldrig låtit hårdare än när hon sjunger "my part is over...". Arrangemanget är nothing less than brilliant. En galopperande smittohärd av elektronik. På något vänster kan man nog dansa till det här också.

Fra Lippo Lippi: Slow Sway
Inte många minns norska Fra Lippo Lippi idag. De som gör det minns kanske en mindre Trackshit som "Shouldn´t Have To Be Like That". "Slow Sway" är något helt annat. Det är Cures Faith i en iskall fjord. Sjukt deppigt och enormt vackert. Sångaren Rune Kristoffersen startade sedermera skivbolaget Rune Grammofon, som gett ut band som Supersilent. Fra Lippo Lippis The Early Years finns utgiven på Rune Arkiv. Den bör ni skaffa.

Human League: Human
Återigen måste den nämnas. Låten som är ett helt decennium. Låten man inte kan tröttna på. Den är perfekt. Jag kan inte sluta spela den.

Clan of Xymox: Back Door
Gustav i Gentle Touch har gett vaga antydningar om att de är på väg mot något mörkare, något i stil med "Back Door". Ingen blir gladare än jag. Det är bara att sätta igång och peppa inför deras fullängdare, den kommer att bli helt fantastisk. Givetvis. "Back Door" är svart desperation. Så mörk, men ändå så upplyftande och stark att man bara måste stå framför spegeln med en låtsasgitarr och önska att man var med i ett svartrockband med popkänsla.

Junior Boys: FM
Ja de är ju bäst i världen, there´s no denying it. So This Is Goodbye är ett album som inte kommer att straffas i år, mark my words. Junior Boys lämnar inget övrigt att önska. De är fulländade. FM är kanske bäst på ett album utan skönhetsfläckar. Man bara undrar varför ingen tidigare kom på att göra popmusik på det här viset. Allt låter så självklart när man lyssnar på Junior Boys.

Bonus: Nattlyssning
Här duger bara Brian Enos Thursday Afternoon. Men den skivan förtjänar en egen essä, och det får bli en annan gång.

Balladen om 90-talets bästa svenska syntpopskiva

2006-07-16T01:02:00.000+02:00

Fredag
En heldag på Öland. Träffade Patrik med Stockholmsgänget på Talludden. Badade i hamnen. Käkade hos Kullman. Sen blev det långbryggan med just Kullman, Flux, Göte, Limpan (of unsexables fame) och Åberg. Det var så vackert att det värkte i kroppen. Limpan spelade musik från mobilen. Elegant Machinery och Slowdive. Allsång till "Process" på Pizzeria Roberto.

Lördag
Grillade hos EA Nilsson, Kalmars mesta kängpunkare. Fotboll och sen balkonghäng. En skärskådning av Bret Easton Ellis författarskap med Erik Stoltz. Och så Elegant Machinery. De senaste gångerna jag har träffat Limpan har vi alltid pratat om Elegant Machinery.

"Nånting, nånting, nånting måste göras."

1991 släppte Elegant Machinery sitt debutalbum Degraded Faces. Det var en fantastisk skiva just då. 15 år gammal och hungrig efter synt var det helt underbart att upptäcka ett svenskt band som snickrade ihop sin egen variant av analog syntpop i ett egentligen inte så avlägset pojkrum. Det lät som ett band som verkligen ansträngde sig, och utifrån knappa resurser fick ihop något som kändes fräscht, (retro)modernt, och supermelodiskt. Syntarna var säkert asbilliga, och däri låg också en stor del av charmen. Det var inte meningen att Elegant Machinery skulle mäta sig med de stora namnen - det här var hemkört och lofi. Och herrejävlar vilken popkänsla killarna från Helsingborg hade! "Safety In Mind", "Process", "A Little Sacrifice"! Fruktansvärt bra låtar.

Nu, femton år senare, har jag fyllt trettio och kan dela in mitt liv i pre/post-Elegant Machinery. Femton år med, femton år utan. Men det är inte riktigt sant. För flamman falnade rätt snabbt där nån gång i början av 90-talet när Ride kom och tog knäcken på allt man hade hört med "Leave Them All Behind". Det blev några hårda år för synten, I tells ya. Jag sålde en massa skivor, däribland Degraded Faces. Men när vi gick in i 2000-talet fick jag återigen en brinnande lust efter Elegant Machinery och beställde den från Hotstuff. Det är bara att erkänna; jag älskar den skivan. Jag vet inte om det är mig det är fel på, för jag vet inte hur många barndomsskivor och barndomsfilmer jag gråtmilt återkommit till allt oftare på sistone. Det är Jean-Michel Jarre, Tillbaka till framtiden-boxen, Richard Dreyfuss-komedier, italo, Sandras fyra första album och Schillings "The Different Story" i parti och minut. Och så Degraded Faces.

Om vi ska titta på det rent objektivt så har Degraded Faces naturligtvis inte mycket att sätta mot syntpopens verkliga mästerverk:

Depeche Mode: Speak & Spell
Rational Youth: Cold War Night Life
Camouflage: Methods of Silence
Soft Cell: Non-stop Erotic Cabaret
Kraftwerk: Electric Café
Erasure: Nightbird
OMD: Architecture & Morality

Men det räcker för mig att lyssna på "A Little Sacrifice", deras debutsingel, för att jag ska gå i clinch med vad mitt inre säger mig om god smak. Smakfull softrock, smakfull new wave, smakfull Postcard, smakfull fan och hans moster. Jag vet, en bra låt är inte alltid en bra låt. Men "A Little Sacrifice" är en helt fantastiskt bedårande jävla skapelse till låt som jag har spelat säkert 1000 gånger, och jag vill alltid höra den en gång till. Degraded Faces är kanske styltig, amatörmässig, pubertal och töntig, men den har personlighet, den är sprängfylld av suveräna poplåtar, den har en bakvänd fräschör, och den lyser av skaparglädje. För mig är det en av de tio bästa svenska skivorna någonsin, alltid. Sen kan jag ta den diskussionen - varsomhelst, närsomhelst, med vemsomhelst. Jag tog den med Limpan tidigare ikväll.

Är Degraded Faces bästa svenska skivan någonsin?
*Lång tvekan*
-Ja, det är det fan. Framförallt är den så sjukt underskattad, den får ju aldrig nån kredd. Det måste det bli ändring på.

Vi får ändra på det. 2006 blir Elegant Machinery-året.
-Vi får lägga ner unsexables och bara köra Elegant Machinery-prylar! Men ärligt talat, det är ju helt fantastiska låtar. Folk klagade på att de rippade Depeche, men jag tycker att de har en helt egen stil. De är fan bättre än Depeche ibland.

Vilket är deras bästa låt?
Det är nog trots allt "Process".

"I know it´s hard, leaving all your memories behind"

Ett samtal om Tangerine Dream

2006-07-08T00:15:00.001+02:00

Tröttnar man på allt annat finns ju alltid Tangerine Dream. Jag har inte tröttnat på allt annat.

*Jag har aldrig lyssnat mer på Brian Eno än i år. Och då kan jag lova er: jag har lyssnat jävligt mycket på Brian Eno.
*Pet Shop Boys Fundamental/Fundamentalism fick en hel del kritik som jag ska bemöta och klä av en annan gång. Det är ingen Bilingual, men jag älskar den. Konserten på Cirkus var utan tvekan 10/10.
*Junior Boys har gjort en skiva som just nu känns som något av det bästa hittills detta sekel.

*Nya Biosphere.
*Human Leagues ”Human” har jag tvångsmässigt spelat om och om igen. Att en låt kan rymma ett helt decennium.
*And then some.

Men det är Tangerine Dream som har varit mitt mest frekventa sällskap i sommarnatten. Om det har ekat tomt i rummet och livet så fort en VM-match spelats färdigt, har jag varit väldigt snabb fram till skivhyllan och letat upp: Zeit. Rubycon. Phaedra. Stratosfear. Fyra X Tangerine Dream. Fyra respektingivande klangvärldar. Fyra skivor som är precis så spännande som titlarna skvallrar om.

Tangerine Dream. Ja jävlar. Det är ett namn man alltid känt till. Tyska excentriker, pionjärer, filmmusiken till Near Dark, dyra syntar. Brorsan köpte en skiva med dem, Optical Race tror jag den hette, och den lät som ett soundtrack till olympiska spelen. Inte direkt imponerande, men vaddå – det var ju i alla fall elektroniskt. Vi la den åt sidan, men innerst inne visste jag nog redan som 12-åring att det kommer en tid i livet när det är dags att möta Tangerine Dream på allvar.

I tisdags spelades VM-semifinalen mellan Tyskland och Italien. Jag och mina vänner Joakim (the other Joakim), Tobbe och Björn samlades vid Hornstull för att följa matchen och beundra Klinsmanns exemplariska skjorta. Jag sa något i stil med ”det blir italo mot tysk synt” – två företeelser som jag har hyst en livslång kärlek till. Det blev inledningen på ett långt, konstruktivt samtal om livet och konsten.

Tobbe: Sabrina mot Kraftwerk *skratt*.
Jag: Det var kanske lite orättvist. Italo mot Tangerine Dream? Jag har lyssnat sjukt mycket på Phaedra senaste dagarna. En helt fantastisk skiva. Ibland tar det 14 minuter för låtarna att komma igång. Det är otroligt spännande.
Tobbe: Phaedra är jävligt bra. Men merparten av deras produktion suger ju.
Björn: Jag fattar ingenting. Det är tomtar och troll. Och naturromantik. Jag hatar naturromantik.
Joakim: Ni är för hårda. The Dream var ju suveräna. Okej, man hör redan på Stratosfear att de börjar tappa greppet lite. Sliskar till det en aning.
Tobbe: Ibland är de jävligt sliskiga. Oftast, faktiskt. Men Zeit! Där har vi en bra skiva. Det är deras bästa.
Jag: Den är bra, men är det inte lite för mycket drone över den? Jag börjar tappa respekten för drone. Men den låter väldigt ny, eller hur?
Tobbe: *rått skratt* Knappast. Men fatta vilka dyra syntar de hade. Jag har sett en liveupptagning, och jag lovar att varje synt kostar 3 miljoner (en siffra som senare revideras till 1 miljon. slwdj. anm.). De hade världens bästa utrustning.
Joakim: Jag tycker också att drone är trist. Det är för lätt. Så Zeit är nog inget för mig. Rubycon! (till mig) Var det inte du som skrattade åt mina TD-skivor när vi bodde i Lund?
Jag: Inte en chans. Har alltid haft sån sjuk respekt för dem. Men jag fingrade nog fascinerat på dem och tänkte säkert att en dag ska det här bli mitt.
Björn: Jag känner ingen lockelse alls hos TD. Har ingen lust att lyssna in mig. Flöjter och skog. Nej tack.
Jag: Men du är ju fågelskådare. Du måste älska naturen.
Björn: Ja, det gör jag. Men jag hatar naturromantik. Sagan om ringen.
Jag: Det kanske finns element som kan tolkas som naturromantiska, men det är ju hela tiden så hotfullt och mörkt. Skrämmande.
Joakim: Sequenzermattorna…
Jag: Ja, goddamn! Jag tror det är typ fyra minuter in på "Rubycon part II" som de rullar igång, som en stor våg. Det är så obeskrivligt mäktigt. Ett släckt rum, ordentlig volym… Man sitter på helspänn och undrar vilken riktning musiken ska ta. Undrar om Edgar Froese sitter och kollar på matchen nu?
Joakim: Sorcerer är också väldigt bra.
Björn: TD är rätt långt ifrån Brian Eno.
Jag: Det är helt irrelevant att jämföra dem.
Björn: Javisst. Men ändå.
Tobbe: Tänk vilka sjukt dåliga grejer TD ändå har gjort.
Björn: Eno har producerat U2.
Jag: Jag tycker inte U2 är vidriga. Eno älskar Bono. Han är tydligen så satans rolig. Han kör bil snabbt som fan också. U2 har gjort ett gäng riktigt bra låtar. Eno gör helt rätt som jobbar med dem. Då har han ju råd att göra konceptskivor om sjukhus i 400 ex.
Joakim: TD har nog betytt mycket för många technoheads.
Jag: De måste ha varit nyskapande.
Tobbe: De var inte ett dugg nyskapande. Redan på 50-talet…
Jag: Ah, kom igen. Det finns faktiskt inget annat band som låter som dem. Nyskapande eller inte; de är i alla fall en väldigt, väldigt viktig länk i den elektroniska musikhistorien.
Tobbe: Ja, men det är en HELT annan sak. En viktig influens har de varit, helt klart. Varenda technomusiker har lyssnat på dem. Så är det bara. Alla snackar om Kraftwerk, men TD har betytt minst lika mycket. Men det är inte en lika häftig referens.
Jag: Man måste kanske vara ensam när man lyssnar på dem? Det är ett svårt band att få folk att gilla. Det är ju inte så att man spinner igång en 3-minuters pophit som man faller för direkt.
Tobbe: Jag har aldrig, i hela mitt liv, lyckats få någon människa att gilla det jag har spelat i syfte att ”få in nån” på det. Även när det gäller sånt som jag varit helt säker på att personen i fråga skulle gilla.
Björn: Jag gillade faktiskt Sun Electric när du spelade det. *unisont asgarv*
Joakim: Jag har en lista på saker som jag ska göra i mitt liv. Nästa projekt är att ge ut en skiva.
Jag: Tobbe, du har ju gett ut en tiotummare!
Tobbe: Ja…
Jag: Fan, varför har jag aldrig hört den?
Tobbe: Den är faktiskt svinbra.
Jag: Man måste ha alla skivor som ens kompisar ger ut.

An evening of shoegaze

2006-04-24T09:29:00.000+02:00

The Saturday Option, shoegaze night 22/4, Låset. Playlist:

Ulrich Schnauss: Clear Day
Verve: One Way To Go
Slowdive: Catch the Breeze (Peel session)
Naked Souls: Auto Da-fé
Pale Saints: Hair Shoes
Corduoan: 070703-060303 Ola K remix
Ride: Paralyzed
My Bloody Valentine: Can I Touch You?
The Meeting Places: Wide Awake
How Do I: Wide Open Friend
Air Formation: Take It Easy
Lush: Kiss Chase
My Bloody Valentine: Lose My Breath
Mogwai: Helicon 1
Auburn Lull: Early Evening Reverie
Gas: Pop 7
Sugar Plant: Butterfly
Arab Strap: The Girls of Summer (live)
Slowdive: Some Velvet Morning
Skywave: Over and Over
The Voices: Evermore
Suredo: Sonic Atmosphere
Secret Shine: Sunwarmed Water
The Boo Radleys: Does This Hurt?
Auburn Lull: Building Fifty
Disco Inferno: Emigre
Ride: Like a Daydream
Naked Souls: Sleep
Bark Psychosis: From What Is Said To When It´s Read
Slowdive: Spanish Air
Cranes: Shining Road
Cocteau Twins: The Spangle Maker
Ride: Ox4
How Do I: She´s a Wonder
The Meeting Places: Now I know You Can Never Be the One
Skywave: Nothing Left to Say
Slowdive: Machine Gun
Mogwai: Summer
Ride: Dreams Burn Down
Secret Shine: Temporal
My Bloody Valentine: Never Say Goodbye
M83: Noise
Franke: Aldrig förstå
Naked Souls: White Rabbit
The Boo Radleys: Lazarus
The Meeting Places: Freeze Our Stares
Slowdive: When the Sun Hits
My Bloody Valentine: Thorn
Radio Dept: The City Limits
Xinlisupreme: All You Need Is Love Wasn´t True
Slowdive: Avalyn 1
Lush: Desire Lines
Slowdive: Dagger
OMD: Of All the Things You Said

Respekt.

"Om Slowdive är Pet Shop Boys, är Naked Souls Saint Etienne. Och OMD uppfann shoegazing."

Andreas Tilliander om Skinny Puppy

2006-04-21T15:19:00.000+02:00

För några månader sedan blev jag intervjuad av Lady Godiva-Gustav om begreppet råsynt, och jag fick ett ypperligt tillfälle att breda ut mig om Skinny Puppy. Det är annars inte ofta jag får chansen till det. Ni ska veta att jag har levt med deras musik sedan de tidiga tonåren, och ni ska också veta att det för mig är ett av de allra mest betydelsefulla banden. När jag säger det möts jag av skepsis, rynkade näsor och flackande blickar. Det verkar inte vara helt okej att gilla funkig skräckindustri från Vancouver. Och det ska sägas: det fanns en tid på gymnasiet när jag trodde att jag var färdig med Skinny Puppy. Jag sålde av plattorna och sadlade om till snobbig indieagitator. Visst blev jag lyckligare av det, men det dröjde inte länge förrän själen långsamt började urholkas, och tvivlen väcktes; ”gjorde jag rätt där när jag släppte iväg Rabies och Too Dark Park för 150 spänn till Mange från Rinkabyholm?” Nej, givetvis inte. Men det var lätt att råda bot på det – jag gick ut och köpte på mig skivorna än en gång.

Det blir lätt fånigt när jag skriver om Skinny Puppy, det är jag medveten om. Överdrivet känslosamt. Men jag måste göra det. So bear with me, please.

Så här ser jag det: att lyssna på Skinny Puppy är ett reningsbad. Det är en djupdykning ner i en ocean av ljud, det är ett möte med din egen rädsla, ångest, ilska och smärta. Ingen annan musik jag känner till låter så plågad, misshandlad och desperat. Den är ett enda rungande call to arms mot all världens Carolor och Idolvinnare. Sångaren Nivek Ogre är i sig själv och i sin sångstil ett angrepp på alla vidriga, antiseptiskt själsdränerade, skolade röster. När han väser fram sin abstrakta cut up-poesi är det med en övertygelse som nästan skrämmer mig.

Skinny Puppy är riktigt otäcka, det tycker jag verkligen. Men deras våldsamma ursinne balanseras av en paradoxal, skör smärta. Too Dark Park låter som ett enda långt, utdraget plågsamt djurförsök. Det är inte deras bästa skiva, men den är hårdare än allt annat jag har hört – en bombmatta av gnissel, maskiner, mangel och dödsskrik. Skinny Puppy har alltid varit ett synnerligen politiskt band, men det är inte särskilt lätt att hitta tydliga slagord i Ogres ordflöde, vare sig det handlar om krig, djurförsök eller miljöförstöring (som tycks vara texternas huvudteman). Det är lösryckta fraser, ordstaplande, och så en konkret referens i ett virrvarr av knarkig svada. Gott så. Och mycket mer gripande och inspirerande än fyrkantigt plakatviftande. Och jag tror nog inte någon skulle få för sig att kalla Skinny Puppy för sentimentala moralister efter ett par sittningar med Ogres abstraktioner:

Heavens trash
it´s a vacant scathing vapor
ancient role play downward shores of Pluto
heavens trash dusty circles
fly´s the by ways of the mind mass direction
Convulsion från Too Dark Park

Eller:
Level edge
backs against the ledge
no knives the stone hard eyes
without the longing or fear
that it would disappear
they cling on nurturing
never ending obsessions on the table
lines needed walls cover tips the balance
DON´T TOUCH ME!
Rodent från Rabies

Man måste givetvis höra framförandet för att greppa storheten i exempelvis "Rodent" fullt ut; musiken är monotont malande, nästan någonstans i bakgrunden och Nivek Ogre är hela tiden på gränsen till sammanbrott, tills han går över gränsen och skriker DON`T TOUCH ME! Han är bara en tvångströja från hispan. Rabies innehåller även “Worlock”. Min Gud, vilken majestätisk skapelse! När refrängen blommar ut i en storslagen hymn vet jag hur det känns att lyfta från marken och flyga fritt som fågeln. Skratta ni, men partiet mellan 1.43-2.25 är ett av de där lösryckta styckena som tävlar om titeln best piece of music ever made. Ingen vettig människa kan annat än älska något så kolossalt vackert. Cevin Key och Dwayne Rudolph Goettel spelar där i samma liga som Bach, Pärt och Schubert, simple as that.

Annars är det väldigt svårt att säga vilken av deras skivor som är bäst, men deras debut – miniplattan Remission är nog den jag återvänder oftast till. Där har vi ett läskigt intro och sju fulländade technogotiska monster till låtar. ”Smothered Hope” är i min bok sinnebilden av perfektion, med sin hotfulla trumtakt och läckert suggestiva stegring. Vilket fullkomligt sanslöst driv! Jag kommer ihåg hur jag brukade spela en kassett med den låten på uppvärmningen på gympalektionerna i 8:an. Vi sprang i cirklar, med uppspärrade, jagade ögon.

Kort om de andra skivorna:
Bites, fullängdsdebuten, är kanske inte lika förödande effektiv som Remission, men den bjuder deras största popstund ”Assimilate” och en genuint isande och originell samling dödsdisco. Andra albumet Mind: The Perpetual Intercourse är ännu bättre; låtarna är omsorgsfullt arrangerade, mångfacetterade och smått perversa i sin makabra dödsfascination. Cleanse, Fold and Manipulate kanske inte rent musikaliskt är lika detaljerad eller knivskarp som föregångarna, men de är fortfarande ohotade som uttolkare av det stora nordamerikanska post-Vietnam-traumat. Avslutningen ”Epilogue” vågar jag fortfarande inte lyssna på utan full belysning. All-in-all: en skiva som kallar sig för ”audio sculpture” där sångaren står för ”dramas, punishments, objects” kan jag givetvis inte motstå. Uppföljaren Vivisect VI borde vara soundtrack på alla Djurens rätt-demonstrationer.

Last Rights från 1992, släpptes efter Too Dark Park och är förmodligen deras mest underskattade skiva; nästan lika hård men ljudmässigt än mer raffinerad. Slå upp ordet ”multilayered” i ett lexikon och ni finner en bild på Last Rights. Här kan man gräva ner sig i tjocka lager av plåtigt underskön desperation. Ljudskulpturer. Det är precis vad de sysslar med.

Några år efter Last Rights dog Dwayne Goettel i en överdos och Skinny Puppy blev aldrig sig lika. De släppte kort efter hans död skivan The Process, som jag knappt har hört. Cevin Key startade upp sitt projekt Download, som gav ut några ljudmässigt avancerade, men melodiskt torftiga album. 2004 gjorde de comeback med The Greater Wrong of the Right, och borta var subtiliteten och de intrikata ljudbyggena. Men ju mer jag har lyssnat på den har jag upptäckt andra förtjänster – det är en snyggt producerad skiva som visserligen flörtar med metalgitarrer lite väl oblygt på sina ställen, men ändå lyckas bevara någon sorts särart. Jag hittar minst 3-4 riktigt starka låtar.

Då så. Låt mig presentera Andreas Tilliander, musiker och producent, inblandad i ca 98% av all bra musik som produceras i det här landet. När han spelade skivor på klubben Volupté för ett tag sedan gav han oss besökare en låt av Skinny Puppy, och det var bara ytterligare ett talande bevis för hans snille och smak. Jag kände att jag ville fråga honom lite om Skinny Puppy och deras betydelse; det behövdes en auktoritet för att stödja mina känsloladdade ord. Av bara farten blev det några frågor om Slowdive också.

När började du lyssna på Skinny Puppy?
Jag minns inte exakt när jag kom in på just Skinny Puppy men jag tror att den första lite tyngre synthmusiken jag upptäckte var Nitzer Ebb i slutet av åttiotalet. Tidigare hade jag mest lyssnat på elektronisk musik som Depeche Mode, Pet Shop Boys och Kraftwerk. Min storebror och hans äldre kompisar lyssnade på Nitzer Ebb, DAF och annan musik, men jag tyckte det lät som hårdrock. En dag när han var i skolan gick jag in på hans rum och stal That Total Age med Nitzer Ebb och han har fortfarande inte fått tillbaka den. Strax därefter släpptes Too Dark Park och jag minns att flera av min brors kompisar köpte den precis när den kom ut. Jag gillade det, men var inte helt övertygad. Den första Skinny Puppy-skivan jag själv köpte var Last Rights, när jag var fjorton.

Redan innan jag hade hört Skinny Puppy minns jag att de hade en närmast mytisk status, man var rädd för det där galna bandet från Kanada. Upplevde du dem som farliga, och kanske lockande just därför?
Ja, absolut. Det var lite skrämmande med de där hårdare synthbanden, de som lät exakt som hårdrock. Jag var synthpopare och ville ha fina melodier och så. Det fanns absolut en tröskel att ta sig över innan man upptäckte det fina med musiken.

Jag antar att du har gått igenom ett flertal faser, både när det gäller musiksmak och ditt eget skapande. Hur har du förhållit dig till Skinny Puppy under din egen musikaliska resa?
De senaste åren har jag inte varit direkt influerad av Skinny Puppy. Det fanns dock en lång period under nittiotalet då det mesta jag gjorde kunde refereras till Skinny Puppy och ibland snodde jag rakt av, ibland uppsåtligt men också ibland totalt omedvetet.

Det finns säkert en del töntar därute som inte tycker att Skinny Puppy är en "korrekt" influens. Tror du att de har haft ett stort inflytande på technoscenen? Jag vet att de släppte en remixskiva i slutet av 90-talet, "Remix Dystemper", där bland annat Autechre tolkade "Killing Game". Jag har faktiskt inte hört den skivan.
Det finns det alldeles säkert. De hade ju en ganska stark skräckfilmsinfluens och nuförtiden känns väl inte Jason Vorhees och Freddie Krüger som de största filmstjärnorna längre. Jag tror absolut att Skinny Puppy har influerat mycket av det som ibland kallas Electronica och kanske främst det som vissa vill kalla IDM. Artister som Aphex Twin, Squarepusher och Autechre måste verkligen vara influerade av Skinny Puppy. De har ofta ungefär samma låtstrukturer och musiken innehåller massvis med ljud och är enormt detaljrik. Jag tror dock inte att technohuvuden som Derrick May och Kenny Larkin var inne på Skinny Puppy. Deras musik är alldeles för rak, minimal och strukturerad.

Hur står sig deras gamla skivor idag? Kan du kanske värdera dem rent produktionstekniskt?
Det är ju bara att lyssna på de som gör synthmusik nuförtiden. Än idag försöker ett alldeles för stort antal band låta precis som Skinny Puppy, men ingen har ens kommit i närheten. Nuförtiden är det otroligt mycket lättare att producera en skiva men ändå är det få eller inga synthband som producerar lika bra som Dwayne R. Goettel och de andra gjorde. När jag tänker på vilka maskiner de använde så blir jag fan nästan mörkrädd. De var i tjugoårsåldern och hade verkligen begränsat med utrustning men fick ändå ihop något som faktiskt låter riktigt bra än idag.

Alla deras skivor tycks ha en egen ljudbild, och vara strängt tematiska (sånt blir jag alltid imponerad av). Vilket är deras bästa album?
Den svåraste frågan. Det går verkligen i perioder och beror lite på vad jag är sugen på att lyssna på. Jag brukar säga Mind: The Perpetual Intercourse från 1986, men deras första skivor Remission och Bites är de jag absolut lyssnat mest på.

Vad tycker du om deras comebackskiva, The Greater Wrong of the Right?
Jag såg den sjukt dåliga videon där några muterade gothkids utmanar några hiphopare i Breakdance och det gjorde att jag inte ville höra skivan överhuvudtaget. Naturligtvis har jag smyglyssnat lite men jag har verkligen inte blivit imponerad. Det är för övrigt en bekant till mig som producerat den och när jag träffade honom i Miami för några år sedan så var Skinny Puppy något av det första vi pratade om. Att han ett par år senare skulle producera skivan trodde jag inte men det känns ganska självklart. Galen kille som gjort en galen skiva. Bra är den inte dock.

Har du sett dem live? Jag tittar ibland på livevideon Ain´t It Dead Yet?, och förbluffas ständigt över att de lyckas handskas med teaterblod, vapen och spetsade spädbarn utan att bli fåniga - bara genuint otäcka och politiskt relevanta.
Nä, när de spelade i Skåne sist var jag för ung och fick inte åka dit för min mamma. Jag träffade dock en äldre kompis som var där och hon berättade allt om teaterblod och likmaskar i plast etc, så jag blev förstås riktigt avundsjuk och vägrade gå ut med morsans hund på säkert två veckor. De spelade ju på Arvikafestivalen för ett par år sedan. Jag blev bokad dit i sista sekund och accepterade ett förnedrande lågt gage enbart för att jag ville se Skinny Puppy. Naturligtvis lyckades jag missa dem och mådde återigen dåligt när mina vänner berättade om spelningen. När jag senare fick se bilder från spelningen så kändes det helt OK att ha missat dem. Jag vill inte ha ett Skinny Puppy med dubbelgitarrer eller vad det heter. Dessutom fick jag se Echo And The Bunnymen bli osams på scen och jag fick även svänga en insmugglad kasse öl över huvudet när Douglas McCarthy från Nitzer Ebb sjöng "Let Your Body Learn". Efter det framstod Kraftwerk som vääääldigt tråkiga.

Vad tycker du om Nivek Ogres texter?
Vissa låter ju bara som formler och svåra ord men andra är väldigt fina. Jag blev vegetarian i tonåren pga Skinny Puppy och The Smiths. Just texterna är dock inte anledningen till att jag än idag ständigt återkommer till Skinny Puppy.

Har du lyssnat något på Tear Garden förresten? De har gjort en del bra grejor tycker jag.
Ja, jag har inte lyssnat sönder mig på dem på något sätt, men "Sheila Liked The Rodeo" var en av mina favoritlåtar i tonåren. Fick den inspelad på en kassett tillsammans med gammal synthpop, t ex demos från Elegant Machinery, och jag fick alltid spola fram till den låten. Huh.

När jag frågade dig om du hade lust att bli intervjuad om Skinny Puppy så ville du också att jag skulle slänga med ett par frågor om Slowdive. Hur bra var Slowdive?
Slowdive var absolut ett av de finaste banden på nittiotalet men jag upptäckte dem alldeles för sent. Jag lyssnade inte alls på dem när det begav sig, men är nuförtiden helt såld på dem och jag har samlat på mig det mesta i skivväg av Slowdive. Däremot lyssnade jag mycket på My Bloody Valentine och Ride förr så det är lite märkligt att jag aldrig upptäckte Slowdive då. Jag får be om ursäkt och skämmas helt enkelt.

Ok, jag förlåter dig. Du verkar ha gjort bot och bättring. En av anledningarna till att jag gillar dig är att du verkar ha så bra åsikter; en gång satt du på Kulturnyheterna och flashade Nitzer Ebbs That Total Age och MBV:s Loveless - det är ju precis sånt det svenska folket behöver få nerkört i halsen på bästa sändningstid. Folkbildning, shall we say? Nu sist efterlyste du en regelbunden ambientklubb i Stockholm - EXAKT det jag har saknat också. Nitzer och MBV, Slowdive och Skinny och ambient - precis de motpoler som präglade mina defining years som musiklyssnare. Har du lust att utveckla mitt resonemang här?
Det handlar väl bara om att ta fram det finaste av det finaste egentligen. Motpoler är intressanta och jag tycker att många klubbar i Göteborg är fantastiska där. De spelar allt från Orange Juice till SPK via Happy Mondays och alla gillar det. I Stockholm känns det mer uppdelat och indieskabben håller sig på sitt hörn och syntharsvinen är någonannanstans. Fast nu säger jag nog emot mig själv egentligen för samtidigt älskar jag extremt smala klubbar också. Sist jag var riktigt lycklig var när Magnus Carlson spelade Smiths och Morrissey efter Moz's spelning för ett par tre veckor sedan. Det är också därför jag skulle vilja ha en ambientklubb dit folk skulle gå och sätta sig eller t o m lägga sig och lyssna på ljudmattor och få en fin visuell upplevelse och bla bla bla. En klubb där det inte bara går ut på att hälla öl på varandra och hångla med främlingar. Det finns för många såna klubbar redan. En gång spelade jag i en källare i Tokyo där folk låg och sov på madrasser. Jag fick hela tiden tänka på att inte spela för jobbiga ljud för jag ville ju inte väcka mina lyssnare. Det var en bra kväll och jag har aldrig blivit så ignorerad.

Ledande fråga: tror du att folk som hånade Slowdive i början av 90-talet skäms idag nu när deras skivor skimrar nästan ännu klarare än när det begav sig?
Ja, det hoppas jag verkligen. Svin! Eller jag tror nog att de som hånade Slowdive har tappat sitt musikintresse helt och blivit vuxna med allt vad det innebär.

Sätt betyg på deras skivor, på en tiogradig skala!
Just For A Day 9.6/10, Souvlaki 10/10, Pygmalion 9.1/10

Har de influerat dig i ditt eget musikskapande?
Absolut. Mina ambienta skivor har mycket med Slowdive att göra. Jag spelar gitarr för dåligt för att göra en skiva som direkt låter som Slowdive, men influenser handlar ju inte om efterapningar. Eftersom jag lyssnar mycket på dem så är det ofta de, tillsammans med Seefeel och My Bloody Valentine, som influerat och inspirerat mig på mina Mokiraskivor.

Är Pygmalion deras Laughing Stock?
Ingen aning alls faktiskt. Har nog inte ens hört Lauging Stock. Efter lite sökande har jag förstått att den skivan ses som deras mästerverk, eller hur? Isåfall håller jag inte med. Pygmalion är i mina öron den sämsta Slowdiveskivan även om den såklart är helt fantastisk ändå.

Jag tackar dig för att du ville ställa upp på det här, Andreas. Du är en sann hjälte. Ni andra vet vad ni ska göra nu. Ni ska lyssna på "One Time One Place".

Pet Grief

2006-04-19T10:28:00.000+02:00

Först igår lyckades jag komma iväg och köpa Pet Grief. Jag hann väl lyssna igenom den tre gånger och den är givetvis sublim. Singeln "The Worst Taste in Music" håller jag som deras största stund hittills, och inledningsinstrumentalen "It´s Personal" sammanfattar allt det bästa med popmusik på ett så självklart sätt att jag blir rädd. Arab Strap, Pet Shop Boys och The Cure samsas i samma låt. Så oerhört knivskarpt och perfekt. Ett kort ögonblick tänker jag att det blott är Pet Shop Boys (min I´m With Stupid-promo brinner snart upp av överansträngning) som kommer ge Radio Dept en match om Årets Album. Men vi bör nog inte räkna bort Max Richter - tänk om han får till ytterligare en 10:a på richterskalan!

Annars är det detta som gäller:

Arvo Pärt: Tabula Rasa (transcendental, tamejfan)
Prefab Sprout: Andromeda Heights (just nu 10 av 10)
Julee Cruise
Richie Hawtin live på caféet imorgon!
totalfotboll
Lars Jämtelids Morrissey-artikel
Marcus Joons Durutti Column-artikel
Tattis blandskivor
"I´m With Stupid". Videon!
Fundamentalism
den spända väntan på nya Junior Boys
shoegazekväll på Låset, nu på lördag!
Omar i The Wire

The Saturday Option

2006-04-13T20:49:00.000+02:00

Lördagen den 22 april är det premiär för mitt och Markus nya hangout The Saturday Option på Magnus Ladulås i Gamla stan. Premiärtema är scenen som hyllade sig själv. Vi väger gitarrerna på guldvåg innan vi skickar ut reverbindränkta och delaytyngda ljudkaskader signerade Slowdive, My Bloody Valentine, Curve, The Boo Radleys, Naked Souls, Skywave, Bethany Curve, Ride, The Meeting Places, Lush. Och så vidare.

In i evigheten med pedaler, katedraler och luftslott. Det blir inga krystade kompromisser, ingen gyllene medelväg. Det blir en helkväll med shoegaze. Så ta på dig de finaste skorna...och stirra på dom.

Red House Painters

2006-03-30T11:10:00.000+02:00

Vi får aldrig glömma bort Red House Painters. Det kanske finns de som har låst in Mark Kozelek i det där skåpet där det står ”singer/songwriters – not to be opened ever again”. Då har man gjort ett stort misstag. För mig har han egentligen aldrig tappat i relevans (eller jo, lite kanske); jag var förmodligen den enda i världen som älskade hans skiva med AC/DC-covers. Det var en historisk artistisk triumf – jag har hört originalversionen av ”What´s Next To the Moon”, och håller det för ett mirakel att någon lyckats utvinna något så vackert av något så…obegripligt. Vad såg Kozelek för kvaliteter i den låten, liksom?

Men det är givetvis Red House Painters som är the real deal. Jag köpte Down Colorful Hill för en billig penning från Ginza 1993, och från första gången jag hörde ”Japanese to English” var jag ett stort fan. Hur många blandband spelade jag in åt olika människor åren 94-99? Kanske 200. Hur många av dem innehöll inte något av Red House Painters? 5-6 stycken kanske. Det är mycket möjligt att jag i vissa kretsar fortfarande går under namnet Red House Painters-killen. Hultsfredgiget 1997? Don´t get me started. Till och med Kozeleks allra sömnigaste solospelningar har försatt mig i trans. Ja, rösten. Ni vet ju allt det där.

Och även om han hela tiden har funnits där i bakgrunden, så blev jag själv förvånad tidigare i veckan när mitt inre skrek efter den lena stämman och alla de fantastiska låtarna. Sedan i måndags är jag fast igen. Red House Painters är nästan det enda jag har lyssnat på nu i veckan. Jag har haft lite ont i en tand, jag har varit lite trött, lite förbannad på den eviga vintern. Smågnissel, sömnproblem – men nu finns där återigen en ”Katy Song”, en ”Mistress”, en ”Medicine Bottle”, för att lindra allt det där. Och nu är snart denna vecka av måndagar över. I owe it all to Mark.

Glöm inte bort Red House Painters. Sätt ihop en spellista med nämnda låtar plus “Strawberry Hill”, “Michael”, “Down Colorful Hill”, “Grace Cathedral Park”, “Bubble”, “Uncle Joe”, “I Am A Rock”, “Drop”, “Summer Dress”, “Have You Forgotten?”, “All Mixed Up”, “Dragonflies”, “Shock Me” och “Shadows” så kommer allt ordna sig till slut.

Jack and Jill Party!

2006-03-28T09:54:00.000+02:00

Nu på fredag tycker jag att ni ska komma till Fanclub på Mango, Sveavägen. Jag kommer att fyra av ett sanslöst italofyrverkeri i lilla rummet.

Räkna också med "Homeless Club Kids" (Alexander Perls remix), Alice Deejay, Liaisons Dangereuses, I-F, "A Red Letter Day", "Summer Sun", Apollo, body, Marc Almond, electro, technotechnotechno, Dead Or Alive, "On a Night Like This", och massor av hits. Elektroniska bakelser hela natten. Förhoppningsvis får jag med mig celebrity lifestyle-Markus i båset också.

Party fears two, om man säger.

Sun Electric "Sarotti"

2006-03-23T10:35:00.000+01:00

Har alla fått lufta sin uppfattning om nya Knife-skivan? Var det ett unisont ”ja” jag hörde? Tror det va. Jag tycker skivan är toppen. Hur kan man undgå att tjusas av titelspåret ”Silent Shout” till exempel? En väldigt begåvad uppdatering av Throbbing Gristles största stund (”Hot On the Heels of Love”), med en studsig puls och bubblande klang. Och det är där jag hör något jag först inte kan sätta fingret på. Några låtar in på skivan, jag tror det är spår 5, så fylls min mun återigen med en smak av madeleinekaka; dessa ljud tar mig tillbaka till mitten av 90-talet.

Jag bläddrar i minnesarkivet: warp, plus 8, R&S…R&S! Där har vi det! Sun Electric, Kitchen – ett ambitiöst, Orb-doftande dubbelalbum från 1995. Låten jag har sökt efter heter ”Sarotti” och den är ett mästerverk som står ut från resten av de visserligen utmärkta, men kanske något trevande och osjälvständiga spåren på skivan. Jag har inte en aning om The Knife har lyssnat på Sun Electric. Förmodligen inte – och jag tvivlar på om någon tycker att min koppling bär minsta spår av relevans. So be it. Det kan inte hjälpas, men när sådana här processer sätts igång hamnar logik och fakta i andra rummet och tanken tillåts flöda fritt. Ibland med ett väldigt givande bläddrande i skivbackarna som resultat.

När jag fiskade upp Kitchen i söndags var det en mäktig känsla att slå upp det estetiskt tilltalande dubbelkonvolutet, och placera skivnålen på första spåret, sida B. ”Sarotti” tar avstamp i (the one and only, hold the front page!) Enos atmosfäriska ambient och det är mycket fint. Det är sorgligt och vackert. Alla technolåtar borde inledas med ett tre minuter långt ambientstycke. Sedan blinkar det till och vi befinner oss snart mitt uppe i en odyssé av ljud som låter som fallande kristaller och istappar. En baskagge smyger sig på, mjuk men ändå hård och bestämd. Fade out. Ambient igen. Sedan tystnad. Så här låter det fulländade.

Freak Unique

2006-03-09T10:23:00.000+01:00

Nu sätter jag mig ner och tar ett djupt andetag...

Den 20 april släpper Pete Burns från Dead Or Alive äntligen - ÄNTLIGEN! - sin självbiografi Freak Unique. Ni förstår inte hur mycket jag har längtat efter detta. Vad kan den tänkas innehålla? Det talas om avslöjanden om en "historia" med Morrissey, men det är nog bara toppen av ett solkigt isberg. Vi får ge oss till tåls, bada skumbad och spela Youthquake och "Far Too Hard" tills det är dags.

...och samtidigt sänder jag iväg en tanke till The Muscles From Brussels: Jean Claude, plita ner ditt livsöde, vi vill veta vad som har drivit dig i alla dessa år.

24 är 10 av 10

2006-03-08T10:22:00.000+01:00

En text som skrev sig själv

Idén föddes när jag för några veckor sedan skrev om ELO och Depeche Mode, och om album som var snubblande nära det högsta betyget. Jag började fundera på vilka skivor som egentligen är 10 av 10. Väldigt mycket 90-tal, eller hur? För egen del var det ganska längesen jag tänkte i sådana här Tidningen Pop-banor, men när väl processen satts igång fanns det inget som kunde hindra tanken från att realiseras i mitt eget hörn av bloggosfären; I had to get it out of my system. Manlighetsrit? Kanske det, men - I´m telling you - det hela var överraskande lustfyllt! Och för att gå vidare var jag tvungen att gå tillbaka (goes by klyschstaplaren).

Jag minns en intervju med Jim Reid i just en gammal Pop, där han sa något i stil med ”inget album är 10 av 10, inte ens Ronettes eller Velvets första”. Då höll jag nästan med honom; för visst vill man väl nästan alltid ändra på någon liten detalj för att en skiva ska kännas 100% perfekt? Kanske en låt som inte riktigt passar in, konstig produktion, fult skivomslag (hallå, Go-Betweens), etc etc. Men när jag låg på sängen i mina föräldrars lägenhet förra veckan och lät tankarna vandra fritt så såg jag riktigt hur skivorna flög runt och pockade på uppmärksamhet; ”visst är väl jag 10 av 10, kom igen - det är ju jag; Brian! Och jag har med mig min kompis Harold på piano!” – eller ”du hatar väl inte vår första ansträngning för Warp, även om du är sträng mot våra nutida kretskortskaskader?” /Sincerely, Autechre. Och så vidare. Så jag satte mig ner med papper och penna och skrev ner 45 kandidater, som sedan reducerades till 24 stycken. 24 skivor som är 10 av 10. Världens bästa skivor, med andra ord. Det förpliktigar. Här är de, sorterade i bokstavsordning efter artist.

Arab Strap: Philophobia (1998)
Jag vågar nog inte säga att Philophobia är världens bästa album, men det finns nog ingen annan skiva i denna genomgång som känns lika självklart 10 av 10. Första gången jag hörde den, i ruset efter Fanclub 1998, var jag efter en genomlyssning övertygad om att det var det mest fulländade jag någonsin hört. Aidan Moffatts solkiga poesi står fortfarande oöverträffad, och de sömngångarslöa men ändå kristallklara arrangemangen är helt i synk med det som är jag, vore jag summan av min musiksmak. Elephant Shoe, också det ett briljant album, hamnade i en otacksam position som uppföljare, vilket gjort att vi än idag refererar till den som ”världens bästa besvikelse”.

Autechre: Incunabula (1993)
När jag var som mest nere med Warp där runt 1993, var det framförallt Black Dog och Aphex Twin som imponerade på mig. Much as I love Bytes och Polygon Window än idag, så är det ändå den episka Incunabula från de två männen i Autechre som står sig allra bäst från en av världens mest respektingivande technokataloger. Det finns inget ”organiskt” eller ”jordnära” överhuvudtaget på den här skivan, bara katedralstor och hårt rytmisk teknologi, som ofta väntar 4-5 minuter in i styckena med att släppa loss de vackraste av melodier.

The Beach Boys: Pet Sounds (1966)
Allt har redan sagts om Pet Sounds, och all världens gubbtidningar har gjort sitt bästa för att förstöra glädjen att lyssna på den, genom att gång på gång placera den högst upp på piedestalen. Men det tar aldrig mer än ca 2 sekunder innan man är fast i en värld av svunnen oskuldsfullhet - fullständigt, hjälplöst knäckt av Brian Wilsons totala överlägsenhet som kompositör av tonårssymfonier. En skiva så rik och detaljerad att det inte går att tröttna på den.

The Cure: Seventeen Seconds (1980)
Det mest benhårt konsekventa album som spelats in. Med en närmast chockerande återhållen grådisig ljudbild, och låtar som fortsätter växa efter 2000 lyssningar, ror Robert Smith i hamn postpunkens modigaste och snyggaste album. Kort, precist, sorgligt och perfekt in i minsta detalj.

The Cure: Pornography (1982)
The Cure In Hell. Får alla andra skivor att framstå som fega kompromisser. Det är inte ofta jag blir såld på musik som tar ifrån tårna, men här är det omöjligt att inte gå in i rollen som dystopisk diktare och gråta med i varenda stavelse. Men min kärlek till Pornography är främst rotad i de urstarka melodierna. ”The Figurehead” har till exempel alltid varit min favoritlåt med The Cure.

The Cure: Disintegration (1989)
Det här var väl den första skivan med The Cure som jag föll för. Idag är det fascinerande att se tillbaka på mina 16 år med bandet, och reflektera över hur de åldrades från ”Killing An Arab” till detta storslagna mästerverk. Hela tiden behöll de sin särart, utan att för en sekund stå stilla. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa hur man kan göra så här nyanserad arenagloom.

Einstürzende Neubauten: Haus der Lüge (1989)
Inte för att jag är någon audiofil, men få skivor har väl så totalt skickat tillbaka mig i stolen av ren urkraft, som när jag första gången drog på den remastrade utgåvan av Haus der Lüge. Nog för att det är ett mästerverk in its own right, men att bli så explicit utsatt för de skarpa konturer Blixa och hans mannar har klippt ut med plåtsax, var rent fysiskt smärtsamt. Men den som tror att det här bara är industriellt bröt misstar sig å det grövsta. Det är samma typ av kylig precision som kännetecknar Michael Hanekes filmer, plus ett bultande hjärta - och så ökengitarren på ”Der Kuss”, som bokstavligen får mig att kippa efter andan varje gång jag hör den.

Brian Eno: Apollo (Atmospheres and Soundtracks) (1983)
Låt oss på en gång slå fast: “An Ending (Ascend)” är det mest fulländade stycke musik som har skapats, ever. Och så lyssnar jag på resten av skivan… ja, det är som att gå på månen och titta ner på alla betydelselösa kryp på jorden, typ.

Brian Eno/Harold Budd: The Pearl (1984)
Ganska ofta är det här det enda som duger. Sätt den på repeat och gör whatever hur länge som helst. Eno förser inspelningarna med atmosfär och Budd klinkar försiktigt på sitt piano. Och de får det att låta så lätt. Effortlessly beautiful, för att citera Prefab Sprouts "Swans".

Galaxie 500: This Is Our Music (1990)
Galaxie 500:s perfekta karriär finns sammanfattad i en 4-cdbox som jag fortfarande håller som min skivsamlings kronjuvel. Deras tredje och sista album är också deras bästa och mörkaste. Folk snackar alltid om Velvet Underground som deras förebilder, och det må så vara – men jag har aldrig hört ett mer självständigt amerikanskt indieband än Galaxie 500.

The Go-Betweens: 16 Lovers Lane (1989)
Åh, så lätt den tassar fram, 16 Lovers Lane. Det finns inte några obehagliga ljud här, bara finlemmat gitarrplock och Lindy Morrisons förföriska trumspel, samt lite stråkar. De perfekta poplåtarna har klätts i siden, men letar vi så finner vi den – desperationen. Två förlästa akademiker rivaliserar och sjunger saker som ”the storm inside of me” – och vi fattar att det knappast är några torrisar det här handlar. Bara det främsta låtskrivarparet vid sidan av Tennant/Lowe.

Joy Division: Unknown Pleasures (1979)
Efter min C-uppsats om Ian Curtis texter har jag haft svårt att säga något mer om Joy Division. De var ju så fulländade, och aldrig bättre än här på sin debutplatta. Men en sak vill jag lyfta fram lite extra och det är Martin Hannetts produktion – som ju faktiskt lyfter låtarna till untouchablenivå.

Kraftwerk: Trans Europe Express (1977)
Det känns orättvist att bara välja ut Trans Europe Express, när det lika gärna kunde vara Radioactivity, The Man Machine, Computer World eller Electric Café. Dagsform kanske. Men TEE är nog Kraftwerks mest svindlande album, det allra främsta exemplet på mötet mellan modernism och klassicism.

My Favorite: The Happiest Days Of Our Lives (2003)
Jag har redan gjort avbön för att jag började älska My Favorite sist av alla – till mitt försvar måste sägas att jag avfärdade dem innan jag ens hade hört dem, och jag brukar ju alltid ha väldigt välutvecklade och korrekta förutfattade meningar. Men herregud. HERREGUD! The Happiest Days Of Our Lives gör det så tydligt att vi förra året förlorade det kanske främsta popbandet i modern historia. Hade det här varit ”a proper” album, så hade det varit nummer ett. Men det är också en motsägelse i sig – det hade faktiskt varit omöjligt att spela in ett album så perfekt som detta.

New Order: Low Life (1985)
The blueprint of My Favorite och en ständig källa till glädje. Hur överlägsna alla andra var inte New Order vid denna tidpunkt i pophistorien? Tanken svindlar. Low Life är mer än arrogant överlägsenhet, det är låtar jag bär med mig i blodomloppet.

New Order: Technique (1989)
Att åka till Ibiza och knarka 24 timmar om dygnet låter ju som ett recept på ett perfekt album. Not. Jag fattar inte heller hur de kunde få ihop denna sylvassa housepop, med basgångar från himlen och Barney Sumners lena pojkröst (fraseringen!) fortfarande intakt. Jag fattar inte! Men jag lyssnar, säkert 3000 gånger till.

Orchestral Manœuvres in the Dark: Architecture and Morality (1981)
Architecture and Morality. Det är precis den sortens pretentiösa och uppfordrande titlar som skvallrar om mer än en vanlig popskiva. Det här är jävligt mycket mer kan jag säga. På sitt samvete hade OMD innan den här skivan två av världens 10 bästa singlar; ”Electricity” och ”Enola Gay” – men ändå måste den här bländande samlingen av musik som låter som arkitektur (”Sealand”) och maximalt uppblåst minimalism (!) ha kommit som en överraskning 1981. I hear a new world.

Pet Shop Boys: Please (1986)
”Let´s not go home, we´ll catch the late train, I´ve got enough money to pay on the way”. Några sekunder in i "Two Divided By Zero" lämnar Neil Tennant och Chris Lowe för evigt alla andra bakom sig. Fortfarande har jag inte hört något bättre. Drömmen om staden. En metafor för eskapism; ett tvärsnitt ur den urbana utopin. Som den kanske ter sig för den som är intresserad av att lyssna. Kunde Tennant/Lowe år 1986 föreställa sig att Please 20 år senare skulle låta så skrämmande on the money? Försökte de egentligen inte bara fånga sin egen tid i en ganska spartansk ljudkostym? Det är sånt jag vill fråga dem om.

Pet Shop Boys: Very (1993)
Jag lekte randig indiepoppare vid den här tiden, och krävde nog något utöver det vanliga av Pet Shop Boys för att lyssna ordentligt. Då svarade de med ”Can You Forgive Her?”. Egentligen hade jag väl aldrig tvivlat på att de snabbt skulle återta tronen, men det var som om att kände att ”nu får vi nog lov att ge kidsen 12 singlar, annars kommer det nåt Mock Turtles och lurar stackarna med ett funky drumming-stick”. Och mitt i den här häpnadsväckande discofesten ger de oss sina två deppigaste låtar dittills; ”Dreaming of the Queen” och ”The Theatre”. Vi var tamejfan inte värdiga.

Arvo Pärt: Alina (1999)
Två stycken, i två variationer vardera. En varsam ingång i en annan värld. Plötsligt framstår allt som så självklart. Det är exakt den här skivan din själ behöver.

Rhythm & Sound w/Tikiman: Showcase (1998)
Rhythm & Sounds tiotummare var ihop med Richie Hawtins mest avskalade grejor 90-talets enda sant radikala och nyskapande musik. Eller kanske inte. Men de spår som finns samlade på Showcase är så ofattbart hårda och spännande att de garanterat sticker ut från vad du än väljer att jämföra med. Lika utanför sin tid som när King Tubby gjorde sina dubplates på 70-talet.

Max Richter: The Blue Notebooks (2003)
En cocktail av Philip Glass, skrivmaskiner, Kafka och kråkor – och den bästa nyklassicistiska skivan, tja, någonsin. Det finns inte en ton jag vill ändra på den här skivan. Så hårt hållen, så fokuserad och balanserad att Michael Nymans Greenaway-musik framstår som hafsverk vid en jämförelse. Och då håller jag ändå Drowning By Numbers som världens bästa soundtrack, vid sidan av Georges Delerues Le Mepris.

Sigur Rós: Agætis Byrjún (1999)
Den här skivan har jag redan skrivit så mycket om, och den har blivit en hörnsten och referenspunkt för alla – oavsett om man är för eller mot. Något mer storslaget kan jag inte tänka mig. Ljudet av mina våtaste musikdrömmar.

Slowdive: Just For A Day (1991)
Jag kommer ihåg desperationen jag kände innan Slowdive klev in i mitt liv. Jag började bli livrädd för att jag aldrig skulle kunna uppskatta något annat än Pet Shop Boys, The Cure, Kraftwerk och New Order. Just For A Day var därför en uppenbarelse som öppnade dörrar till en helt ny ljudvärld – utan att den gjorde avkall på den alltid så nödvändiga melankolin. På sätt och vis mitt livs viktigaste skiva.

Ja, herregud vilka skivor. Det är inte ens kul.

Catching up with Depeche Mode

2006-02-23T13:52:00.000+01:00

Den här veckan pågår ju som bekant Stockholm New Music festival, och ur det lär det komma ett antal anspråksfulla texter från den här pennan. Igår kväll såg jag t.ex stråkkvartetten Quatuor Diotima framföra verk av Leos Janácek, Brian Ferneyhough, James Dillon och Iannis Xenakis i Grünewaldsalen på Konserthuset, och det var stenhård precision all the way. På fredag är det världspremiär för finska Pan Sonics ”Microwaves”, ett samarbete med italienska Alter Ego. Jag står som ett oskrivet blad med höga förväntningar på mötet mellan finkultur och avantgardelectronica.

Men nu ska det handla om något helt annat; nästa onsdag gästas Globen av Depeche Mode. Det kommer bli mitt första besök i den runda tingesten, och det blir min tredje DM-spelning. Läs valfri recension av valfri Depeche-konsert och du finner ord som ”väckelsemöte”, ”fanatiskt hängiven publik”, ”professionellt framförande”, ”naturlig scenbegåvning” och så vidare. Gott så. Depeche Mode är förmodligen världens mest drivna liveakt, så skickliga att det nästan är tråkigt att se dem. Man kan bara jämföra med hur de lät 1982 och 1983 när de gästade SVT:s Måndagsbörsen och Casablanca och framförde fantastiska, sprudlande liveversioner (jo, faktiskt – Roger visade mig klippen för några veckor sedan, och Alan Wilder spelar fel) av sina tidiga blipp-hits. 2006 kommer de knappast göra några misstag, och jag är övertygad om att det kommer bli fantastiskt – även om en liten (stor) del av mig kan sakna det taffliga, naiva, kulörta Depeche Mode. Men jag tänker inte skriva någon konsertrecension, där jag triumfatoriskt basunerar ut att ”fansen sjöng med även i de obskyra b-sidorna”. Det blir istället en hårt hållen genomgång av deras album på max 50 ord/skiva, plus betyg.

Speak & Spell 9/10
Ett fortfarande, inom syntpopen, oöverträffat naivistiskt mästerverk, fyllt av nästan brottsligt medryckande, lekfullt programmerade poplåtar med ett helt unikt sound. Vince Clarke bevisar vilket låtskrivargeni han är. Hade man bytt ut ”Big Muff” mot ”Ice Machine” hade betyget varit det allra högsta.

A Broken Frame 7/10
Efter Clarkes sorti fick nu Martin Gore axla det tyngsta ansvaret, och han visar med en gång klass med låtar som ”See You” och ”The Sun & Rainfall”; den förra oförskämt lättsam, den senare en betydligt dystrare sak, som också pekar ut en ny riktning för bandet. A Broken Frame är ett splittrat, men spännande, album av ett band som precis blivit av med sin viktigaste medlem.

Construction Time Again 5/10
Ett till största delen misslyckat försök att göra popmusik med industriklang. Man kan bara jämföra med vad Einstürzende Neubauten sysslade med ungefär samtidigt för att inse hur lättviktiga och generande ofärdiga DM var på industriarenan. Men när Gore skriver cyniska pophits som ”Everything Counts” förstår man ändå att det här är ett band med en framtid.

Some Great Reward 7/10
Det stora kommersiella genombrottet. Jag kommer ihåg att jag fick den på köpkassett julen 1984 (eftersom Alphavilles Forever Young var slut!). Man har behållit sin industriella, karga ljudbild – men tagit sig flera steg framåt. Här har Martin Gore också börjat blomma ut på allvar som textförfattare, inte minst på skivans främsta spår ”Blasphemous Rumours” – övertydlig men ändå väldigt gripande.

Black Celebration 9/10
Äntligen hittar de helt rätt igen! Depeche Mode blir här ett av världens största band och imponerar kolossalt med ett helgjutet, kolsvart album om sex, synd, skuld och ångest. Än idag knockas jag av den stenhårda ljudbilden, de religiöst laddade ångesthymnerna och melodiernas odiskutabla evergreenkvaliteter.

Music For the Masses 8/10
Inte riktigt samma skärpa som på föregångaren, men inledningen med ”Never Let Me Down Again” och ”Things You Said” är deras starkaste någonsin.

101 9/10

Världens bästa liveskiva, vid sidan av Arab Straps Mad For Sadness. What more can I say? Missa inte heller DA Pennebakers väldigt lyckade konsertfilm med samma namn.

Violator 9/10
Det finns möjligen ett problem med Violator; kanske är den för perfekt. Ofta känns det roligare att lyssna på Black Celebration istället. Men faktum kvarstår; varenda litet ljud, varenda sekund på Violator är inspirerad, genomarbetad, detaljerad och häpnadsväckande briljant – men just perfektionen kommer lite, lite i vägen när man lyssnar på den idag.

Songs Of Faith and Devotion 6/10
Dave Gahan blev ett knarkarmonster och Depeche Mode blev ett rockband. Men den här plattan är ändå inte helt misslyckad; låtar som ”Walking In My Shoes” och ”In Your Room” fångar en slags uppjagad desperation, långt från den kontrollerade perfektionen på Violator, och det blir bitvis, mellan de sövande gospelaspirationerna, riktigt smärtsamt och bra.

Ultra 8/10
En jättelik positiv överraskning när den kom. Med en halvdöd Dave Gahan trodde jag inte det skulle gå att få liv i Depeche Mode. Men de gjorde helomvändning från gospelrocken och spelade in ett koncentrerat syntalbum med Bomb the Bass som producent, och hoppar man över första singeln ”Barrel of a Gun” är det lysande hela vägen.

Exciter 6/10
Exciter lever högt på LFO-mannen Mark Bells produktion. Aldrig förr har Depeche låtit mer slipade ljudmässigt, inte ens på Violator. Men någonstans glömde de skriva låtar. Det är egentligen bara ”Freelove” och ”When the Body Speaks” som når upp till den standard man har vant sig vid.

Playing the Angel 4/10
Tråkig titel, tråkigt omslag, tråkiga texter, tråkiga låtar. Ja, det var sannerligen ingen rolig upplevelse att stå där med Playing the Angel i sin hand. Singeln ”Precious” – vintage Depeche Mode! – hade ju fått oss att hoppas på en skiva i klass med Ultra. Men istället fick vi denna oinspirerade sömntabletten. Ett överflödigt album. Men ärligt talat, who cares? De har inget mer att bevisa.

…och fan vad kul det ska bli att se dem på onsdag, det tycker jag verkligen!

Ännu ett överlastat inlägg om popmusik

2006-02-16T13:43:00.000+01:00

I fredags vaknade jag upp med ett lätt sinne, och ett lite tyngre huvud. Jag älskar ändå den där känslan av förestående helg, fortfarande. Det är lätt att ta sig igenom några timmars jobb med vetskapen om vad som väntar därhemma. Just denna dag; umgänge med min flickvän, en flaska rött och matlagning, och sedan ”The Wire”. Och däremellan en massa bra musik. För i den där känslan av förestående helg ingår det alltid en klarsynt vetskap om vad kvällen/eftermiddagen ska inledas med; i detta fall ELO:s Balance of Power. Visst är det underbart att redan klockan 08.00 på morgonen veta vilken vinyl man ska lägga på skivspelaren när man kommer hem? Och först i huvudet gå igenom skivan, gång på gång, för att slutligen komma hem, koka en kopp kaffe och lägga sig i sängen och låta musiken ta över? Samklang, harmoni – att komma hem ska vara en schlager, och så var det sannerligen i fredags. Om detta må jag berätta, men jag vill också skriva några ord om de skivor jag köpte helgen som gick.

Fredagen blev inte mindre perfekt av att jag hittade två skivor på Vingen, Råsunda: den manliga strippan Glen Spoves ”Macho” och prinsessan Stephanies album Live Your Life. Bakom Glen Spoves semihit ligger Rex Gisslén från åttiotalsbandet Shanghai. Om ni inte har hört Rex solosingel ”Angelina Angeleyes” har ni missat den svenska 80-talseurons kanske främsta achievement, vid sidan av det Fake gjorde. ”Macho” har ett omisskänligt Gisslénsound, och det är en bra låt, som dock tyngs ner lite av den väl fotbollspuckade refrängen. Om ni vill veta mer om svensk eurobeat föreslår jag att ni kollar in Roger Gunnarsson och Stefan Olssons helt sagolikt fantastiska site eurostop online, och kolla även in Rogers lika suveräna MP 3-blogg skivtoppen. Mina två absoluta favoritsidor på internet just nu. Den sortens heroiska (alla andra ord är för små) arkeologiska insatser kan inte överskattas.

Stephanies Live Your Life är på intet sätt ett oävet album, men det är framförallt de två singlarna ”One Love to Give” och ”Irresistible” som knäcker mig fullständigt när jag nu hör dem för första gången på 20 år. Jag trodde verkligen inte det skulle låta så här bra, men faktum är att det här är oförskämt fräsch, och extremt europeisk popmusik. Det är paraplydrinkar vid poolen, klädsamt uttråkad lyxarrogans, melankolisk livsleda, parat med loj nattklubbseufori – och så Stephanies tunna, tunna röst som kämpar så tappert med den intrikata melodin i ”Irresistable”. Jag älskar tunna popröster, och jag spelar ”One Love to Give” minst tio gånger på fredagskvällen.

På lördagen åker jag in till stan för att avpollettera lite mög som jag samlat på mig från alltför många dammiga skivmässor genom åren. Dessutom har jag ett tillgodokvitto på 700 kronor på Nostalgipalatset. Det är alltid så roligt att vara på Nostalgipalatset. Mannen bakom disken, goes by Lasse, är för dagen klädd i orange kavaj i något konstigt material, och som vanligt är han mycket älskvärd och bjuder kunderna på wienerbröd. My kind of place. Dessutom finns det mycket bra skivor här. För mina 700 kronor får jag följande:

Dislocation Dance: Midnight Shift LP
Jag frågar Per J per telefon om jag ska köpa den, och han rekommenderar den å det varmaste. Det är en skiva som är fylld av jazzanstruken, vimsig new wave. Jag har ännu inte riktigt lyckats bli tjenis med deras lite avigt naivistiska och varma pop – här befinner jag mig ganska långt från mammas gata. Men samtidigt lockas jag att spela skivan upprepade gånger, för den har obestridliga kvaliteter. En vacker dag ska jag nog lyckas fånga dess undflyende charm.

Autechre: EP 7.1 12”
Vad kan jag säga? Autechre är alltid Autechre, och även om de förmodligen aldrig kommer kunna matcha sitt sanslösa mästerverk Incunabula, så tilltalas jag alltid av deras totala kompromisslöshet och förmåga att göra njutbar musik av kretskort som brinner.

The Stockholm Monsters: How Corrupt Is Rough Trade 12”
”Die, you bastards!” Factory Benelux, och givetvis ett osannolikt snyggt omslag, som jag instinktivt trodde Mark Farrow låg bakom, men tydligen inte. Det här måste vara en av de konstigaste singlar som har gjorts; uppbyggnaden ignorerar alla regler som finns, med en första halva som mest består av en gormande agitator och ett skadeskjutet postpunkkomp, som sedan övergår i vacker Joy Division-perfektion, med våldsamt basspel och smakfulla pianoklink. Givetvis fullständigt briljant. Varför varför varför det här bandet inte har fler tillskyndare kommer jag aldrig begripa.

The Wild Swans: Spaceflower LP
Wild Swans-samlingen Incandescent har jag spelat som en galning, och jag håller ”No Bleeding” som en av världens kanske 10 bästa låtar någonsin. Därför är det ganska sorgligt att höra denna spillra av bandet spela karakteristiskt sportradiokonventionell pop i manchesterstil, komplett med intetsägande Ian Broudie-produktion och stelt funky drumming. Bitvis ganska hemskt, som bäst medelmåttigt.

Shanghai: I Full Frihet LP
Jag utbrister ”äntligen!” Jag har letat efter Shanghais andra album rätt länge, och den har alltid varit lite för dyr hos polska eurokännare på ebay. På Palatset går den för 65 kr, och det är ett kanonpris för en svensk popklassiker. Precis som debutalbumet är det en ojämn historia, men flera av låtarna är riktigt bra. Och en låt är ”Radio Girl”. ”Radio Girl” är ett mästerverk, en av de bästa låtar som gjorts i det här landet. Jag begrep aldrig varför den inte gick högre än till typ 17:e plats på Tracks, för det var en låt som på allvar kunde mäta sig med Ola Håkanssons allra bästa. Tolvtummaren är en av mina mest spelade; classical version och special 7” club version åker på varje gång jag sitter där med ett glas Old Grand Dad i soffan. Men albumversionen har jag förmodligen inte hört sen det begav sig. Det visar sig att den är ännu bättre. Verserna är rent wagnerska/spectorska med flygel, Ulf Söderbergs avmätta och i sammanhanget perfekta popröst, och den pampiga produktionen av Harpo. En rakt igenom perfekt poplåt.

The Durutti Column: Circuses and Bread LP
Ytterligare en Factory Benelux-utgåva. Vini Reilly har mutat in sitt eget hörn i pophistorien med sina försiktiga, snillrika gitarrfigurer och drömska melodier. Precis som med Stockholm Monsters är det svårt att förstå att Durutti Column inte fått mer uppmärksamhet. Men Reilly trivs nog med sin undanskymda tillvaro, fjärran från allt vad scener, positioneringar och referensramar heter. Lysande skiva, in two words.

Depeche Mode: Blasphemous Rumours 12”
Jag köper den för att få liveversionen av ”Ice Machine”, som jag till och från håller som Depeche Modes bästa låt. Tänk om de spelar den nu snart i Globen?

DAF: Für Immer LP
Ni frågar er kanske varför jag inte redan har den? Ja, det är nog lite konstigt. Ett band som jag uppskattar så pass mycket. Men hur bra DAF än är, så går det inte komma ifrån att de är rätt begränsade i sitt uttryck. Så jag har alltid känt mig ganska tillfreds med min Gold und Liebe. Men egentligen är ju Für Immer minst lika bra.

Efter några timmar på Nostalgipalatset går jag till Record Hunter för att hämta ut 8 Felt-skivor till lillbrorsan, och då blir jag också pålurad The Kids La Société Nouvelle. Jag har gillat The Kid ända sedan deras spelning på Mitt Nästa Liv 2003, de uppvisade där fräschör och respektlöshet utan att tappa bort de så viktiga Hook-basgångarna. Jag imponeras framförallt av spåren ”The Noble Art of Jealousy” och ”Kit Club Hotel” – låtarna med de tydligaste basgångarna helt enkelt. Men hela skivan är bra; vi rör oss i ett landskap någonstans mellan New Order, The Cure och, om jag inte missminner mig helt, Cat Rapes Dogs version av ”Everything´s Gone Green” och även ”Superluminal”. Eller är jag fel ute nu? Hursomhelst, The Kid är ett band jag gillar skarpt.

Jag får även, på beställning, en skiva med Ibizatrance från Tommy, och det är en låt därifrån som jag skyndar hem för att lyssna på; 4-Strings "Summer Sun". Robert C spelade den för mig förra torsdagen ute i Abrahamsberg, och det är en helt underbar trancedänga med fantastisk sång. Hur får man ord som "summer sun, keep me warm" att eka av isolation, desperation, smärta och existentiell ångest? Jag vet inte, men sångerskan i 4-Strings lyckas.

På söndagen går jag på loppis i Sumpan och köper 15 italosinglar, och sen på kvällen äter jag och Allie middag med Maarten från Belgien. Vi pratar om Coil och Marc Wilmots. En väldigt bra helg är snart slut.

ELO: Balance of Power

2006-02-13T11:45:00.001+01:00

En fråga vi alla borde ställa oss: hur cool är egentligen Jeff Lynne? Jag svarar att han är riktigt jävla cool. Ni har säkert hört hans klassiska uttalande om att varje dag på turné är en förlorad dag i studion. Respekt. En sådan inställning får mig att jubla inombords, och den har säkert fått många att närma sig ELO:s verk med ödmjuk nyfikenhet.

Min egen ELO-historia tar sin början för 20 år sedan, i en liten by på Öland. Jag är 10 år gammal och har på allvar upptäckt popmusik. På Tracks spelar Kaj Kindvall en låt som heter ”Calling America” och det är det mest perfekta jag har hört så långt i livet.

”Somebody
told her that there was a place like heaven
Across the water on a seven-fortyseven
Yeah, we're living in a modern world.”

Det ekoindränkta “somebody” som intro, sedan direkt in i en poplåt spunnen av renaste guld. Ett driv bortom sans och förnuft, en sångröst med perfekt klang och matematiskt exakt intonation, en rak och enkel melodi som är själva definitionen av harmoni. En ljudbild som låter helt ny, med effekter och en tonartssänkning vid 2.11 som jag aldrig riktigt kommer kunna förklara i andra termer än det banala ”kanske det bästa parti musik som har gjorts”. Yeah we´re living in a modern world, indeed. Det må låta som en efterkonstruktion, men jag minns klart och tydligt att jag reagerade på hur fräsch och spännande produktionen lät. Jag minns det därför att jag länge vägrade tro på min bror när han sa att ”ELO egentligen är ett gammalt band med gamla gubbar som har gjort comeback”. Beviset fick jag sedan den 24:e december 1986 när jag fick Balance of Power i julklapp och såg fotot i innerkonvolutet på tre män som var avgjort äldre än, säg grabbarna i Depeche Mode. Inte för att det spelade någon roll. Jag älskade den där skivan så mycket, och jag tror jag spelade den mer än Pet Shop Boys Please. Jag älskade att följa med i texterna, jag älskade omslaget, Jeff Lynnes smala slips och att trummisen hette något så konstigt som ”Bev Bevan”.
Sedan föll Balance of Power och ELO sakta i glömska och jag arbetade mig metodiskt igenom ett antal referensramar till dess att det var dags att skriva 2000 i almanackan. Jag tror att något hände då. Många av oss skakade av den unkna filten av konformism, och krossade bojorna som bundits vid våra handleder för många år sedan. Tortyren som gick under namnet Den Goda Smaken var plötsligt lika avlägsen som någonsin 1800-talets amerikanska slavhandel. Det väsentliga var att en hel generation reste sig upp och sa ”vi tänker FAN inte finna oss i det här längre”. Så gick det till när vi tog makten över vår egen popmusik. Det är klart att det har kommit andra förtryckande strukturer sedan dess; pitchfork och allt vad de kallas, men en befriande kamp om kanon rasar nu och var och en smider sitt eget svärd. Maybe ape shall kill ape, trots allt.

Det om detta. Jag plockade fram Balance of Power igen, egentligen redan på 90-talet, men för resonemangets skull kan vi väl säga vid millennieskiftet. Och herregud vad bra det lät. Jag köpte boxen Flashback och imponerades av den osannolika ambitionsnivån: att göra Beatleslåtar av Griegarior och skicka ut dem i rymden. I början blev låtarna väldigt långa, utan att egentligen leda någonvart (ELO uppfann här postrocken). Jeff Lynnes far sa: "no wonder why your tunes are no bloody good. They´ve got no tunes in them." Så Lynne satte sig ner och skissade ihop låtar som innehöll de mest förtjusande melodier. Varje ny skiva var omisskännligen en ELO-produkt, men hela tiden i utveckling. Som min lillebror brukar säga: ELO var 70-talets The Cure. De döpte en discoinfluerad skiva till Discovery, och keyboardisten Richard Tandy myntade frasen Disco Very – långt innan Daft Punk, till och med långt innan Pet Shop Boys.

Men det är hela tiden Balance of Power jag återvänder till. Låtarna skimrar fortfarande av oförminskad styrka. ”Calling America”, ”So Serious” och ”Getting to the Point”. ”Getting to the Point”! Där har vi en låt som ingen människa på jorden kan tycka något annat än ”sheer brilliance” om. En reverbindränkt superballad om kärlekens omöjliga villkor och pendlande mellan extas och helvete. Med ett kokaindoftande saxofonsolo. Lätt en av världens 50 bästa låtar. Daft Punk ja. De byggde hela sin Discovery på Balance of Power. Även Phoenix har Jeff Lynne att tacka för sin ljudbild. Jag gillar både Daft Punk och Phoenix (nåja), men i jämförelse med Balance of Power är allt de har att erbjuda en snygg, smart, välljudande och distanserad 90-talsdoftande uppdatering med betydligt svagare låtmaterial än det Jeff Lynne, Bev Bevan och Richard Tandy serverade på sitt mästerverk från 1986. Det är egentligen bara den malplacerade countrypastischen ”Send It” som faller utanför ramen och hindrar mig från att dela ut en 10-poängare. Apropå betyg; min lillebror, ever the pragmatist, klagar alltid på att jag inte sätter ut betyg på de skivor jag skriver om. Han bidrar därför med en gradering av några ELO-skivor här nedan.

Eldorado: 5/10

Face the Music: 6/10

New World Record: 7/10

Out of the Blue: 7/10

Discovery: 9/10

Time: 9/10

Secret Messages: 7/10

Balance of Power: 10/10

Friendly Noise och Sarto

2006-02-09T11:23:00.000+01:00

Friendly Noise har precis gett ut två slagträn i kampen om kanon; samlingsskivan Are You Scared to Get Happy? och Most Valuable Players You In Honey. Jag kan lova er att ni behöver båda två.

Många av mina vänner har slutat köpa fabriksnya skivor; det blir mest loppisitalo och hemmasydda 3"cd, och varför inte? Jag har också skurit ner på mitt missbruk. Därför blir glädjen så mycket större när ett skivbolag som Friendly Noise ger ut nytt. Här finner jag det som saknas hos de flesta andra av dagens skivbolag: riktning, visioner, ideal, bärande estetiska idéer. Och förbannat bra musik. Factory records har alltid varit mitt tempel, och Peter Saville och Mark Farrow...de konstverk de gjorde åt New Order, Pet Shop Boys, Ultravox, Stockholm Monsters och andra artister som talar till mitt innersta - för mig är det the peak of human creativity. Friendly Noise verkar i samma anda (även om Mattias mest talar om él records). Alltifrån omslag till pressreleaser ("tonight the streets are full of actors"!) är minutiöst genomarbetat, och skapar genast en länk mellan avsändare och mottagare. Alla band på Factory var inte lysande, men varje gång jag ser en Saville-designad tolva vill jag ha den, även om det står Quando Quango på den. För den är ju en del av ett pussel. Approved by Factory.

Samma sorts stämpel kan man sätta på Friendly Noise-artisterna. Men på AYSTGH är i stort sett allt lysande. Det är en fantastisk skiva. You In Honey är också fantastiskt bra. Faktiskt mycket bättre än jag hade väntat mig. Visst charmades även jag av förra årets "Stockhom Doesn´t Belong to Me", men det är först här, omgiven av 10 spår den blommar ut i full prakt. Utan att vara direkt nyskapande trampar Most Valuable Players upp en egen stig, någonstans i gränslandet mellan det pastorala och det urbana.

Jag vill säga ett par ord om Sarto också. "Den vita staden" är ett av de spår som sticker ut mest på AYSTGH, och förra torsdagen fick jag en 5-spårscd av Sarto när jag lämnade Ondskanfesten och fann att det fanns mer att hämta där. Det kanske allra främsta spåret, "Min mun är ett hus", klockar in på strax under 20 minuter, och det är ett dystopiskt kollage laddat med hat, samplingar och molltunga syntsjok. Fruktansvärt bra. Annars rör sig Sarto i ett svårdefinierat landskap med inlästa vardagsmonologer, Rhythm & Sound-doftande minimalism, Autechre-epik och finurliga pianoklink. That boy is really on to something.

Skywave

2006-02-06T08:50:00.000+01:00

Det är närmast en vedertagen sanning det här om att 90-talet är all over us igen, och på många sätt är det vår plikt att bekämpa det. Vad händer till exempel om band som Arctic Monkeys helt plötsligt får stå oemotsagda? Men om jag för några ögonblick tillåts drömma mig tillbaka och helt okritiskt sjunka ner i ett hav av distorsion, kristallklara poplåtar och Nowhereretorik (be it the record or the zine) och faktiskt kommer tillbaka med någonting som har relevans 2006 - lyssnar ni på mig då?

Om jag får välja ut ett musikminne från 2005 så faller valet på första gången jag hörde Skywaves Synthstatic. Det var en chockartad upplevelse att drabbas av spår som "Tsunami", "Nothing Left To Say" och "Over And Over", för att nämna några. Det kanske låter som en beskrivning av ett rockband om jag försöka fånga Skywaves musik i ord; det är våldsamt, reverbindränkt, mörkt och med massor av distpedaler. Det ska sägas att Skywave kanske inte bryter ny mark, men de förvaltar arvet efter Jesus And Mary Chains distorsionspop och 90-talets shoegaze bättre än något annat band jag har hört. Om vi tittar bortom ljudbilden finner vi utsökta, sköra melodier som inte är rädda för att blicka mot det mest förbjudna; goth. Så ska vi inte här och nu göra upp med den tråkigaste av rockjournalistregler som säger att goth är av ondo, och istället fastslå att popmusik endast kan påverkas positivt om den lånar från Swans och Sisters Of Mercy? Eller ska vi fortsätta hylla Magic Numbers, duktiga blomband och den där irriterande knarkarslyngeln som Kate Moss hänger med istället? Blir ni oroliga nu kan jag trösta er med att "Over And Over" har en melodi i klass med House Of Loves två bästa låtar, och att "Wear This Dress" är rusigt förälskad söt pop vilse i industrilokalen.

Synthstatic släpptes 2003. Det är ett av 2000-talets 10 bästa album. Givetvis blev jag sugen på att ta reda på mer om Skywave, så jag sökte upp Oliver Ackermann, 1/3-del av bandet. Och nu kommer den oväntade vändningen; det första Oliver avslöjar är att Skywave inte längre existerar som band. Han berättar att han har flyttat till Brooklyn, New York och att Paul Baker och John Fedowitz har stannat kvar i Virginia. Summan av Skywave har delats upp i Olivers nya band A Place To Bury Strangers och i Paul och Johns band Ceremony.

Hej Oliver! Jag lyssnade på A Place To Bury Strangers-låtarna på hemsidan (www.aptbs.com) och jag tyckte om det jag hörde. I mina öron lät det rätt likt Skywave. Vad vill du uppnå med det här nya projektet, och hur tycker du det skiljer sig från det du gjorde med Skywave?
Jag tror att det enda som skiljer sig är människorna som är inblandade och den omedelbara situationen. Min främsta ambition är att göra musik jag själv vill lyssna på. Det blir annorlunda än Skywave i den meningen att det inte längre är samma tre låtskrivare, och det är givetvis sorgligt eftersom jag älskade att jobba med Paul och John; de är fantastiska låtskrivare och goda vänner. Men samtidigt är jag glad att jag har hittat likasinnade musiker här i New York City. Annars hade det blivit ett renodlat soloprojekt.

Hur ser framtiden ut för A Place To Bury Strangers?
En EP släpps i början av 2006, och den följs upp av en fullängdare kort därefter. Vi håller på att mixa EP:n nu, och snart ska vi ut och spela i USA och Storbritannien.

Förlåt mig, men nu måste jag fråga om ditt gamla band. När bildades Skywave?
1995. Jag växte upp i Virginia och träffade Paul när vi gick i High School. Vi var alla väldigt fascinerade av hur viss musik fick oss att känna, och vi ville själva göra precis sådan musik.

Jag tycker ni har lyckats göra musik som känns våldsam och farlig, utan att fastna i den korkade rock´n´roll-kliché som just de orden antyder. Det finns också en öm sida i låtarna, och de mörka, dramatiska kvaliteterna ser jag som mycket upplyftande. Musik som får en att känna sig stark och vacker på samma sätt som Joy Divisions skivor. Hur påverkas du av din favoritmusik?
Jag tror överhuvudtaget att skälet till att lyssna på musik är enkelt: to make you feel through sound.

Jag blev speciellt imponerad av ljudbilden och atmosfären på Synthstatic; sättet musiken dränker lyssnaren med ljud. Hade ni hela tiden en klar vision av vad ni ville skapa när ni spelade in skivan?
Ja, vi hade hela tiden, speciellt på våra senare album, strävat efter att fånga det kaos och den intensitet man ibland uppnår under en liveshow, men eftersom inspelning i studio är en helt annan sak fick vi göra det på ett annat sätt. Det kan tyckas konstigt, men för att få det så intensivt som möjligt var det viktigaste att vi hade mycket tid och kunde känna oss avslappnade för att spela in låtarna precis på det sätt som vi hade tänkt oss från början. Sen kanske vi slappnade av för länge; när skivan släpptes hade vi alla gått vidare.

Om vi för ett ögonblick tar och talar om influenser. Jag hör spår av band som My Bloody Valentine, The Jesus And Mary Chain, The Cure, The Chameleons, Slowdive, Xinlisupreme och House Of Love i Skywaves musik. Är det band du gillar?
Vi var definitivt influerade av alla de band du nämner, men även av mindre kända akter som Heaven Piano Co., Ashrae Faux, Mallory, Astrobrite, Alcian Blue, Extacy Of St. Theresa, Crash City Saints. Och så vidare. Det finns för mycket fantastisk musik. Nyligen har jag gått in för Boris. En skön explosion av ljud. Och givetvis allt Paul och John från Skywave gör idag, det är fantastiskt bra.

Jag beundrar verkligen Skywave för modet att fullständigt innesluta musiken i distorsion och inte backa undan från det mörka, det nästan gotiska. Blandningen av storslagen, känsloladdad pop med den där ödesdigra och hotfulla kvaliteten låter kanske enligt vissa som ett recept på anakronistisk 80-talsdoom, men jag tycker tvärtom att det skänker låtarna evigt liv. Vad föredrar du; glad eller ledsen musik?
Jag har inget emot glad musik, om det är bra. Det viktigaste är att det finns en fin melodi. Deppig musik är inte nödvändigtvis mitt förstaval. Jag tror att våra låtar behandlar all frustration som kommer ur de jobbiga perioder som vi alla måste ta oss igenom. Men vi är egentligen rätt glada och spontana personer!

Texterna är ganska dystra; "over and over, nothing can last forever, over and over, suicide could be the answer".
Allt är väldigt personligt.

Hur många skivor släppte Skywave?
Ungefär fyra. Took The Sun, Echodrone, Interference, Synthstatic och några liveskivor, samt ep:s, etc.

Mitt intryck är att Skywave passar bättre in i en europeisk musiktradition än en amerikansk. Vilket mottagande fick ni i Europa respektive Staterna? Kände ni er som del av en scen?
Vi fick ett väldigt varmt välkomnande överallt egentligen. Bra recensioner, och ständigt positiv respons från de som gjort sig mödan att leta upp oss. Det finns definitivt band i samma ådra som kanske ser sig som del av en shoegazer-rörelse, men jag är inte säker på att det ger en korrekt beskrivning av musiken som görs.

När jag nu sitter och stirrar på de suddiga bilderna i konvolutet till Synthstatic så är det med sorg i hjärtat. Bandet finns inte längre. Även om A Place To Bury Strangers verkar bra är det tydligt att magin har gått förlorad. Man kan nästan ana det i Olivers svar. Han saknar nog Skywave. Produced, Written and Performed by Oliver Ackermann, Paul Baker, John Fedowitz står det på skivans baksida. Vi vet inte riktigt vem som har gjort vad, och det spelar mindre roll. Det viktiga är sättet de presenterar sig på: som en enhet. En enhet med en tydlig vision om hur man gör musik som känns.

Cluster & Eno

2006-02-02T11:27:00.000+01:00

1976 reste Brian Eno till den lilla byn Forst i dåvarande Västtyskland för att jamma med Hans-Joachim Roedelius och Dieter Mœbius i Cluster. Bakom sig hade han då en kort men intensiv karriär i Roxy Music, briljanta och egensinniga popskivor som Taking Tiger Mountain (By Strategy) och Another Green World, samt 1975 års experimentella mästerverk Discreet Music. Den sistnämnda skvallrade om influenser från John Cage: "sounds imitating nature in their mode of growth, decay and renewal." Genom att använda sig av tre toner som loopats slumpvis, för att återkomma i intervaller, skapade Eno en "ny" musik som både var stillastående och i ständig förändring.

Brian Enos intresse för Cluster väcktes när han förstod att de gjorde något liknande, men i improvisationens form, med "riktiga" musiker istället för förprogrammerade system. Så ett samarbete tedde sig logiskt. Eno: "I liked the fact that I could hear in Cluster a sort of European alternative to the African root that most other pop music had taken." Snart skulle punken explodera, men jag tror inte det intresserade Eno nämnvärt. En tripp till en tysk sagoby sågs i hans ögon som något mycket mer relevant än att ventilera sin ilska i den urbana slummen. På sikt gav hans resa också musik som idag, 2006, låter förbluffande fräsch och frikopplad från tid och yttre omständigheter.

Cluster & Eno är en unik lyssnarupplevelse. Om målet var att skapa en sant europeisk musik, utan influenser från blues och soul, så får man konstatera att det uppfylldes. Däremot tycker jag mig höra vissa orientaliska klanger, inte minst i spåret "One". Men samtidigt så förstärker det bara intrycket av att Cluster och Eno skapade något unikt därute i skogen. Eno hade ju själv redan börjat sikta högt över sin ursprungliga glamrock, samtidigt som han lärde David Bowie bordsskick och höjde dennes ambitionsnivå ett par snäpp, och Cluster var redan ett respekterat namn i krautrockkretsar (trots obefintlig skivförsäljning). Många av oss älskar och respekterar djupt den fantastiska musik band som Can, Neu!, Faust och Kraftwerk skapade vid den här tiden, men den hårt kontrollerade improvisationsmusiken på Cluster & Eno passar inte riktigt in i den kontexten. Referenserna är relevanta, visst, men Neu! var ju till exempel aldrig särskilt intresserade av att bygga ljudlandskap. Det handlade om ett monotont, hypnotiskt driv. Monotonin finner vi även på den här skivan, men den är likt musiken på Discreet Music i ständig förändring, i en pågående utveckling, i färd med att skapa ett landskap. De hypnotiska kvaliteterna ska man inte heller bortse ifrån; när jag satt på tåget häromdan hann skivan rulla fyra gånger. Det repetitiva draget försätter en i trans, samtidigt som man upptäcker nyanser och detaljer man kanske inte uppfattade tidigare. Som skönheten i musiken kanske. Den är inte alldeles uppenbar i början. "Wehrmut" är en jordnära variant av det som skulle döpas till ambient 1978. Det sparsmakade pianoklinkandet ovanpå det återkommande, dystopiskt laddade synthesizertemat blir till en filmisk skogsserenad; olycksbådande, sorglig och underskön. Tre ord som sammanfattar hur jag upplever skivan.

Any day now...

2006-02-01T13:20:00.000+01:00

urval: Joakim

omslag: Tommy

1. Charlie: Spacer woman 2. Den Harrow: Bad boy 3. Miko Mission: Two for love (Mozzart mix)4. Bad Boys Blue: I wanna hear your heartbeat 5. Ken Laszlo: Don´t cry 6. Scotch: Penguins invasion 7. Savage: Radio 8. CC Catch: Cause you are young 9. Brian Ice: Talking to the night 10. Silent Circle: Stop the rain in the night 11. Valerie Dore: The night 12. Scotch: Loving is easy/Evolution 13. Eddy Huntington: Up and down 14. Silver Pozzoli: Around my dream 15. Ken Laszlo: Hey hey guy

Evil Will Prevail!

2006-01-26T10:30:00.000+01:00

Jag kommer ta till stora ord nu, jag kommer att slå mig lite för bröstet, men det får ni i så fall förlåta mig. För nästa torsdag är det äntligen dags! Då släpps det första numret av nya tidningen Ondskan. Jag tror verkligen att det är en tidning som behövs. En tidning som kommer gå utanför ramarna och, som programförklaringen säger, se popmusik ur ett vidare perspektiv. Än har jag inte sett slutprodukten, men jag har fullt förtroende för chefredaktör Anton Gustavssons visioner - och även för de skribenter som har medverkat; bl.a Anton själv, Stefan Zachrisson, Billy Rimgard, Hanna Fahl, Angelica Butura och Björn Berglund. Själv står jag bakom artiklar om Pet Shop Boys, Arvo Pärt, Marsen Jules och Ola K. Och, ärligt talat, jag är väldigt stolt över att vara med från början på något som jag vet kommer bli bra, vackert och inspirerande. Internet och bloggar i all ära - det finns inget som slår känslan av att hålla en kvalitativ tidskrift av papper (av kött och blod!) i handen. Att fysiskt bläddra fram och tillbaka bland bladen, att förlusta sig bland bokstäver och interpunktion. Att läsa välskrivna texter om artister som betyder något.

Torsdagen den 2 februari kl. 21.00-01.00 så anordnas också en fest till Ondskans ära på Nalen Bar i Stockholm. Det skulle vara väldigt roligt om ni ville komma dit, köpa en tidning, umgås med trevligt folk och lyssna på bra musik och dricka med värdighet. Läs mer på www.ondskan.se.

Philip Glass

2006-01-23T10:14:00.000+01:00

Med anledning av gårdagens dokumentär om Philip Glass.

Under rubriken Veckans konsert sänder svt aktuella klassiska konserter och porträtt varje söndag klockan 19.00. Igår handlade det om Philip Glass. Jag hade gjort mig beredd på en finstämd timme med högläsning ur Joyce Carol Oates Mitt i livet, med en Philip Glass-konsert i bakgrunden. Lite borgerligt söndagsmys. Men istället visade det sig vara en dokumentär, signerad Eric Darmon och Franck Mallett, så det var bara att lägga boken åt sidan och höra vad Mr. Glass hade att säga om livet och konsten.

Det var något av en skänk från ovan. För några veckor sedan såg jag Erroll Morris film om Robert McNamara, The Fog Of War – ett mästerverk för övrigt – och blev som vanligt väldigt tagen av Glass skenbart repetitiva filmmusik. Bara en dag eller två senare hörde jag liknande klanger i Emmanuel Carreres filmatisering av sin gåtfulla bok Mustaschen, och tänkte ”nu är det dags att ta itu med Philip Glass på allvar”. Enter: svt at its very best! Jag ska inte falla in i den där kören som beklagar sig över vår tids kulturella förfall och alla dokusåpor och den huvudlösa kändisfixeringen – skamlöshetens tid. Men låt mig bara säga här och nu så har vi det överstökat: jag hatar allt det där så fruktansvärt och urskillningslöst mycket, och jag tycker det är viktigt att aktivt bekämpa dessa farsoter. Så i en tablå befolkad av idioter blir intrycket alltid starkare när man får se något med intellektuella ambitioner. Som gårdagens dokumentär. Som Philip Glass i sitt komponerande. Hela tiden betonade han vikten av bildning, att aldrig göra det lätt för sig. Han berättade om dirigenter som trodde att hans verk var ganska enkla, fyrkantigt monotona stycken, och därför inte brydde sig om att noga förbereda sig – bara för att upptäcka att de inte behärskade musiken när de väl stod där på podiet. Han förklarade hur mycket han hade lärt sig av att skriva av partitur från Mahler. Influenserna från Prokofjev, Shostakovich och senare Cage sattes i ett sammanhang.

Det var så väldigt inspirerande att höra om hur Glass hela tiden har arbetat utifrån en politisk vision, och hur han medvetet har flyttat utgångspunkten för denna vision genom olika decennier, men hela tiden vidmakthållit en konsekvent ståndpunkt. Vilken glädje det var att se allvarliga män i glasögon med dignande bokhyllor, sitta och föra diskussioner om trioler och ariosa. ”No it´s 1234, 1234, 1234, 1231, not 1234, 1234, 1234, 1234”. Och hela tiden perspektiv på allt: Philip Glass var mycket noga med att påpeka att han kunde försörja sig som musiker först som 41-åring, och skulle han likt många av de stora mästarna dött i 35-årsåldern hade han inte lämnat mycket efter sig. Han fyller 69 nu i januari, och det är väl enormt glädjande att se en man i den åldern som fortfarande gör musik som förmodligen kan mäta sig med hans finaste verk. Han menade att han lätt skulle kunna följa en framgångsrik formel, och spotta ur sig filmmusik, men att han inte var intresserad av att arbeta på det sättet. Det finns hela tiden en strävan framåt, visioner om något nytt, något annorlunda och uppfordrande – både för kompositör och lyssnare.

En sak till: det hela var mycket konstigt, för det var ju helt uppenbart att det var Werner Herzog som var dokumentärens narrator, men ingenstans stod hans namn att finna i eftertexterna?

Missa nu inte reprisen ikväll kl. 23.30 på svt2.

Hur jag lärde en Bark Psychosis-skiva dansa drum´n´bass

2006-01-18T10:41:00.000+01:00

In 1999, Sutton began working on another Bark Psychosis album, with extensive help from former Talk Talk drummer and Boymerang contributor Lee Harris. That album, entitled Codename: Dustsucker, was set for release through Fire in March of 2004.

Så står det att läsa om Codename: Dustsucker på allmusic. Fem år in the making, eller varje fall fem år från inspelningens början till färdig produkt. Det är inte bara Tears For Fears som tar lång tid på sig i studion. I det här fallet kan jag lugnt säga att skivan var väl värd allas vår väntan.

Jag har haft ett väldigt märkligt förhållande till Bark Psychosis. Det började 1994 med att jag köpte fanzinet Nowhere på Rasslebygd av en rödlätt yngling som stod och gastade om ett band som hette något i stil med Ipswich vs.Tottenham. I zinet läste jag en recension av Bark Psychosis singel ”A Street Scene”, och någon av bröderna Gelin drog paralleller till Verves tidiga singlar – och Verves tidiga singlar stod väldigt högt i kurs i vårt crew. Bara några veckor senare såg jag att Ginza hade singeln för 10 spänn, så det var bara att slå till. Men jag blev, av någon anledning, besviken och sålde skivan till Varubörsen i Kalmar. Åren gick, och jag började så smått återuppta min bekantskap med Talk Talk, jag fick en fantastisk tolva med Disco Inferno av Endless Smile-Mattias – samtidigt som folk runtomkring mig allt oftare talade om Bark Psychosis i en kontext som inbegrep ovan nämnda band. Hade jag missat något här?

Ja, jag hade missat något. En blandskiva från Söderlund, en Hex-fest hos Niklas J – och så förstod jag att Bark Psychosis var the shit. Ni har alla hört om när musikjournalisten Simon Reynolds myntade begreppet postrock i en Bark Psychosis-recension. Well postrock hardly says it all. Codename: Dustsucker är en av mina favoritskivor; en mörk och uppfodrande odyssé i dunkla ljudlandskap, där rökigt blås trängs med xylofoner, öronbedövande gitarrmangel, pukor och psykedelisk jazzambient. Det är en skiva som klarar en jämförelse med Mark Hollis finaste stunder – vi snackar alltså högsta möjliga betyg här. Så: mer Graham Sutton åt folket!

Codename: Mysteriet
Den här historien har en liten twist också.

Får jag berätta?

I julas tankade jag in låtar i min iPod från brorsans dator. Hans playlist var en cocktail av italo, indie och hits av Sandra och Saint Etienne, såväl som The Cure. Och så hade han Codenamne: Dustsucker utan att veta vad det var för något. Det måste vara jag som lagt in den av misstag, tänkte jag och tankade hem den till nanon (goes by Nunon).

Men sen när jag spelar den är det något som inte stämmer. Jag hör låtar med Bark Psychosis som inte alls är med på Codename: Dustsucker. Vissa är det, andra inte. Framförallt fastnar jag för en drum´n´bass-doftande sak som heter ”Lazarus” – hmm d´n´b-remix på Bark Psychosis (eller Boo Radleys!) – inte alls dumt! Det är bra grejor så jag tänker inte mycket mer på det hela. Inte förrän jag till min stora glädje får en Boymerang-skiva av Johan Jacobsson och upptäcker att spår nummer 9 är just – ”Lazarus”!

Så frågan är: hur hamnade ett urbant stycke drum´n´bass i Codename: Dustsucker?

The blog that celebrates itself!

2006-01-11T11:10:00.000+01:00

File under: självbelåten lovsång to self.

Idag fyller slowdivejocke 1 år.

Jag upptäckte det av en slump när jag satt och var desillusionerad på jobbet - samma tillstånd som för exakt ett år sedan! Ett tillstånd som ibland kan tvinga en till handling. Med slowdivejocke föddes möjligheten att skriva långa texter om exempelvis Brian Enos Neroli och The Beloveds Where It Is. För mig kändes det lite viktigt, eller i varje fall inspirerande. Inspirerande, främst på grund av att det inte fanns några andra texter om de skivorna innan - inga texter som förstod hur viktiga de här skivorna är för mig. Så visst skrevs texterna för min egen skull, men det finns ju alltid en förhoppning om att någon ska reagera och kanske till och med fundera och agera efter att ha läst dem. Jag har ingen aning om hur många som läser här på sidan, kanske är det bara de närmast sörjande vännerna. Gott så - jag får i vilket fall som helst reaktioner hela tiden, ibland till och med positiva sådana.

Ibland blir jag självreflekterande och skriver om min egen popmytologi, den som befolkas av mina hjältar. Alla de som slåss på den goda sidan. Egentligen handlar allt om just den popmytologin. Slowdivejocke är ett forum för att skapa det lilla universum som är mitt eget, där allt står rätt till - ett universum där Pet Shop Boys och Slowdive kan få regera sida vid sida, där Beloved har status som ett av världens 10 bästa band, där The Top är ett nyckelverk, där kanon ser ut på ett annat sätt. På mitt sätt. På rätt sätt. Slowdivejocke tänker fortsätta vara mycket vanvördig mot Musikbyrånideologin, vilka kläder den än bär för tillfället. Här skapas inga monster, här härskar nyfikenheten, ärligheten och det självständiga tänkandet.

Så när Billie Trix sjunger "It´s just my little tribute to Caligula, darling" på Pet Shop Boys musikalskiva Closer To Heaven, tänker jag att det här kommer bli ett intressant år. Ingen vet vad som kommer stå här på sidorna de följande månaderna. Men jag hoppas att ni vill följa med mig och rita om kartan.

Erasure: Nightbird

2006-01-10T15:43:00.000+01:00

I´m writing this to say, in a gentle way: Erasures senaste skiva är jättebra! Den är faktiskt riktigt jävla suveränt bra!! Ni tror mig inte. För det borde den inte vara. Den borde rimligen vara en anakronistisk rest av ett hitband utan hits, ett sorgligt monument över en svunnen tid, hjälpligt uppdaterad, men hopplöst förlegad. Därför är det så fruktansvärt roligt att utbrista: Erasure har gjort en förträfflig popskiva, och de gjorde det 2005 utan att knappt någon märkte det!

Erasure var bandet som alltid fanns där, en pålitlig källa till härliga popupplevelser; aldrig något stort favoritband, men ändå en väldigt god vän som alltid levererade smaskigt komponerade hits av hög klass. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett collage över Erasure när jag gick i sjuan och presenterade Andy Bell som ”en utåtriktad bög från Peterborough” och fördjupade mig i Vince Clarkes förflutna som ansvarig för Depeche Modes mästerverk Speak & Spell och två förnämliga skivor med Yazoo. Vince Clarke har alltid och kommer alltid vara en hjälte. Yazoos You and Me Both är faktiskt en av mina mest spelade skivor på senare år, och Speak & Spell är mer än en favoritskiva, snarare en stöttepelare i livet.

Så visst har hjärtat alltid slagit för Vince och Erasure, men jag trodde helt uppriktigt att de var slut redan efter 1991 års Chorus. Låt vara att det kom ett par fina singlar (”Always”, ”Stay With Me” och ”Don´t Say Your Love Is Killing Me”), men med väldigt långa mellanrum – jämför med hitraden från ”Oh Lamour” till ”Breath of Life”! Erasure var slut, och Andy Bell diagnostiserades med HIV. Andy Bell, denna underbara praktfjolla…Jag minns en dokumentär jag såg hos brorsan hösten 2003. Den handlade om de 10 mest framgångsrika syntpopakterna i Storbritannien, och Stephin Merritt (Magnetic Fields) fick breda ut sig om hur mycket han respekterade Erasure och Andy Bell för att ha gjort så mycket för fjolligheten i popen. Och nu går han bara och väntar på att vår tids pest ska bryta ner hans kropp. Det hela känns mycket sorgligt. Men vänta nu! Det känns inte som om Andy Bell är den som lägger sig ner och snyftar och långsamt inväntar döden. Det är här Nightbird äntrar scenen, likt en stor, stolt vacker fågel med elva storslagna pophymner mellan sin majestätiska vingbredd.

Jag noterade knappt att Nightbird släpptes förra året. Men för några månader sedan fick jag några sms från min flickväns bror, Tommy, som ihärdigt framhöll skivans storhet. Och sedan lade Johan E ut ”I Broke It All In Two” på världens bästa MP3-blogg http://lamouratrois.blogspot.com och passade även i förbifarten på att försiktigt lovorda Nightbird. Men det var först nu i helgen, när vi samlades några stycken för att koka kroppkakor hos Tommy och Gabi i Hägersten, som jag fick höra skivan i sin helhet. Först hörde jag bara något svagt i bakgrunden, något som lät behagligt och kanske till och med…briljant. Det var "Breathe". Varför blev inte det en världshit? Vi höjde volymen, och skivan gick runt några gånger. Ärligt talat: jag var chockad. Jag är chockad. Varför sa ingen något? Vad var 2005? Var det inte, hrrm, eh…the year of syntpopduo? Och så inte ett endaste jävla litet ord om Nightbird! Eller var det bara jag som var ignorant? För det här, mina damer och herrar, är inget annat än den största lilla sensation jag har upplevt sedan jag började bygga min egen popmytologi. Att Erasure skulle resa sig på elva och knocka mig med ett rakt igenom lysande album 2005 måste varit nästan lika otippat som om att vi skulle få uppleva världsfred under George W. Bushs styre! Det är en formidabel skräll. Faktum är väl egentligen att Erasure aldrig tidigare har gjort ett helgjutet album, det har alltid varit ett singelband. Men nu kan de stå där i triumf, i vetskapen om att de är katten från Jurtjyrkogården, livs levande och utan doften av död. Lena och mjuka i pälsen, gosigare, sötare och bättre än någonsin.

Pet Shop Boys: Fundamental

2005-12-29T23:09:00.000+01:00

Så här kommer det inte bli till slut, men just nu känns det som om 2006 kommer att handla uteslutande om Pet Shop Boys. Den 27:e mars släpps deras nya album Fundamental. Och peppen är enormt hänsynslöst gigantiskt himlastormande brutalt övermäktigt jävla stor! Man kan fråga sig varför, och jag svarar då så här: ”Miracles” och ”Flamboyant”. Möjligen 2000-talets två bästa singlar, definitivt Pet Shop Boys största ögonblick sedan 1993 års ”Can You Forgive Her?”. Jag är så väldigt glad över just de här två singlarna – kanske de viktigaste Pet Shop Boys någonsin gjort. För till och med jag har i svaga ögonblick tvivlat och trott att det har varit över. Nightlife innehöll musikhistoriens bästa tranceintro i ”For Your Own Good”, "I don´t Know What You Want But I Can´t Give It Anymore", och ett par trevliga bagateller. Release gav oss den underbara ”Home and Dry” och en ganska fin resa längs mittfilen. Men det var ju nästan visor! Just därför kom ”Miracles” och ”Flamboyant” som två konfettibomber av dekadent discogloom och påminde oss alla om varför man aldrig ska sluta tro. Neil och Chris svingade sitt trollspö och –just like that!- så var de bäst i världen igen, just i detta nu, inte bara historiskt sett utifrån meritlistan. Jag hoppar lite orättvist över den lysande Disco 3 här för att göra mitt resonemang klarare.

*2005 har jag lyssnat mer på Pet Shop Boys än någonsin tidigare (inre röst: nåja, 1987-1990 lyssnade du ju faktiskt inte på någon annan musik, whatsoever). Det som knäcker mig mest är kanske tidlösheten över deras minimalistiska syntpop. Visst att Please var ett väldigt fräscht album när det släpptes nu för 20 år sedan, men att det fortfarande låter så modernt, så urbant och egensinnigt drömskt – hade de ens själva räknat med det?

*2005 släppte Pet Shop Boys också ett mycket välavvägt soundtrack till Sergei Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin. Eisenstein hade ju tydligen uttryckt en önskan om att det skulle skrivas ny musik till hans revolutionära/revolutionerande mästerverk varje decennium – en tanke som givetvis känns väldigt mycket Pet Shop Boys.

*Back To Mine!!

*2005 har varit ett bra år för popduos (är inte det uttalandet årets klyscha så säg!), 2005 har sett gamla Yo La Tengo-fans gråtandes till ”King´s Cross” och Chris Lowe utbrista att coverbandet West End Girls var ”väldigt Strawberry Switchblade”. 2005 var, vid närmare eftertanke, ett Pet Shop Boys-år, det med.

Hur bra blir då Fundamental? Siten http://www.popjustice.co.uk använder sig av en skala där Pet Shop Boys svagaste verk är lika bra som övriga artisters toppar (givetvis en helt rimlig bedömningsskala) och kommer fram till detta: "OMG etc it's the best Pet Shop Boys album since Very!" Trevor Horn har producerat och låtlistan ser ut så här:

1. God Willing
2. Minimal
3. The Sodom and Gomorrah Show
4. I'm With Stupid
5. Psychological
6. I Made My Excuses and Left
7. Integral
8. Numb
9. Luna Park
10. Casanova In Hell
11. Twentieth Century
12. Indefinite Leave To Remain

Den 27:e mars 2006 var det. Tills dess ska jag studera låtlistan och drömma upp ljudbilder, precis som när man bläddrade i Smash Hits på pojkrummet och fantiserade över hur titlar som "To Speak Is a Sin" och "Jealousy" kunde låta som färdiga verk.

Will you take me to the movies?

2005-12-20T10:09:00.000+01:00

Jag mådde länge dåligt över att jag knappt hade skrivit något om film på slowdivejocke, men det avhjälptes i och med mitt kulturbloggande från Stockholms filmfestival i november. Jag tycker att jag skrev min beskärda del filmkritik då, därför har jag bara kommenterat min förstaplacering.

Det är alltid jobbigt det här med att göra en årslista över de bästa filmerna; ska man bara ta med filmer som har fått svensk biopremiär? Vad händer då med filmer som har visats på festivaler, men inte fått officiell premiär? Slowdivejocke är trött på regler, slowdivejocke bestämmer själv. Så slowdivejocke blandar. Och kommer upp med följande lista. Årets bästa filmer:

1. De Battre Mon Coeur s´est Arrêté (Mitt hjärtas förlorade slag)
Jaqcues Audiard

Det här var nog den mest intensiva filmupplevelsen jag har varit med om sedan jag såg Mean Streets första gången. Så här skrev jag på slowdivejocke i november:

"Jaques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag är en remake av den amerikanska 70-talsfilmen Fingers, med Harvey Keitel i huvudrollen. Tom jobbar med skumma fastighetsaffärer, där hot och våld är en del av vardagen. Samtidigt drömmer han om att bli professionell pianist. I huvudrollen ser vi Romain Duris göra ett av de starkaste rollporträtt jag sett på flera år. Han spelar oerhört nervigt, och blottlägger Toms desperation och återhållna aggressivitet, men även de ömma sidorna på ett sätt som är fullständigt trovärdigt. Jag är helt uppslukad av uppvisningen; varje scen han är med i (och han är med i nästan samtliga scener) är till bristningen laddad med hot om våld, kärlek, nervositet och storslagna drömmar. Det är en remarkabel karaktärsstudie, som utvecklas från att skildra en rätt osympatisk typ i skinnpaj som lägger ut råttor för att skrämma bort fattiga hyresgäster, till att få oss att se den kärlekstörstande konstnärssjälen. Sällan har ett filmöde engagerat mig mer. Man är delaktig i filmens skeende på ett nästan fysiskt sätt. Duris är också en väldigt fysisk skådespelare som här jobbar mycket med kroppen som uttrycksmedel. Kanske låter det som jag beskrivit ovan som en lättköpt transformation, men det är med små medel och ett absolut trovärdigt händelseförlopp regissör och skådespelare får med publiken på noterna (hehe). Även birollerna är minutiöst avlyssnade, inte minst Niels Arestrup som Toms ärrade far. Mitt hjärtas förlorade slag är en rakt igenom lysande film."

Ja, visst är det så. Ett odiskutabelt mästerverk, och årets bästa film. Trots att den går upp på biograferna först nästa år.

2. The Assassination Of Richard Nixon (Attentatet mot Richard Nixon)
Niels Mueller

3. Caché (Dolt hot)
Michael Haneke

4. A History Of Violence
David Cronenberg

5. Dead Man´s Shoes
Shane Meadows

6. Pusher II
Nicholas Winding-Refn

7. A Bittersweet Life
Ji-woon Kim

8. Sideways
Alexander Payne

9. Sympathy For Lady Vengeance
Chan-wook Park

10. Sin City
Frank Miller/Robert Rodriguez

11. Batman Begins
Christopher Nolan

12. Hotel Rwanda
Terry George

13. Lonesome Jim
Steve Buscemi

14. Closer
Mike Nichols

15. Bröder
Susanne Bier

16. Enron: The Smartest Guys In the Room
Alex Gibney

17. Kiss Kiss, Bang Bang
Shane Black

18. Grizzly Man
Werner Herzog

Med detta önskar jag er en god jul och ett goth nytt år. Glöm inte bort att Laibachs version av "Across the Universe" är världens bästa jullåt.

Live at the Witch Trials

2005-12-19T10:58:00.000+01:00

Årets konserter:

1. The Dead Texan, Fylkingen
Det var februari och det snöade ymnigt. Ni anar inte hur mycket jag älskar snö. Det enda jag klagar på när det gäller vädret i Sverige är att det snöar för lite. Men just denna dag låg det stora vita drivor längs gatorna i Stockholm. I skenet från gatlyktorna blev det en vacker kvällspromenad mot Fylkingen, och en nästan alltför perfekt inramning till kvällens begivenhet.

Jag hade lyssnat på The Dead Texans skiva innan jag såg spelningen, men jag hade tydligen inte hört den. Konserten varade i kanske 50 minuter, men alla tidsbegrepp upplöstes när jag satt på en pinnstol och domnade bort i ett hypnotiskt tillstånd. För kanske första gången upplevde jag att animationerna som visades på duken inte bara var en bakgrund, utan något som var minst lika centralt som musiken. Christina Vantzos har gjort ett fantastiskt arbete med sina videoteckningar, som bland annat fungerade som illustrationer av blodomloppet i människokroppen. Till detta har Adam Wiltzie gjort musik som är snäppet vassare än det han gör med droneduon Stars of the Lid. The Dead Texan har hittat ett alldeles eget ljuduniversum, lite som en musikalisk motsvarighet till Innerspace. Efter den enorma konsertupplevelsen har The Dead Texans skiva vuxit ut till något av det finaste jag har i min dronehylla.

2. Out Hud, Debaser
Det blev många höga placeringar för Out Hud på årets listor här på slowdivejocke. Kanske tar de hem den sammanlagda världscupen. Jag gick till Debaser, mer eller mindre som ett oskrivet blad vad gäller Out Hud. Där bländades jag av det berömda vita ljuset. Jag fick samma upplevelse som jag inbillar mig att James Browns fans får på inspirerade spelningar. Det var en funkexplosion, med rötterna i en 80-tals new wave som beamats långt in i framtiden. Det svängde något så fruktansvärt hårt. Mitt i spelningen såg jag bandets gitarrist i kön till baren. Han köpte en öl, och gick sedan upp för att återförenas med bandet. *insert: aftonbladetklyscha för att hylla en Håkan Hellström-konsert. Ledord – glädje, eufori, dans*

3. Sigur Rós, Vega Köpenhamn
Det är alltid farligt för konsertupplevelsen att se ett band man gillar i Köpenhamn. De härligt spontana rödnäsorna behärskar bättre än alla andra folk konsten att skråla sönder något vackert. Det är ju också en extra hjälp att Vega serverar sin öl i plastmuggar som sedan slängs på golvet, bara för att bli ljudligt mosade i parti och minut. Så när jag ser Sigur Rós för tredje gången är jag ett nervvrak och jag kan inte säga att det är till bandets fördel. Men man rör inte en Sigur Rós-spelning så lätt. Inledningen är så fenomenal att allt annat bleknar. Innanför en blek slöjridå spelar bandet de två inledande spåren från Takk, och det är en säregen blandning av skör skönhet och rå aggresivitet, avskärmad från en publik som inte förtjänar det de hör och ser.

4. Differnet, Södra Teatern/Stagneliusskolan i Kalmar
Det är svårt att välja en av de här spelningarna. Det främsta tillskottet jämfört med albumet är att basisten får ett större utrymme. Magnus är verkligen Differnets Simon Gallup, och en stor tillgång på scen. Det han gör får en himmelsk skapelse som "Magnetic Memories" att skimra ännu mer.

5. Mr. Suitcase, Nalen Bar
Det var en chockartad upplevelse att se Billy Rimgard gå upp och fullständigt köra över den hänförda publiken med kirurgiskt precisa electrokompositioner, fullmatade med melodisk skärpa. Att döma av låtmaterialet blir kommande ep:n en av nästa års stora musikhändelser i Sverige.

6. Mono, Södra Teatern
Det jag gillar med Mono är att deras musik är så okomplicerad och rakt på sak. Låtarna smyger igång, med försiktiga gitarrplock, för att övergå i ringande gitarrmattor som hela tiden ökar i styrka tills de imploderar. Uppfriskande, på något sätt. Det är väldigt basic postrock, men Mono gör det bättre än alla andra. Det är som att se en välkonstruerad actionfilm från Hong Kong; man njuter av de noggrant uppbyggda scenerna som alltid slutar i virtuost våld.

7. The Field, Popaganda
Jag kan inte låta bli att skicka iväg ett mess till Axel, mitt under hans spelning: ”5 av 5, om man säger”.

8. Milky, Nalen Stacken
Jag har aldrig varit förtjust i tacky kitsch, men Milky närmade nog sig just det. Halvdant koreograferad dans, Östeuropa och Ibiza möttes här i en ohelig allians. Men det var så himla fin och upplyftande popmusik de bjöd på, lite som ett Saint Etienne utan smakfilter. Briljant, in a word.

9. The Montgolfier Brothers, Nalen Stacken
Kanske var jag egentligen lite för full och odräglig för att till fullo uppskatta Montgolfier Brothers spelning. Men jag minns att jag imponerades av modet att inleda med en låt a capella. Konserten fortsatte i ett beundransvärt lågt tempo, och deras fint utmejslade sånger blev en välbehövlig kontrast mot den rådande dekadansen.

10. The Wedding Present, Debaser
Årets mest missförstådda konsert, brukar jag skoja. Men det kanske ligger något i det, inte så många verkade övertygade av David Gedge och hans mannar i deras ganska så utskällda comeback. Jag tyckte att de var alldeles lysande denna kväll; ett gäng tjuriga arbetslösa huliganer ställde sig på scenen och började ganska avvaktande. I takt med att de blev allt tjurigare skruvades både volym, intensitet och frenesi upp. Till slut stod de där med mungiporna neråt och manglade så jävla hårt och bittert att man bara måste älska dem. Efter konserten köpte jag en Wedding Present-penna för 7 spänn. Den kostade egentligen 10 kr, men merchandisetjejen tog tjurigt och motvilligt mot mina sista slantar i utbyte mot skrivdonet.

Events
Jag vill ha med en liten underrubrik för att få med tre andra arrangemang som har påverkat mig mycket i år. Saker som inte riktigt är renodlade konserter, men som ändå förtjänar ett hedersomnämnande.

1. Dumb Type Voyage, Dansens Hus
Dumb Type är ett konstnärskollektiv bestående av musiker, dansare, arkitekter, videokonstnärer och dataprogrammerare. Med Voyage har de skapat något som måste vara det kanske häftigaste jag har sett på en scen. Till musik av Ryoji Ikeda spelar de upp scener som är så snygga att jag flera gånger under föreställningen bokstavligen tappar andan. De börjar i en gruva, för att sedan fly ut till havs, och däremellan skildra ett framväxande kommunikationssamhälle med dans, videokonst, snillrik belysning och öronbedövande noise. Det är så oerhört 10 av 10 att de bara måste komma hit igen. Dansens Hus är för övrigt jävligt ace. Ge mig fler anledningar att gå dit, plz.

2. Perfect From Now On, Malmö Folkets Park
PFNO lindrade smärtan, ja smärtan, efter Mitt ***** Livs frånfälle. En oerhört älskvärd endagsfestival, anordnad av fantastiska människor, besökt av fantastiska människor, och med fler fantastiska spelningar av bland andra O.Lamm, Kompjotr Eplektrika och Domotic. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen, även om flera fragment gåtfullt nog redan saknas…Men alla minns väl när ”Änglahund” överröstade Calvin Johnson? Jag får fortfarande kramp i magen när jag tänker på det.

3. Magnus Uggla, Hamburger Börs
Gurra på Rocks lyckades minsann få loss två biljetter till popsmedens krogshow. Krogshow är för mig lika med subversiv, omstörtande verksamhet – helt enkelt en kulturyttring som jag inte alls vet hur jag ska förhålla mig till. Jag har alltid tyckt om Magnus Uggla, även om han inte har gjort något relevant sedan 1986 års suveräna samtidsskildring Den Döende Dandyn. Hans krogshow bygger till största delen på hans nya, tyvärr ganska usla låtmaterial, och texter av Calle Norlén. Är det roligt? Jag vet inte, men jag och Gurra skrattar i varje fall jättemycket, ibland skrattar vi åt sånt som inte är det minsta kul. Men det är förbannat roligt när Uggla ligger på en roterande säng, likt Craig Wasson i De Palmas Body Double, och provocerar. Han roar och oroar. Spottar på publiken och bryter tabun. Häcklar. Det är givetvis väldigt tryggt och bingolotto-anpassat, men Uggla behärskar det här. Det blir fantastiskt roligt när Gurra skriker ”låt inte dom jävlarna ta dig”. Vi sitter längst fram, och tanten bredvid mig vill hålla min hand hela tiden. Jag låter henne hållas ett tag. När Uggla går mot scenkanten är jag inte sen att gå fram och göra en dubbel high five med honom. Det gjorde jag, nådens år 2005. Vad gjorde ni?

Årets album 2005

2005-12-16T13:39:00.000+01:00

Årets bästa skivor 2005.

Ni kommer att drunkna i likriktning i år igen när ni läser alla listor. Magic Numbers, Antony & the Johnsons, Arcade Fire, M.I.A, Vashti Bunyan och Tough Alliance. Jag tänker tillbaka till början av decenniet då det rådde ett kompakt Ed Harcourt/Badly Drawn Boy/Shite Stripes-mörker på alla årsbästalistor. Lika illa är det kanske inte idag, men konformismen har definitivt tagit bort mycket av glädjen när listorna börjar dyka upp i nov-dec. Man tycker som man tycker, och att distansera sig från Musikbyrån är givetvis inget självändamål i sig. Men det bara måste finnas något som är bättre än Magic Numbers 2005. Och utan att ha hört nämnda band (snälla, låt mig slippa) så är jag säker på att så är fallet. Jag har valt ut 12 glimrande juveler ur årets skivskörd. Så här ser min lista ut:

1. Marsen Jules: Herbstlaub
Årets bästa skiva gjordes av en tysk som kallar sig Marsen Jules. Jag höll på att dö när jag läste Dotshops beskrivning av skivan; Gas möter Arvo Pärt och Max Richter. The Holy Trinity. Sådana där krystade beskrivningar brukar alltid rendera stor fet besvikelse, men inte i det här fallet. Alla sex spår, från böljande inledningen ”Fanes d´automne” till ”Chanson du Soir”, är modern kammarmusik som med upprepningar, försynta pianoklink och forsande elektronik blir till en perfekt illustration av hösten, själen, livet. Ett mästerverk som förtjänar sin plats däruppe bland Pop, Alina och The Blue Notebooks.

2. Differnet
Jag väljer att inte kalla den för någonting. Det räckte nästan, nästan ända fram till förstaplatsen även på albumlistan. Differnets andra album är på alla punkter starkare än debuten. Tomas Bodén tycks ha en väldigt klar vision om vad han vill göra med sitt Differnet, och vi får oss en omtumlande resa. ”Edison” är helt briljant och det närmsta jag vågar mig modern folkpop, ”Alberquerque” med Sarah Action Biker är perfekt electropop och ”Magnetic Memories” har jag redan utnämnt till årets bästa låt. Ett album som pulserar av liv, kreativitet, originalitet och Peter Hook-bas.

3. Out Hud: Let Us Never Speak Of It Again
Det säkraste sättet att få mig avstå från att lyssna på en skiva är normalt en deklaration som säger ”den är som ett enda långt party”. Årets Out Hud-album är precis det. Fast på ett sätt jag knappast hade kunnat föreställa mig. Helt fantastiska basgångar som kanske har sin grund i punkfunk, men som är så mycket mer, fungerar här som skelett i en rytmorgie utan dess like. Let Us Never Speak Of It Again är så proppfull av infall att den borde kännas överlastad och jobbig. Det är den inte. Bara helt underbart skruvad och melodiskt förtjusande i all dårskap.

4. Alva Noto/Ryuichi Sakamoto:Insen
Tysk glitch möter japansk konstmusik i Raster Notons kanske finaste släpp hittills. En alldeles ljuvlig ljudkuliss. Abstrakt, undflyende och rogivande.

5. Saint Etienne: Tales From Turnpike House
När alla var upptagna med att positionera sig om TTA smög Saint Etienne ut sitt bästa album på över 10 år. År 2005 borde vi alla egentligen ha positionerat oss för/emot Tales From Turnpike House istället. Folk talade om softrock och flöjter, men vad jag hör är ljudet av Saint Etiennes mest utpräglade Beach Boys-skiva, med ljuvliga harmonier och körer som tampas med deras patenterade popkänsla. Fortfarande ett av världens bästa band.

6. Sigur Rós: Takk
Givetvis följdes Takk av ett gäng hjärndöda recensioner där man gjorde sig lustig över det isländska och naturromantiska. Verkligen kreativt. Min relation till Takk har inte varit alldeles problemfri, det ska sägas. Den är för lång, och de upprepar grepp från de två föregångarna lite väl mycket. Om ( ) var en förfining av uttrycket på Agaetis Byrjún så är det svårt att inte se Takk som ett dokument över stagnation. Men ändå: vi hittar här 5-6 låtar som bara skulle kunna skapas av Sigur Rós, och de är heller inte rädda för att ta i riktigt ordentligt för att skicka låtarna långt ut i rymden med sina effektpedaler. Och när de är som bäst, då finns det fortfarande inget band som rör Sigur Rós. Eller? Mogwai kanske…

7. Harold Budd: Avalon Sutra
Ett helt otroligt vackert omslag, signerat David Sylvian, skvallrar om en skiva helt i min smak. Harold Budd har medverkat på två av mina all-time top20-skivor: The Pearl och Ambient 2: The Plateaux of Mirror (båda i lag med Brian Eno). Avalon Sutra är vintage Budd. Blott platta ord som vackert och melankoliskt berättar inte hela sanningen. This man is a genius.

8. Brian Eno: Another Day On Earth
Jag är så sjukt imponerad av Another Day On Earth. Än en gång lyckas han uppfinna en helt egen klangvärld, och dessutom skriva underbara poplåtar, så där bara i förbifarten. He truly is God.

9. Cut Copy: Bright Like Neon Love
Årets näst bästa partyplatta. Du hittar minst fem kanonsinglar här.

10. Monotoni #2
Om du tvivlar på Sveriges status som världens ledande popnation 2005 räcker det att lyssna på Billy Rimgards Monotoni #2. Här samlas storheter som The Field, Mr.Suitcase, Sonores och Cotton Ferox (med Sveriges överlägset bästa sångare, Krister Linder från Dive som gäst).

11. Colder: Heat
Så länge vi lyckas hålla den lokala reklambyrån borta från Colder är Heat en stor upplevelse för alla oss som förstår att man måste låna grunden från Joy Division om man vill vara så mycket nu det bara går. Torrt, ogästvänligt, hårt och bitvis briljant.

12. Nine Horses: Snow Borne Sorrow
Jag har min flickvän att tacka för att David Sylvian har fått så stort utrymme i mitt liv på senare år. Det har varit mycket Secrets of the Beehive därhemma kan jag säga. Snow Borne Sorrow är ytterligare en triumf för Sylvian, som inte verkar kunna göra något fel i den fas av livet han nu befinner sig i.

Det har varit ett bra år.

2005: Songs To Learn And Sing

2005-12-15T11:33:00.000+01:00

Det är den tiden på året igen. Det är dags att summera. Jag har tagit på mig att göra fyra listor; årets låtar, årets skivor, årets konserter och årets filmer. Låtlistan är nästan den roligaste (och svåraste) att göra. 25 låtar blev det. Det skulle bli två ruggiga blandskivor av det här urvalet. En sak som slår mig; 2005 är svensk musik världsledande - det är inget annat än helt otroligt. Läs noga nu, för här har ni 2005 års bästa låtar på ett bräde.

1. Differnet: Magnetic Memories
Det sista spåret på årets fenomenala Differnet-album är en majestätisk skapelse som smyger igång med en tyst bas och ett ambient ljudlandskap med försiktigt blås längst bak, för att sedan blomma ut i en hård elektromelankolisk hymn. Det här var årets vackraste musikstycke; en episk saga som ignorerar traditionella tidsramar och under resans gång lyckas få med det mesta jag gillar med anspråksfull popmusik.

2. Out Hud: It´s For You
Jag trodde inte jag hade funken i blodet förrän jag mötte Out Hud och förstod att svängig musik visst har ett existensberättigande. ”It´s For You” var årets dansbomb, en sanslös orgie i stenhård bastrumma, catchy pop och innovativt rytmmönster.

3. Sigur Rós: Glósóli
Glósóli är en vidareutveckling av det de har sysslat med sedan mästerverket Agaetis Byrjún, bara lite hårdare. En jävligt respektingivande och hårt kontrollerad långsam explosion.

4. Embassy: Some Indulgence
Albumet har inte imponerat nämnvärt på mig, det förefaller hafsigt och alltför obekymrat medelhavsglassigt i mina öron, långt från debutens briljans. Men ”Some Indulgence” är verkligen det bästa Embassy någonsin har gjort. Totalt fokuserad, dramatisk och svindlande melodisk.

5. Domotic: Hate You Forever
En ganska simpel låt egentligen, men fullständigt oemotståndlig i sin blandning av söt harmoni, upphackad produktion och bitter svada.

6. Alyoa: It´s Been Too Long
Housepop är den nya exotismen. Jag vet nada om Alyoa, men "It´s Been Too Long" är nog årets mest upplyftande låt.

7. Marsen Jules: Fanes d´Automne
Som en porlande bäck av rent klart vatten. Gas och Arvo Pärt är en kombination jag trodde existerade blott i mina drömmar.

8. Brian Eno: This
Brian Eno har gjort klassiska skivor i mer än 30 år, men lyckas fortfarande hitta unika ingångar i sitt musikskapande. I ”This” gör han sin mest direkta poplåt på evigheter; det är en enkel melodi som på Enos omisskännliga vis kombinerar naiv popsensibilitet med rik ljudarkitektur.

9. Ring Snuten!: Mellanstadiediscot
”Mellanstadiediscot” hade utmärkt sig som ett av de bästa spåren på ”69 Love Songs” om den hade varit med där. Aldrig förr har väl den där känslan och klumpen i halsen efter ytterligare en misslyckad mellanstadiedans fångats bättre.

10. Nine Horses: Snow Borne Sorrow
Inte bara årets snyggaste titel, utan ytterligare en fjäder i hatten för David Sylvians gyllene medelålder. Det är inga som helst problem att bli äldre med hans värdiga och stilfulla kompositioner som sällskap.

11. Mr.Suitcase: La Menteuse
Alla älskar årets största undergroundhit. Och namedroppar man Pet Shop Boys och Jean-Michel Jarre på fransk brytning efter varandra i texten så har man vunnit över mig som stort fan.

12. Cut Copy: Autobahn Music Box
Ytterligare ett sånt där klipp-och-klistraband med härligt eklektisk smak; det borde vara lätt att hata Cut Copy. Bara ett problem; de är svinbra. Den låt jag spelar oftast från deras sublima album är ”Autobahn Music Box”.

13. Depeche Mode: Precious
Tyvärr är Playing the Angel deras svagaste album någonsin, men förstasingeln är faktiskt chockerande bra. Vintage Depeche Mode, med evergreenkvaliteter i klass med ”Enjoy the Silence”.

14. Gwen Stefani: Cool (Richard X Remix)
Jag gillar egentligen inte alls Gwen Stefani. Hon är en ganska obehaglig MTV-maskot, designad att vara lite smartare och häftigare än de andra average white chicks som ges sändningstid på samma vidriga kanal. Men ”Cool” i Richard X remix är ett suveränt stycke samtida pop i samma anda som förra årets bästa singel ”I Believe In You” av Kylie.

15. World´s End Girlfriend: We Are the Massacre
Det är väl klart att man har en förkärlek till dysfunktionell japansk postrock. Med ett sånt bandnamn förtjänar man att tas på allvar. ”We Are the Massacre” är ett filmiskt praktstycke.

16. Ola K: Cistern
Ola K bjöd på detta Voluptésläpp in oss till en stund med stenhård instrumental bodytechno som Nitzer Ebb skulle ha kunnat bygga sin comeback på. Helt sjukt coolt och bra såklart. Håll utkik efter Ola K-special i Ondskan i januari!

17. Malcolm Middleton: Choir
Arab Strap har gjort en rockskiva och det gråter jag givetvis lite över. Men jag tröstar mig med Middletons fantastiska ”Choir” från hans rätt så schyssta soloalbum Into the Woods.

18. Sonores: Jonathan
Jag missade den här lite i början när jag spelade sönder ”La Menteuse” och The Field från samma samlingsskiva, Monotoni#2. Men ”Jonathan” är nästan plågsamt vacker akustisk shoegazingambient med ett unikt tilltal.

19. Radio Dept.: Deliverance
En ny inriktning, och kanske inte lika direkt som deras mästerverk ”Pulling Our Weight”. ”Deliverance” är som en skör uppdatering av Pet Shop Boys/Dusty Springfields ”In Private”, förbluffande elegant och förföriskt skön.

20. Milky: Be My World
Glöm det där jag sa om Embassy; här snackar vi obekymrad Ibizadisco, glitter och dansgolv. För en gammal got som jag känns det nästan radikalt att gå igång på det här. Om man bortser från italokopplingen då.

21. Saint Etienne: Milk Bottle Symphony
Förmodligen den bästa låten från deras allvarligt missförstådda Tales From Turnpike House.

22. The Field: Serenade
The Field släppte också en briljant tolva på Kompakt i år, men frågan är om inte ”Serenade” är ännu bättre. Ingen gör varsam monoton techno bättre än Axel Willner.

23. Flow Flux Clan: Slowmotion Ears, Widescreen Eyes
Jag hörde den först idag, men det är så bra att den måste upp på listan direkt.

24. Echo & the Bunnymen: All Because Of You Days
Jag har tidigare betygad min Bunnymen-kärlek här på bloggen. ”All Because Of You Days” är finaste spåret på värdiga vuxenpopskivan Siberia. Bredbent blir inte bättre än så här.

25. Rhythm & Sound w/Rod Of Iron: Lightning Storm
På intet sätt dålig, men ändå en stor besvikelse; jag talar om Rhythm & Sounds See Mi Yah som släpptes som 7”-box och cd nu i år. Alla tio låtar har samma rytm, och det är inte en av Ernestus/Oswalds mest minnesvärda baktakter som används. Men på ”Lightning Storm” får de till det, och man påminns om the good old days, där varje ny Burial Mix-10” var en fullständigt världsomstörtande, revolutionerande musikhändelse.

Mr.Suitcase + ett dj-set

2005-12-13T08:48:00.000+01:00

Jag kom hem från Paris igår, men jag ska inte trötta ut er med ännu en reseskildring. Det var fantastique är allt jag tänker säga om det nu. Idag ska jag istället sammanfatta vad som hände på Volupté torsdagen den 8/12. Det var en sagolikt fin säsongsavslutning. Mr.Suitcase! Mr.Suitcase. Jag trodde väl visst att det skulle bli jättebra, men jag blev närmast chockad av exakt hur jävla fantastiskt det var. Billy (Mr.Suitcase) arbetade redan innan spelningen upp en hetsig drum´n´bass-energi, och agerade human beatbox, wild on the jungle. När han så äntrade scenen var det för att annonsera ett jungle-party, som vore det 1995 igen. Nu blev det ju inte så mycket jungle, men väl en spelning som totalt slog undan benen på mig, trots att jag tvingades hålla avståndet från scenen. Som jag minns det spelades fyra låtar och alla höll minst lika hög klass som "La Menteuse". Det var hårt och mjukt, och på väggen visades fina projektioner - vi som var där var alla mycket imponerade. Snart släpps en ep och i mars spelar Mr.Suitcase förband till Depeche Mode i Globen.

Detta om detta. Det spelades ju musik före och innan konserten också. Jag minns att Angelica spelade en helt sjukt bra låt med Max Berlin (gimme!), och Åsa bjöd på lite smakprov från Japan innan Markus och jag tog oss an skivtallrikarna. Det här är vad vi spelade:

Autechre: Eggshell
Incunabula är och förblir(?) den bästa technoskiva som gjorts. Jag har alltid med "Eggshell" när det spelas skivor, men oftast har man redan tidigt fått upp ett för högt tempo för att den ska passa in i ett partyset. Så nu inledde jag med den. Vilket jävla mästerverk.

Kompjotr Eplektrika: Reztlezzlegz
En väldigt fascinerande ljudbild. Avigt och stört, men också medryckande, originellt och briljant.

Rhythm & Sound: Spend Some Time
Ibland tycker jag att Rhythm & Sound är de enda som gjort något verkligt radikalt rent musikaliskt i en popkontext den här sidan Kraftwerks 70-tal.

Isan: Celia´s Dream
Slowdivecover.

Talk Talk: Living in Another World
"Did I see tenderness when you saw hell?" När man verkligen lyssnar på texten växer den här monumentala låten ytterligare.

Francoiz Breut: Ultimo
En Aidan Moffatt-favorit.

Andreas Dorau: Girls In Love
Vår europeiska orgie fortsätter med Andreas Doraus popkaramell. Jag har upptäckt Dorau först i år, mest på grund av en bild på jetsetjunta där han såg intressant ut. Vill ha mer, mer!

Indochine: Leila
Inte ett dj-set utan den här. "Hej, det är jag; Magdalena. Jag vill hälsa till..."

Savage: Don´t Cry Tonight
Den perfekta italolåten, i ett omöjligt tempo.

Vitalic: Trahison
En riktigt fläskig discopärla från Frankrike.

The Cure: Lament
Det har alltid varit en liten dröm för mig att spela "Lament" ute på diskotek. En av Cures fem bästa låtar.

Felix Kubin: Hello
En väldigt personlig Lionel Richie-tolkning.

Indochine: Tes Yeux Noirs
Mitt franska favoritband än en gång. När jag var i Belgien förra året frågade jag två tjejer vilken låt av Indochine som hade varit mest framgångsrik i Belgien, och de svarade till min stora förvåning och glädje "Tes Yeux Noirs". Världens bästa gitarrljud, underbart intro, och en otroligt vacker melodi=en av Indochines 3-4 bästa låtar.

Narks: Nighttime In Smedby
Lokalpatriotismen strikes again.

Saint Etienne: This Is Radio Etienne
Min all-time favoritöppning på ett album!

Saint Etienne: Only Love Can Break Your Heart
...och den övergår givetvis i denna crowdpleaser.

Här går Mr.Suitcase upp och gör sin fenomenala och exklusiva spelning. När det är färdigt inleder vi vår andra runda med...

Ring Snuten!: Mellanstadiediscot
Patrik Lindgren is telling it like it was i 2005 års stora tearjerker.

The Stockholm Monsters: Partyline (12" mix)
Här skakar Markus och jag hand på att detta verkligen är Världens Bästa Låt Någonsin.

Harry: You Have Gone Wrong
Och "Partyline" har en brasiliansk tvilling! Överlägset bästa spåret på fina samlingen The Sexual Life of the Savages. Första utomeuropeiska låten för kvällen.

Pet Shop Boys: Here (PSB extended mix)
Den helt suveräna electroclash-mixen från sjukt underskattade Disco 3.

Junior Boys: Birthday (Manitoba remix)
För varje dag som går framstår Junior Boys mer och mer som världens viktigaste popband just nu. Fattar ni verkligen hur sjukt bra de är?

The Mobile Homes: I Know I Will Die
Jag uppfyller ytterligare en våt dröm och introducerar Mobile Homes i de fina salongerna. Hade "I Know I Will Die" släppts i år hade den varit en större hit än vadsomhelst med Le Sport. Note to Billy: gör en remix!

Exchpoptrue: Lost And Found
Kitsuné Maison bjuder på en fin akt.

Domotic: Hate You Forever
En låt som är lika bra som titeln är genialisk.

Erasure: Breath Of Life
Det finns ju hur mycket godbitar som helst att hämta från Vince Clarkes hitfabrik! Jag tänker på hur mycket jag älskar Yazoos You And Me Both.

My Favorite: Homeless Club Kids Remix By Alexander Pearls
Fortfarande världens bästa remix. Numera ett stående inslag i våra set.

Pet Shop Boys: A Man Could Get Arrested
B-sida på "West End Girls" och en av de mest aggresiva låtar de har gjort. Spelas alldeles för sällan ute på klubbarna.

Alyoa: It´s Been Too Long
Från Stefan Z:s fina årssammanställning. Pop med ett visst mått av house i botten. Otroligt bra och upplyftande låt.

Saint Etienne: Lightning Strikes Twice
Enda problemet med Tales From Turnpike House är att det är snudd på omöjligt att välja ut den bästa låten.

Lars Blek ft. Action Biker: My Everything
Två av Sveriges absolut bästa artister i ett samarbete som snart äntligen kommer släppas officiellt på Friendly Noise kommande supersamling.

Flatpack: Sweet Child O´Mine
Jag svär mig fri från allt ansvar!

The Orb: Perpetual Dawn
En av 90-talets tio bästa singlar.

Soviet: Commute
Ett väldigt underskattat band vars album We Are Eyes, We Are Builders varmt rekommenderas.

OMD: Maid Of Orleans
Jag kan inte hålla mig utan skriker rätt ut "världens bästa låt!" Men det var ju "Partyline", så "Maid Of Orleans" får väl bli tvåa typ.

Embassy: Time´s Tight
Crowdpleaser.

New Order: Age Of Consent
Har ni inte sett Endless Smile-Mattias visseldansa till "Age Of Consent" har ni inte sett någonting. Glöm aldrig bort hur fantastisk denna låt är, hur många skivor New Order än fortsätter göra.

Erasure: Love To Hate You
Publiken gillar Erasure jättemycket och det är ju kanonroligt!

Carter USM: The Only Living Boy In New Cross
Det är inte så många kvar i lokalen nu, så vi har total konstnärlig frihet. Missa inte Carter-listan på http://theunsexables.blogspot.com.

Pet Shop Boys: Girls And Boys
Bättre än det redan briljanta originalet.

A Shrine: Silent
Det är tänkt att detta, swindiens absoluta peak, ska bli kvällens sista låt.

...men det blir det inte. Åsa spelar en jullåt, sen får Markus och jag på allmän begäran avsluta med...

Carter USM: England
Evert Taube hade mördat för den här dragspelsuppgörelsen med ett hycklande England.

Det var väl ett job well done? Förhoppningsvis ses vi snart ute i klubbsvängen igen. Have a good time, all the time.

A Better Tomorrow: Volupté 8/12

2005-12-07T16:03:00.000+01:00

Ni har nog inte riktigt råd att missa superba Voluptés säsongsavslutning imorgon. Främst givetvis på grund av att Mr. Suitcase tänker bjuda på ett exklusivt liveset. I "La Menteuse" finner vi inte bara en av årets vassaste låtar; det är också den slutgiltiga upprättelsen av Jean-Michel Jarres ära. Det är jättefint.

Men vad mer kan ni vänta er av morgondagen? Jo, Markus och jag agerar gäst-dj:s och vi tänker bjuda på fantastisk musik. Jag har varit lite sjuk i början av veckan, och det har inneburit en massa tid framför stereon och djupgrävande bland skivorna. Nyss spelade jag Cocteau Twins "The Spangle Maker", och kom som vanligt fram till att partiet 3.34-4.39 är bland det bästa jag vet. Kanske borde jag spela den imorgon. Man kan aldrig vara säker på exakt var man hamnar när man ger sig ut på dj-odyssé, det är så många faktorer man får ta hänsyn till när man väl står där i båset. Men ett hett stalltips är väl att ni får höra saker med Autechre, Beloved, Marc Almond, Stockholm Monsters, Submarine Prophets, Savage, Indochine och Rhythm & Sound.

...tänkte han medan en fantastisk bland-cd klingade i bakgrunden; A Silver Mt. Zions "13 Angels Standing Guard ´Round the Side Of Your Bed" övergick i Wareham/Phillips "Moonshot" och det var dags att ta itu med disken. Imorgon: Volupté. Fredag: Paris!

Söndag: sista dagen

2005-11-28T16:55:00.000+01:00

Ärligt talat: nu är jag lite trött på att kulturblogga. Så jag ska fatta mig kort. Jag orkade bara se en film igår, och den heter The King. I huvudrollen ser vi Gael Garcia Bernal i sin första stora amerikanska roll. Han spelar Elvis, som mönstrar från flottan och söker upp sin okände far. Fadern (William Hurt) är baptistpastor och lever ett stilla liv med fru och två välartade barn. Elvis intåg skakar familjen i grunden och det blir både våldsamt och obehagligt på sina ställen.

Reflektion 1: Gael Garcia Bernal talar förvånansvärt bra engelska.

Reflektion 2: William Hurt är bra i rollen som fadern.

Reflektion 3: The King leker mycket med publikens sympatier, och det är nog filmens främsta styrka. Den lyckas också skapa en säregen atmosfär med sitt ganska unika bildspråk. Det är en ovanlig amerikansk indiefilm med väldigt mörka undertoner; suggestiv och skrämmande som bäst, lite för trevande i övrigt.

Nu orkar jag inte mer. Jag vill bara kort sammanfatta de elva dagar som varit med att konstatera att Mitt hjärtas förlorade slag var bäst. Den måste ni se.

Lördag 26/11: Empathy

2005-11-28T15:35:00.000+01:00

Film 1: Lonesome Jim av Steve Buscemi.
Jag tyckte mycket om Steve Buscemis regidebut Trees Lounge, som, basically, handlade om några fuckups som tog in. Nu har han gjort en homecomingfilm, en genre jag är väldigt förtjust i. Jag tänker på fina filmer som Beautiful Girls, You Can Count On Me och den på sistone rätt orättvist backlashade Garden State. I huvudrollen i Lonesome Jim ser vi Ben Afflecks brorsa Casey, som har en ganska konstig röst, men ändå gör sig bra som den knappt talföre slackern Jim. Efter en misslyckad sejour i New York så återvänder han till sin dysfunktionella, men ändå rätt gulliga familj i Indiana. Givetvis träffar han också en godhjärtad, charmig tjej (Liv Tyler) också. Där har vi några av emofilmens karakteristika. Add: kornigt foto och lite haschflum, and we´re home safe. Nu låter det som att jag är negativ, men det är faktiskt precis tvärtom. Av alla dessa ganska förutsägbara ingredienser har Buscemi fått ihop en mycket bra film. Det är feelgood med svärta, välskriven dialog och bra karaktärer. Mycket finstämt, roligt och lite gripande. Seymour Cassell är med också. Jag rekommenderar er att se den.

På kvällen är det dags för festivalens mest efterlängtade film, att döma av publiktillströmningen och atmosfären inne i salongen. Det är dags för Lady Vengeance. Chan-wook Park är själv på plats, och inleder med att svara på lite frågor om sitt filmskapande och förhållande till hämnd.

Förra årets festivalsuccé Oldboy var i det närmaste en perfekt film som med ett mycket djärvt berättande och visuell briljans flyttade fram gränserna inte bara för hämndfilmen utan för filmskapandet i stort. Chan-wook Park slår på stora trumman direkt och inleder med hänförande vackra förtexter och rysningsframkallande musik. Prepare to be bländad. Och visst är Lady Vengeance en stundtals briljant uppvisning i avancerad filmkonst. Det är sjukt snyggt och hela tiden berättarmässigt och innehållsmässigt utmanande. Oldboy vann genom sitt ojämförligt bittra öde över oss och vi satt och flämtade över hans brutala framfart med en brinnande medkänsla. Lady Vengeance, eller Geum-Ja som hon heter, sitter visserligen fängslad i 13 år för ett brott hon inte begått, men hennes fängelsevistelse skildras som en ganska behaglig resa. Nåväl, vi förstår ju att hennes goda hjärta gradvis förgiftas av hämndbegär, och visst känner vi för henne. Men hon är aldrig lika nedtryckt som Oldboy, och de tvära kasten i tiden blir efter ett tag lite för tvära. Det funkade i Oldboy, då speglade berättartekniken huvudpersonens mentala tillstånd på ett annat sätt - här skärmar greppet snarare oss bort från vår hämnerska.

Oldboy kan ju knappast beskyllas för att vara förklarande och lätt att följa, men Lady Vengeance klarar inte den upphackade stilen lika bra som film betraktad. Den är lite mildare, och inslagen av humor passar sämre här än i föregångaren. Visst har det lite blivit Chan-wook Parks signum att abrupt skifta ton, och han gör det förbluffande skickligt, men frågan är om han inte gör det lite i onödan här. En väldigt lång, plågsam och bisarr scen det kommer pratas och diskuteras mycket om är när förädrarna till de mördade barn som filmens förövare lämnat efter sig, injuds till att tortera mördaren till döds. Fråga mig inte hur man går från outhärdlig tragik med desperata soon to be murdered children på video, till hämnarkomik när föräldrarna ska välja bästa vapen för slakt. Park gör det på några minuter och det är jävligt svårt att förhålla sig till det. Givetvis kan bara en stor filmskapare komma undan med det. Och givetvis är Lady Vengeance en jäkligt bra film. Kanske inte riktigt så mästerlig som jag hade väntat dock.

Fredag: Bai Ling...ual

2005-11-28T11:40:00.000+01:00

Denna dag har jag bestämt mig för att se endast en film, och det är Kim Ki-Duks The Bow. På senare har Ki-Duks produktivitet varit häpnadsväckande, och både Samaritan Girl och Järn 3:an har gått på svenska biografer i år. The Bow anknyter till hans tidigare filmer The Isle och den briljanta Livets hjul i flera avseenden, inte minst vad gäller huvudkaraktärernas isolation från omvärlden. Här är det en gammal man och en väldigt ung flicka som lever isolerade på en båt i ordlös harmoni, tills dess flickan får upp ögonen för en ung man som äntrar skutan för att fiska. En längtan bort från isoleringen väcks till liv av den begynnande kärleken, men gamlingen är förstås inte beredd att släppa iväg sin lilla nymf så lättvindigt.

Livets hjul var en synnerligen lyckad fabel som i sitt cykliska/cirkulära berättande slog an en sagonerv som tilltalade mig väldigt mycket. Med The Bow har Ki-Duk försökt skapa en lika avskalad och symbolladdad historia, men tyvärr förmår den inte engagera lika mycket. Visst är det en söt liten berättelse, tack och lov förskonad från det självstympningsvåld som gjorde The Isle till en så svåruthärdlig film. Vi ser till synes banala händelser upprepas, ett minimum av repliker och ett bildspråk som i slappa filmrecensioner skulle beskrivas som "poetiskt" - och kulturtanterna bjuds med armbågen in till örttedoftande tolkningar. Having said that, så måste jag ändå tillstå att jag tycker om The Bow, men dess väl uttänkta symmetri är inte lika övertygande som den i Livets hjul.

Det var dagens enda film. Efter den blev det sushi och Sapporo hemma i Solna. Jag vill berätta lite om kvällen också. På väg mot Nalen och Digfi så ser jag en kvinna som jag känner igen. Det är Bai Ling, den vackra kinesiska skådespelerskan som är med i två festivalfilmer; Edmond och Dumplings. Jag säger att jag är ett fan, och hon är väldigt trevlig och glamorös. En riktig filmstjärna. Hon blev nog lite förvånad över att bli igenkänd. Söderlund och jag tyckte det var coolt.

Kvällen på Digfi är fantastisk. Jag har inte varit helt tillfreds med Stockholms klubbliv på sistone, något jag lastar främst mig själv för, men i fredags var allt verkligen perfekt. Otroligt bra musik hela kvällen. Det var konstigt att jag inte såg Stefan i dj-båset under hans set - ett tag var jag övertygad om att han var den osynliga mannen. Goes by Chevy Chase. Och sen var det fantastiskt att se Action Biker sjunga Young Marble Giants, riddartechno och "Fascination Street". Och Milky var helt underbara. Någon sa "ett Saint Etienne från Ryssland". Det var lite tacky öststat, det var mycket Ibiza, det var helt suverän popmusik och framförandet var exemplariskt. Sen när Anton avslutar med att spela "Single-Bilingual" sluts cirkeln: Bai Lingual.

Thursday afternoon

2005-11-25T13:25:00.000+01:00

När jag skriver det här gör sig Söderlund beredd att intervjua Chan-wook Park på Lydmar. Sådan är min lott; jag får försöka komma på något tänkvärt om en medioker fransk thriller, medan han frotterar sig med Sydkoreas stora superstar.

Med andan i halsen springer jag in på Astoria och ber om en biljett till Jérôme Salles Anthony Zimmer. Biljett finns, men däremot accepterar de inte kort idag. Då får jag springa till Dramaten och be Annlouise om cash, och sedan tillbaka med hög puls. Jag får min biljett och försöker lova mig själv att strama åt de personliga finanserna så att man inte är utelämnad till Stadshypoteks kredit månadens andra hälft, every single month.

Så vad var det för något jag sprang benen av mig för att se? Ja, inte mycket att skriva hem om visar det sig. Anthony Zimmer beskrivs i festivalkatalogen som en thriller i samma tradition som Truffaut, Godard (som thrillerregissör?) och Melville. Det väcker förväntningar om stramt och intelligent berättande och ekonomiska bildlösningar, men dessa förväntningar kommer på skam rätt snart. Anthony Zimmer är en brottsling som har gått under jorden, men nu är på väg att dyka upp på Rivieran. Ett flertal agenter och ljusskygga organisationer har anledning att göra processen kort med honom. En av dem är Chiara, spelad av en väldigt stilig Sophie Marceau. Den taffatta och till synes oskuldsfulla Francois (Yvan Attal) träffar i filmens inledning Chiara på ett tåg. Deras första möte skildras i en smått pinsam scen där Marceau ber mannen att dra ner hennes tröjdragkedja och därigenom flasha the cleavage. Den intet ont anande Francois blir inbjuden till Chiaras hotell, och befinner sig snart i centrum för flera farliga mäns uppmärksamhet.

Anthony Zimmer är ingen dålig film, men den känns oinspirerad och lite gubblunkig i sin ansråkslöshet. Spännande blir det aldrig, det är mest småputtrigt och sömnigt - lite som i den svenska tv-serien Snoken, om nu nån kommer ihåg den. Det hade alltså fungerat bra som en timmes torsdagsteve, men det är knappast något jag vill ha för de pengar jag spenderar på ett biobesök. Den känns lite småsympatiskt gammeldags i all avsaknad av spektakulära inslag (möjligen med undantag för Francois barfotaflykt från hotellet, som är lite rafflande) och det flyter på ända fram till det "oväntade" slutet.

På kvällen var det meningen att vi skulle titta på Mike Mills Thumbsucker, men vi valde att ta in lite istället. Man får ju inte helt tappa kontakten med verkligheten. Okej alla mina fyra läsare, jag återkommer på måndag med en round-up om festivalens avslutning.

Onsdag: dokumentär och Hollywood

2005-11-24T11:14:00.000+01:00

Jag tar med mig NV1AST och kollar på Enron: The Smartest Guys In The Room på Astoria. Varje gång jag ser en amerikansk företagsdokumentär förvandlas jag till kommunist. Här handlar det framförallt om två riktigt vidriga vulgokapitalister; Jeffrey Skilling och Ken Lay - CEO:s och ytterst ansvariga för företaget Enrons fall. Enron gick från USA:s 7:e största företag till konkurs på några veckor, med 20000 arbetslösa och miljontals dollar i direktörernas fickor som följd. The oldest story in the book, och lika förbannad blir man varje gång.

Enron är ett skolexempel på den amerikanska dokumentären at its finest; det finns en tydlig vinkel, intressanta och vältaliga intervjuobjekt, relevant bildmaterial och en djup manlig berättarröst. De gör det här bättre än alla andra, jänkarna. Förutom övertygande dokument och siffror som styrker uppgifterna har man valt att fokusera på the main players, och man drar sig inte för att hänga ut dem rejält. Skilling kallas för "nerd" och hans favoritbok är The Selfish Gene. Han tar det socialdarwinistiska budskapet ordagrant och skapar sig en ideologi som driver survival of the fittest till sin spets. Frihandel är hans evangelium, och det sprids med storslagna visioner och aggresiv cutthroat-kapitalism. Man ska inte bara gå över folk, helst ska man trampa hårt på dem också. Givetvis har den allerstädes närvarande George Walker Bush och också en roll i filmen. Det visar sig att han har skapat mycket fördelaktiga villkor för Skilling och Lay i sina ledarroller. Även Schwarzenegger får sig en skopa av sleven; "I say it´s time we terminate Gray Davis" (hans företrädare), lyder hans passning från film till politik. Av bara farten blev man här av med en man som ville sätta lite press på elbolagen efter Los Angeles återkommande strömavbrott. I en oerhört upprörande scen visas hur Enron systematiskt riggade strömavbrott för att driva in stora pengar. I en annan gör Ken Lay en ytterst smaklös jämförelse med 9/11-katastrofen, och säger att "Enron is under attack". Men det finns också plats för skratt; ett klipp från Simpsons tar oss med på "the Enron-ride", som slutar i fattighuset. Nu fattar jag det skämtet.

Det är ett gäng riktigt grisiga typer som radas upp för att illustrera människans mindre smickrande sidor, men filmen ställer också frågor om arv och miljö; är dessa män onda, eller är det företagsklimatet som har gjort dem till predatorer? Vi får se en imponerande repertoar av lama lögner och förnekanden från ledarna som har fifflat undan miljardbelopp, medan folket på golvet inte ens kunde lösa ut de 9 dollar de hade rätt till. Enron är en mycket välgjord och underhållande dokumentär som kommer få många att knyta sina nävar. I januari 2006 inleds rättegången mot Skilling och Lay.

Efter cheesecake och kaffe på Piccini så är det dags för Kiss Kiss, Bang Bang på Skandia. Nu ska jag berätta om mina förväntningar på den filmen: för regi och manus står Shane Black, och han är ett av Hollywoods få genier. Som 22-åring sålde han manuset till Lethal Weapon, och blev genast en major player. Ungefär samtidigt blev hans Monster Squad filmad av Fred Dekker. Monster Squad!! Monsterklubben!!! Det är min Goonies; en underbar liten saga om ett gäng barn som tvingas slåss mot klassiska filmmonster som Frankenstein, Dracula, Mumien och Varulven när deras lilla stad hotas. Must´ve seen it at least 12 times. Men Blacks verkliga mästerverk är tidernas bästa buddymovie: The Last Boyscout (regi: Tony Scott). Att teama ihop Bruce Willis försupna privatdeckare med Damon Wayans avdankade am.footballpro kanske låter som en hopplöst söndermanglad och trött idé, but think again my friends. The Last Boyscout är ett av de bästa manus ever to come out of Hollywood; ingen handskas bättre med klichéer än Black. Dialogen är rakt igenom renaste guld; för en gångs skull är one-liners roliga (well, danger is my middle name. -Mine is Cornelius, if you tell anyone, I´ll kill you). Åh, jag skulle kunna skriva böcker bara om scenen när Willis häcklar halliken som precis ska döda honom genom att beskriva dennes fru som så fet att man var tvungen att ta flygfoto för att få med henne på klassfotot. Apart from the dialogue så är den spännande, laddad med de bästa skurkar jag sett i amerikansk mainstreamaction, halsbrytande fast-moving, och med skådespelare i absolut toppform - allt inramat av Tony Scotts osvikliga känsla för snabbt berättande. Utan tvekan en av de 10 bästa amerikanska filmerna från 90-talet.

Oj, det blev en längre parantes än väntat. Förväntningar var det...okej, här kommer mer: Robert Downey Jr. Ni vet säkert att Mr. Downey Jr har levt ett charmed life indeed, med horor och knark och sprit och helt oerhört flippade äventyr vid sidan av hans vingliga filmkarriär (var är din självbiografi? Gimme gimme gimme!) Han är också en underbar aktör. Jag älskar att se hans fortfarande pojkaktiga charm tampas med de begynnande rynkorna. Det är en förbannat snygg karl. Han spelar huvudrollen som småtjuven Harry (casting from heaven!), som snubblar in på en audition och hamnar i LA, där han tillsammans med privatdeckaren Gay Perry (Val Kilmer) blir alltmer insnärjda i ett noirish mordfall, och finner fler lik längs vägen.

Shane Black, Robert Downey Jr och Corbin Bernsen (från 80-talets bästa tv-serie LA Law). Ja, det är upplagt för högtidsstund. Och visst är det bra. Shane Black driver sitt stupid but clever-koncept så långt det går och det droppas repliker i stil med "the only thing she had on was the radio" i ett vansinnestempo. How can anyone not love this? Ploten kan vi lämna därhän, det är dialogen och tempot, filmreferenserna och den berättarmässiga uppfinningsrikedomen som firar triumfer här. Som bonus får vi också en metafilmsreflekterande voice-over, signerad Downey Jr. Top-notch entertainment. Det här är filmen jag hade velat göra om jag hade varit en Hollywood-player.

Tisdag: in the company of idiots

2005-11-23T13:19:00.000+01:00

Gentle tuesday, och tre filmer på menyn. Alla visas dessutom på Sture, så det är upplagt för njutbara upplevelser och bekvämt stillasittande från 16.30 till 23.10. Först ut är Werner Herzogs omtalade dokumentär Grizzly Man, om den självutnämnde björnexperten Timothy Treadwell. Efter 13 somrar i Alaskas nationalparker föll han offer för sina älskade björnar 2003. Han efterlämnade ett digert dokumentärt material som Herzog har använt för att skapa ett sammansatt personporträtt av en man som, frankly, inte har många siffror rätt på kupongen.

Treadwell är collegehunken som sökte sig till Kalifornien för att bli skådis (enligt fadern snuvades han på rollen som bartender i Cheers). Hans misslyckanden ledde till drogmissbruk, och personlighetsstörningar, som till slut tog sitt uttryck i ett närmast makabert intresse och inbillad samhörighet med grizzlybjörnar. Som flera närstående i dokumentären uttrycker det: han ville helst av allt bli en björn. Jmf: Monty Python om män som egentligen är möss. Det hela är verkligen komiskt. Treadwell försöker gosa med björnar och rävar och arbetar upp ett imponerande raseri mot parkförvaltningen inför kameran. Han är besatt av att skydda djuren och orubblig i sitt korståg mot människor i allmänhet. Herzog kontrasterar Treadwells sentimentaliserat romantiska naturuppfattning med sin egen som sammanfattas i tre ord: "chaos, annihilation and murder". Samtidigt kan han inte upphöra att fascineras av Treadwells passion, som i slumpartade ögonblick resulterar i vad som Herzog benämner som filmisk magi; en räv på tälttaket, vinden som blåser i ett buskage, etc. Här drar han lite för stora växlar, för det är ju uppenbart att Treadwell är en galning i Prins Valiant-frisyr, som visserligen har ädla syften, men som i slutändan bara är ett vilset barn som flytt en hård omvärld in i en sagovärld befolkad av björnar. Björnar som inte alls är så ofarliga och oskuldsfulla som Treadwell vill tro.

Som publik känns det emellanåt lite absurt att sitta och gapskratta åt en kille som följer sin obändiga övertygelse, inte minst när personen i fråga har dött ganska nyligen. I en scen som balanserar mellan tragik och komik visar Treadwells mamma upp sonens favoritnalle som ofta var med uppe i Alaska. Men trots hans märkliga beteende så får man väl ändå säga att man känner lite ömhet inför honom. Det är den lyckliga dåren som heligt betygar sin kärlek till en liten räv, och det är faktiskt fint och gripande. Givetvis finns det något sympatiskt över en människa som vill ge sitt liv för att rädda djuren. Det är lätt att hata världen och människorna i den för att istället begrava sin näsa i en kattpäls. Det gör jag också ibland. Herzogs gärning som filmare är värd all vår beundran.

Jag hinner inte mer än att gå ut för en nypa luft innan det är dags att bänka sig igen. Sture ger Takeshi Kitanos nya: Takeshis. Kitano har gjort en rad säregna gangsterfilmer med lakonisk humor och visionärt berättande. Filmer som Sonatine, Kids Return och den underskattade amerikaproducerade Brother är några av mina Kitanofavoriter. I Takeshis har han tagit ut svängerna rejält och gjort en metafilm som ska markera slutet på en fas i hans filmskapande.

Det börjar väldigt bra; Takeshi Kitano spelar mahjong i "verkligheten" och skjuter yakuzas på film, samtidigt som vi får följa hans dubbelgångare på auditions. Det refereras friskt till tidigare Kitanofilmer, inte minst Sonatine, och det är väldigt underhållande, åtminstone under filmens första hälft. Men när filmen mer och mer övergår till att bli en renodlat narcissistisk drömstudie med freudianska övertoner skruvar Kitano historien ett par varv för mycket. Han hade kunnat klippa ner filmen cirka 20 minuter för att få mer spänst i galenskaperna. Kitano har lekstuga och driver både med sig själv och publiken, och sättet han bryter konventioner och filmiska tabu för tankarna snarare till Godards anarkistiska slarv-intellektualism snarare än Fellinis flytande perfektionism. Likt Strindberg i Ett Drömspel tycks amibitionen varit att efterhärma drömmens skenbara logik, men mest av allt är nog Kitano ute efter att förbrylla och göra avslut. Takeshis bjuder på flera sköna scener, inte minst shootouten från fågelperspektiv där skotten bildar stjärnbilder, men vi får inte låta oss luras - det här är inget annat än en roande bagatell.

När tredje filmen börjar är jag trött i ögonen efter att ha varit uppe sedan klockan 06.00 och stirrat på datorskärmar och vita duken. Jag ser Dominik Molls Lemming och stör mig hela tiden på publiken. Ett gäng oroliga kulturtanter in the making (de är yngre än jag) och kulturskägg sitter och skrattar nervöst och ansträngt åt varje scen. Någon häller upp vin i ett glas *skratt*. En dam har mörka solglasögon på sig *skratt*. Värdparet serverar sallad *skratt*. Vad är det med folk??!! Är de helt jävla dumma i huvudet eller? Ska ni sitta och visa att ni förstår att den franska övre medelklassen är så träffande skildrad? Hellre ser jag film med ett gäng popcornungar än er, era förbannade lismande jävla idioter. Lär er biovett for fuck sake.

Vi ser Charlotte Gainsbourg och Laurent Lucas i rollerna som ett strävsamt ungt par vars liv förändras när de upptäcker en liten gnagare i köksavloppet. Jarres fru Charlotte Rampling spelar psykotisk överklassdam som skapar hotfull stämning på en middagsbjudning hemma hos paret. Det vilar något drömlikt och gåtfullt över filmen, men det är svårt att bortse från att manuskonstruktionen lyser igenom på sina ställen. Jag kan inte ge ett ärligt omdöme om filmen eftersom jag blev så störd av publiken, men jag gillar den bitvis. Det är en inledningsvis intelligent dramathriller med tät atmosfär. I takt med huvudpersonens tilltagande schizofreni stiger spänningen, men det hela utmynnar i ett antiklimax. Med en annan publik, och med ett vaknare sinne hade jag nog tagit emot denna film på ett annat, ännu mer positivt sätt.

Måndag

2005-11-22T10:50:00.000+01:00

Skandia visar Abel Ferraras nya film Mary. Salongen är knappt halvfull, intresset är lite halvljummet. Filmidén är svårpitchad: en regissör, en filmstjärna och en tv-journalist berörs av Maria Magdalenas ande. Regissörens film om Jesus och Maria Magdalena bombhotas på premiären, och Ferrara skriver oss på näsan med indignerade utrop från Matthew Modines självupptagna regissör; "remember what happened to Scorseses Last Temptation Of Christ". Mel Gibson hade väl också besvär med sin märkliga Jesusfilm, och jag tycker nog man kan se Modines porträtt som en nidbild av Gibson.

Mary är en förvirrad film, som vill väldigt mycket på sina knappa 83 minuter. Tyvärr ror inte Ferrara hem det hela. Det metafilmiska greppet med inklipp från filmen i filmen fungerar inte alls; först ser vi Jesus återuppstå, för att abrupt slungas till nutida New York och följa Forest Whitakers tv-personlighet. Juliette Binoche är med också, och hon borde skriva på ett femårskontrakt där Michael Haneke ges ensamrätt på hennes talang. Hon är skådespelerskan som lämnar yrket för spirituellt sökande. Hennes pilgrimsfärd kontrasteras mot Jesus förehavanden med sina lärjungar. Det är mycket "Jesus suffering on the cross is just as relevant today as 2000 years ago. It´s you and me up there on the cross, man" och andra krystade paralleller pre/post-Jesus. Jag gillar Forest Whitaker, men börjar han inte alltmer framstå som USA:s svar på Helena Bergström? Jag menar, i hur många filmer gråter inte karln sådär känslosamt? Hans kors är samvetet efter en otrohetsaffär, och ett sjukt, nyfött barn. Nej, Mary är ingen bra film, vill ni se religiösa grubblerier på vita duken ska ni välja Mean Streets istället.

Apropå Mean Streets. Gillar ni den ska ni läsa vidare. Jag springer från Skandia ner till Sture och lyckas i sista sekunden få en biljett till Jaques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag, en remake av amerikanska 70-talsfilmen Fingers, med Harvey Keitel i huvudrollen.
Huvudpersonen Tom jobbar med skumma fastighetsaffärer, där hot och våld är en del av vardagen. Samtidigt drömmer han om att bli proffessionell pianist. I huvudrollen ser vi Romain Duris göra ett av de starkaste rollporträtt jag sett på flera år. Han spelar oerhört nervigt, och blottlägger Toms desperation och återhållna aggresivitet, men även de ömma sidorna på ett sätt som är fullständigt trovärdigt. Jag är helt uppslukad av uppvisningen; varje scen han är med i (och han är med i nästan samtliga scener) är till bristningen laddad med hot om våld, kärlek, nervositet och storslagna drömmar. Det är en remarkabel karaktärsstudie, som utvecklas från att skildra en rätt osympatisk typ i skinnpaj som lägger ut råttor för att skrämma bort fattiga hyresgäster, till att få oss att se den kärlekstörstande konstnärssjälen.

Sällan har ett filmöde engagerat mig mer. Man är delaktig i filmens skeende på ett nästan fysiskt sätt. Duris är också en väldigt fysisk skådespelare som här jobbar mycket med kroppen som uttrycksmedel. Kanske låter det som jag beskrivit ovan som en lättköpt transformation, men det är med små medel och ett absolut trovärdigt händelseförlopp regissör och skådespelare får med publiken på noterna (hehe). Även birollerna är minutiöst avlyssnade, inte minst Niels Arestrup som Toms ärrade far. Mitt hjärtas förlorade slag är en rakt igenom lysande film.

My heart starts missing a beat. Om man säger.

Sundae

2005-11-21T12:01:00.000+01:00

Jackie Chan. Den mannen har betytt en jävla massa för mig, bara så att ni vet. Jag har sett Piratpatrullen, Wheels On Meals, Police Story, Drunken Master, I Örnens Klor, plus ytterligare en uppsjö filmer med Chan, och jag har sett flera av dem en jävla massa gånger. Det som brukar kallas kopieringstiden, alltså större delen av 80-talet, tiden när man hyrde, lånade och kopierade (och såg!) filmer som en dåre - den tiden dominerades i stor utsträckning av Jackie Chan. Jag minns lillbrorsans ord när man stötte på hinder och svårigheter i livet: "tänk på Jackie Chan".

Söndagen inleds med Chans nya film The Myth, ett stort anlagt historiskt äventyr som utspelas i två olika tidsplan, och med Chan i två roller - dels som general i Qin-dynastin, och dels som arkeolog i nutid. Förväntningar? Tja, min inledande hyllning kan ju inte dölja det faktum att Jackie Chan efter den klart godkända Rumble In the Bronx, uteslutande gjort riktigt uselt skräp så vad kan man vänta sig? Festivalens katalog talar om hans bästa film på mycket länge. Och så är det nog. Jag hatar ju verkligen masscener, det säkraste sättet att döda nerv och dramatik är att fästa stora slag på film, och det finns en del sånt här. Men det finns också scener där Chan tillåts briljera med sina osannolika kroppsstunts. Ge honom en motståndare, en vägg och en stege, och han är världens främste fysiska entertainer. Uppfinningsrikedomen är häpnadsväckande; efter mer än 100 filmer lyckas han alltid hitta ett nytt sätt att springa upp för en husvägg. The Myth spretar åt många håll och den är väl kanske inte riktigt lyckad vare sig som modern Indiana Jones eller historisk mastadontaction, men några fightscener är faktiskt obetalbara. Två timmar blir i mäktigaste laget, men bitvis är det här nästan lika kul som när det begav sig. Som matinéäventyr är det klart godkänt, och jag tycker gott man kan offra två timmar en söndag på The Myth.

Direkt efteråt ser jag Free Zone, med den alltid lika briljanta Natalie Portman. Det är ett israeliskt drama, kan ni gissa vad den handlar om? Ledtrådar: gränser, gamla oförätter, terror, misär, hämnd. Det borde vara den lättaste sak i världen att göra en engagerande film om Mellanöstern, men inte ens Portman kan rädda den här ökenrullen. Hennes karaktär följer med en judisk kvinna till Jordanien - fråga mig inte varför. Där pratar hon med folk, ser någon bränna ner en liten by, och blir vän med en palestinsk kvinna. Kvinnan följer med i bilen på väg tillbaka, och slutscenen är väl ingen kandidat till årets subtilitetspris direkt: den judiska och den palestinska kvinnan grälar om en summa pengar, medan Portman går ur bilen. Grälet fortsätter in i skymningen, och vad tror ni grälet ska spegla? Om jag fick lista de 10 tråkigaste filmerna of all time har Free Zone en given plats där.

Lördag: ett bitterljuvt liv

2005-11-21T11:08:00.000+01:00

Parantes: jag vaknar med ett omänskligt sug efter Stockholm Monsters och spelar "How Corrupt Is Rough Trade" och "Partyline" och det är så bra som musik överhuvudtaget kan bli. Sen är jag redo.

Jag har låtit mig övertalas av Söderlund att se Bee Season. Han har läst att den ska vara bra. Jag går till Skandia med försiktig skepsis; huvudrollen görs av Richard Gere, planetens tråkigaste och mest osexiga skådespelare. Han har gjort EN roll som jag inte pissar på och det är i Malliks Days Of Heaven. Men där gör ju ändå kameran allt jobb, skådespelarna är bara dekorationer.

Bee Season: Richard Gere lagar trendig mat i trendigt kök, och serverar maten i stora designergrytor med uppstickande designerbestick av trä. Han är myspappa och professor i kabbala. Det är sant! Dottern åker på stavningstävlingar, och bokstaverar svåra ord i evighetslånga scener som är så antiseptiskt befriade från dramatisk nerv att man ber böner om att ungjäveln ska stava fel och bli utslagen. Snälla! Inte.En.Tävling.Till. Men det blir en tävling till. Och en till. Och en till. Orden kommer till ungen i form av små papperssparvar och stjärnstoff. Och just det ja; hon genomfylls av Gud i en scen också (sant, det med!). Sonen i familjen han... blir Hare Krishna-munk, bara för att han träffar en otäckt wholesome blond brud som verkar tycka det är the shit att vrida på såna där maraccasprylar Krishnas brukar ha i nävarna när de galer i grupp i sina gula lakan. Och stackars Juliet Binoche (hur hamnade du i den här soppan, jobbade inte du med Haneke ungefär samtidigt? Tänk om han hade fått reda på vad du höll på med!). Hon är mamman, och man undrar länge varför hon går omkring och är så jävla sur, tills det uppdagas att hon är kleptoman. I filmens dramatiska peak stavar dottern medvetet fel på finalordet och Richard Gere börjar gråta. Ni förstår att det här är en kalkon av sällan skådat slag. Söderlund bad om ursäkt en timme in i filmen, men på ett sätt var det en renande upplevelse att få se något så bottenlöst uselt. Men nu får det vara nog; aldrig mer att jag ser en film med Richard Gere i rollistan.

Well well. Jag åker upp till Filmhuset och ser Festival. Alltså inte den filmhistoriska milstolpen med hon skärgårdsdottern, utan en skotsk film som utspelar sig på en humorfestival i Edinburgh. Där samlas hoppfulla deltagare och bortskämda komiker i juryn för att ta in, duppa och köra gags dagarna i ända. Ett lovande uppslag, men debuterande regissören Annie Griffin lyckas inte riktigt hålla ihop alla trådar hon kastar iväg. Det är en väldigt ojämn film, som ibland drar åt det teaterspexiga, men som emellanåt träffar rätt. Vissa karaktärer är bara löjliga pappfigurer, medan andra förmår oss att skratta och känna sympati. Maze och jag enades om att de roligaste i filmen var de som tog in mest. Så på det hela taget: en vinglig, men rätt roande resa.

Efteråt dröjer vi oss kvar runt salong Mauritz. Jag har inte biljett till A Bitterweet Life, men med försynens hjälp lyckas jag knipa den sista, framför ögonen på en dryg gubbjävel som jag både snäser av och ger the halfturn. Poetisk rättvisa, om man säger. A Bittersweet Life är Kim Ji-woons nya film. Ni kanske har sett hans formfulländade arthouserysare A Tale Of Two Sisters. Well, this is something entirely differnet. Det är, basically, en uppdatering av John Woos ultravålsamma 80-talsaction. Men det är faktiskt bättre. Det är inte lika operaaktigt och överdrivet känslosamt, utan mer koncentrerat, snyggare, mer nedtonat och inga onödiga longörer. Jag gläds åt att man övergivit krystade plot-twists, och ägnat sig åt ett rakt amerikanskt berättande. Det är historien om gangstern Sun-woo, som vägrar lyda order och skonar livet på två älskande, samtidigt som han förolämpar både sin egen och en rivaliserande boss. Och för det får han riktigt ordentligt med prygel. Så det utvecklas till en traditionell hämndhistoria, men trots det klyschiga upplägget är det här en väldigt bra film. Våldsscenerna är otroligt snygga och spännande, det är inga schematiska, trista nödvändighetsbråk, utan det är spektakulära och väldigt stilfulla slå-in-pannben-duster. Karaktärerna är lätta att identifiera, och vi vet vilka vi ska hålla på, och vi håller hårt på Sun-woon i sin hämnarmission. Flera scener har potential att bli små klassiker i actionsammanhang. A Bittersweet Life är helt enkelt allt det amerikansk action aldrig lyckas med nuförtiden. Den är så oresonligt stenhård att den påminner om Shellac när de är som bäst. Se den.

Min fredag med Cronenberg

2005-11-21T09:31:00.000+01:00

Klockan är 14.30 och jag har tagit med mig Medieprogrammet årskurs 3 från Saltsjöbaden till Sture för att se David Cronenbergs kanske allra främsta mästerverk; Videodrome. Det är knökfullt, och jag skymtar både Orvar och Fredrik Sahlin i publiken. Och så står han där helt plötsligt på scenen: David Cronenberg, i min bok en av de fem största. Blygt förkunnar han att han nog inte gjorde en medvetet profetisk film med Videodrome. Det må vara sant, men den har förmodligen aldrig varit mer aktuell än idag i sitt ifrågasättande av var gränsen för vad som kan passera som underhållning går. För mig är det också en av de bästa filmer som gjorts. Det var mer än femton år sedan jag såg den för första gången och blev oerhört tagen, eftersom jag var mer van vid enkla slasherfilmer. Jag förstod att Videodrome var något mycket mer problematiskt än Friday the 13th och The Burning. Och sen var det också en uppenbarelse att identifiera Front 242:s klassiska sampling: "You know me. (and we know you.) And I sure know you. Everyone!"

I huvudrollen som tv-producenten Max Renn ser vi James Woods i sitt livs roll. Han spelar med karaktäristisk nerv och intelligens och skapar ett helgjutet porträtt av en skrupelfri, charmigt arrogant mediaprovokatör som mer och mer plågas av hallucinationerna som utlöses av programmet som heter just Videodrome. En av mina favoritscener är när Renns anställda whizkid Harlan besöker honom efter en våldsam hallis, och han får ett utbrott som följs av ett erbjudande om en kopp kaffe - "you want a cup of coffee...no, I meet you down at the station". Det känns väldigt improviserat och väldigt James Woods (minns han skjort-remark i Specialisten). Bortsett från den pregnanta mediekritiken är Videodrome också en väldigt rolig film i all sin groteska absurdism och nästan Buñuel-liknande surrealism. Cronenberg har aldrig varit mer pricksäker i sin filosofi. Mina elever var dock betydligt mer avvaktande: "gillar du det här på allvar?" varvades med skakningar på huvudet som för att markera "jag är mållös, vad i helvete var detta för något?". Jag för min del är övertygad om att vi inte kommer få se något som kan matcha den här filmen under festivalens gång. Long live the new flesh.

Fredag 18/11. Film nr. 2: Edmond. Regi: Stuart Gordon.
Stuart Gordon är mannen som gav oss den briljanta Lovecraft-filmatiseringen Re-Animator på 80-talet (vi skymtar faktiskt Herbert West himself, Jeffrey Coombs i en biroll som vresig hotellreceptionist). I Edmond låter Gordon William H. Macy spela eehhhh...loser. En loser som really is losing it. Edmond lämnar sin fru och ger sig ut i New York-natten. På en bar får han rådet att skaffa sig ett ligg, något som leder till förvecklingar och konsekvenser.

Bakom manuset ligger David Mamet, en man som verkar ha hur mycket idéer som helst. Ett problem bara: hans manuskript må ha många poänger, men de känns alltid konstruerade, karktärerna är mer schackpjäser i Mamets egna divine plan än verkliga människor. Så även här. Edmond är underhållande, och den rör vid angelägna ämnen, men trovärdigheten är lika med noll. Slutakten är förmodligen medvetet komisk, men den undergräver allt eventuellt engagemang man uppbådat. Att sen William H. Macy rakar skallen och skaffar mustasch, får honom att se ut som Alexander Bard med skallstorlek som utomjordingarna i Mars Attacks.

Kvällens tredje film då. A History Of Violence, regi David Cronenberg.
Hett emotsedd vore ett historiskt understatement. Efter den misslyckade Spider så har Cronenberg mycket att bevisa. Man är aldrig bättre än sin senaste film. Inledningsscenen sätter standarden direkt. Två rånmördare, hårdare än något som skildrats på amerikansk film på evigheter, är i färd med att lämna ett motell, där de har massakrerat delar av personalen. Det är oerhört suggestivt och laddat, inte mycket sägs, kameran dröjer sig kvar och scenen dras ut på ett nästan Haneke-liknande vis. Redan här förstår jag att Cronenberg is bringing it home. Vad som sedan följer är en varsam, nästan gullig skildring av Viggo Mortensens karaktär Tom Stall och hans familj. Det är så långt ifrån Cronenberg man kan komma, och det som imponerar mest på mig är hur fantastiskt skickligt han bygger upp stämningen. Allting är väldigt classy och tonsäkert, det är nästan som om han vill visa alla skildrare av amerikanskt småstadsliv att "jag kan det här också, och jag kan göra det så mycket bättre än er". Men våra förväntningar säger att något kommer snart hända, idyllen kommer inte att vara länge till. Toms son, en intelligent och synnerligen älskvärd kille, har problem med en riktigt svinig hunk på skolan, och små incidenter dem sinsemellan förebådar ett större utbrott av våld. Växelspelet mellan Toms och sonens liv är ett skickligt förkroppsligande av arv, synd och det förflutnas inverkan på våra liv.

Viggo Mortensen, som vi såg i Sagan om det jävla ringhelvetet, men som jag hellre minns som tvålfager b-skådis i Renny Harlins Prison, är precis så sävligt briljant som jag har hoppats på. När hans idyll hotas så slår han tillbaka. Hårt. Det gör också sonen. Det kan upplevas som kontroveriellt eftersom vi som åskådare får vår blodtörst tillfredsställd. Jag jublar inombords när bullyn får hårt på flabben. I DN kommer det stå: våldet som katarsis. Cronenberg är i färd med att segla hem skutan och inkassera högsta betyg, men tyvärr så tappar filmen lite den sista fjärdedelen när William Hurt spelar över som lynnig gangsterboss. Det blir lite för mycket en konventionell actionhistoria med lite för grova drag. Upp till den punkten är dock A History Of Violence både ett känsligt tecknat porträtt av en vanlig amerikansk familj, som genom korta explosioner av våld skakas i grundvalarna och samtidigt en mästerlig allegori över ett samhälle som inte gjort upp med sitt förflutna.

Torsdag: film och A Gentle Touch

2005-11-18T10:59:00.000+01:00

Stockholm har verkligen blivit kallt, och jag tycker om det. Igår gick då startskottet för årets filmfestival. Jag traskade upp mot Skandia med Sydsvenskans utsände, Fredrik Söderlund, i släptåg för att se Allegro med en av Skandinaviens finaste aktörer, Ulrich Thomsen, i den bärande rollen som pianisten Zetterström. Det första som händer är att Helena af Sandeberg trampar Söderlund på tårna vid entrén. Salongen är inte ens halvfull när förfilmen Cindy, the Doll Is Mine med en slående vacker Asia Argento i dubbelrollen som Cindy Sherman. Tyvärr är filmen helt poänglös, men ljudspåret med Blonde Redhead sitter fint i alla fall.

Allegro då. Ja det är i sanning något av det märkligaste som filmats på våra breddgrader. Pianisten Zetterström återvänder till Köpenhamn efter exil i New York, bara för att finna att hans förflutna är uppslukat av den mystiska zonen, beläget mitt i Köpenhamn. För att återfå sina minnen och sin älskade (spelad av Arab Strap-torsken Helena Christensen) så tvingas han in i zonen, där den mystiske Tom (Henning Moritzen) "hjälper" honom med gåtfulla ledtrådar.

Först och främst ska vi slå fast att det här är en mycket dålig film, men som Söderlund uttryckte det: "formexperiment måste alltid uppmuntras". Så även om jag pendlar mellan 1 och 2 av 5 i betyg finns det en del positivt att säga om Allegro. Den pretentiösa stilen speglar tematiken, och jag kan garantera er att ni inte kommer läsa en enda recension som inte kommer karaktärisera filmen som Kafkaesque. I all sin skruvade absurdism minner den om den store skildraren av mänsklig utsatthet i en obegriplig omvärld; Zetterström irrar runt på gator som hela tiden flyttar sig, han tvingas spela leksakspiano på ett torg bara för att finna en väg in i zonen (genom närmaste toalett!) Man tänker på Kafka och Alice i underlandet, men framförallt tänker jag under filmens andra hälft på Monty Pythons ökända Michael Ellis-episod - i mitt tycke den absurda humorns kreativa peak. Men det är nog inte riktigt vad regissör Boe vill. All denna brist på riktning och logik tilltalar mig ganska ofta, men här är det så bristfälligt skildrat, så grunt och ytligt. De formmässiga greppen är bara desperata livbojar som kastas ut för att rädda karaktärer som redan från början är förlorade. Att detta manus har realiserats i bildrutor är en gåta, samtidigt som det är talande för dansk films totala överlägsenhet jämfört med den svenska; det finns mod och visioner, och filmkonsulenter som vågar - då får man räkna med sådana här magplask once in a while.

Efter filmen gick vi ut i kylan och tog oss mot Zum Franziskaner för en öl, och så ytterligare en på Skeppsbar. Sedan åkte Söderlund upp mot Filmhuset för att se Lower City, som jag tror mycket på. Jag hade dock siktet inställt på A Gentle Touch på Mondo. När jag var på väg mot Götgatan, och någon irländsk pub, så fick jag ett mess av livegitarristen Victor som berättade att spelningen blivit flyttad till Rio på Sveavägen - tydligen hatar Mondo att folk tar in, det var något strul med utskänkningstillstånd. I korsningen Sveavägen/Rådmansgatan hittade jag ett perfekt ställe - Basic Bar. Det satt en ensam alkis vid bardisken, och stereon spelade Supremes på behaglig volym. Lugn och ro. Erik Carlsson och Helena kom förbi, och sedan även Maze. Så det blev några öl och trivsamt prat om kroppkakor, Kalmar FF och Eskilstuna.

Rio. Ett märkligt ställe. Först ut på scen är Biker Boy, som i varje fall har den goda smaken att köra en cover på The Smiths bästa låt "Well I Wonder". Men det låter rätt illa. A Gentle Touch har lyckats dra en del folk, trots det abrupta bytet av lokal. Ni som har hört 3-spårsep:n vet att vi har att göra med melankolisk och varsam syntpop. På scen ser de fantastiska ut - tre vackra smala män med fina frisyrer. De står där lite ledigt elegant, precis som det anstår den svala melodiska musiken de framför. Nej, du får inga vulgära utspel, ingen hejdlös exhibitionism - bara fyra välkonstruerade poplåtar i ett smakfullt framförande. Om jag fick bestämma skulle jag vilja att Victor la lite mer Cure-doftande gitarrslingor ovanpå syntmattorna, men det där är väl en hjärnskada jag får leva med livet ut. Maze står längst fram och häcklar publiken: "hatar ni Gentle Touch eller?". Nej, de flesta av oss tycker nog väldigt mycket om dem. Kalmar-Stockholm 1-0.

Stockholm filmfestival: Prelude

2005-11-17T13:59:00.000+01:00

Det finns inte längre någon återvändo; nu ger jag mig ut på en resa mot mörkrets hjärta. Från och med idag, och cirka 11 dagar framåt tänker jag i stort sett dagligen sätta mig vid tangentbordet och kulturblogga. Beware, Kerstin Gezelius, beware, Johan Croneman - i år är det jag som rapporterar från Stockholms filmfestival. Jag tänker befinna mig mitt i myllret och ta in atmosfären och sedan sätta ord på alla intryck. Det var ju så här slowdivejocke blev till - jag kulturbloggade i massmailform från förra årets filmfestival, och på inrådan av en vän la jag upp texterna på en jävla blogg - the very blogg you´re looking at now.

Idag börjar det alltså, och jag tänker inleda med att se Allegro - enligt uppgift ett danskt svar på Tarkovskijs Stalker. Sen vet jag inte hur det blir ikväll. Gentle Touch, Kalmars finest, spelar på Mondo, samtidigt som Sarto, Kristianstads ena stora son, spelar på Volupté. På filmhuset ger man brasilianskt våld i Lower City. Så vad ska man välja?

Slowdive

2005-11-11T15:41:00.000+01:00

Nu tar ni fram pennorna och ringar in den 14:e november i almanackan. Då släpper Slowdive sina tre fullängdsalbum på nytt och har ni inte dem redan så gör ni fan bäst i att köpa dem allihop på en gång. Debutalbumet Just For A Day har utökats med EP-samlingen Blue Day, och jag är uppriktigt sagt avundsjuk på dem som ännu inte har levt ett liv med den här musiken vid sin sida. Tänk att få höra ”Spanish Air” för första gången. Just For A Day är i min bok ett av tre debutalbum som jag ger 10 av 10 i betyg (de andra är Please och Unknown Pleasures). Blue Day vågar jag knappt tala om – där hittar ni ”Avalyn 1”. Världens.Bästa.Låt.

Souvlaki är lite mer lättillgänglig, inte lika konsekvent, men ändå en av de bästa skivor som gjorts. Som bonus får ni bland annat 5 EP, som skulle vält regeringar om den hade släppts idag. Sista albumet, Pygmalion, finns det till och med Slowdive-fans som inte förstår. Jag har alltid älskat den, men det är deras mest krävande album. Om ni tänker på vad Talk Talk åstadkom på sina två sista album är det här ett något mer drömskt och harmonibaserat svar på det. En av de modigaste skivorna någonsin.

Jag är verkligen ingen bitter person som gillar att älta gamla oförrätter, men jag har aldrig glömt hur illa behandlade Slowdive blev i pressen när det begav sig. Vi som förstod var ganska ensamma, men vi var jävligt starka, och idag är det lätt att se att vi vann.

New York Stories

2005-11-08T11:07:00.000+01:00

Det är måndag och jag har inte sovit en enda minut och jag är på ett hemskt humör. Utanför är det grått och blåsigt och jag har inte den minsta lust att vara på jobbet nu. I tankarna är jag fortfarande kvar i New York City. Ni har alla läst förnumstiga guider till New York, nihilistiskt världsvana betraktelser av oroliga själar som desperat jagar kulturellt kapital och vet mest om senaste modet. Jag har inte mycket till övers för sådant, så låt oss hoppas att jag inte faller i den fällan när jag storögt återger vad som hände under min och min flickväns vistelse i staden som aldrig sover.

DAG 1
Vi åker ut till Arlanda i god tid och kopplar av med varsin öl. Malaysian airlines, står det på vårt plan. Passagerarna är till hälften svenskar, till hälften asiater (förmodligen från Malaysia, då de har påbörjat sin resa i Kuala Lumpur). Givetvis har vi glömt att beställa vegetarisk mat, så vi får hålla tillgodo med ris och torrt bröd. Jag ber om något starkt att dricka och får lakritsvodka med cola, och tittar på två filmer; den amerikanska nyinspelningen av Dark Water (i pretentiöst återhållen stil, en synnerligen blek kopia helt utan originalets förtjänster), och en australiensisk feelgood-film som heter nåt i stil med The Oyster Farm. Min iPod (iPod-bloggning! Tänk att jag till slut blev en sån där slätstruken typ som går och lyssnar på Boards Of Canada i iPod) är laddad med Noto/Sakamotos Insen, som jag har lyssnat på onormalt mycket på sistone. Det blir ett vilsamt soundtrack till vår flight.

När vi anländer till Newark airport är klockan 19.00 och vi tar en buss som åker genom de ruffigare delarna av New Jersey. Jag älskar det på en gång. Har ni läst Richard Prices Clockers? Jag är med i boken from this moment on. När vi hamnar i kö utanför Lincolntunneln så går det inte låta bli att tänka på Strike och Buddha Hat och de andra ljusskygga gestalterna, up to no good i sina bilar på väg till/från NYC. Utsikten mot Manhattan är formidabel. Det känns så väldigt märkligt att uppleva en vy som är så fast inpräntad, så självklar att den hamnar bortom själva definitionen för en kliché, i verkliga livet.

På andra sidan tunneln kommer vi nästan omedelbart till Port Authority, som ligger precis vid Times Square. Det visar sig att vi bara behöver gå en gata för att komma till hotellet. Carter Hotel ja. Där har vi ett kapitel in its own right. Mittemot New York Times, 50 meter från Times Square, bredvid ett lyxhotell, ligger detta loppbitna budgethotell med sina 700 rum. I en soffa sitter ett gäng mycket unga och mycket lättklädda asiatiska tjejer, under övervakning av några pimps. Så det är inte bara glada backpackers och barnfamiljer från Jönköping som tar in på Carter Hotel, om man säger. I hissen får vi sällskap av en liten hiphop-thug och hans pick-of-the-night. Han trycker med sin servett in våning nummer 4 och kliver av för sin herdestund. Vårt rum ligger på våning 6, och det är dammigt och jävligt på de flesta sätt. Men det här är inget som bekommer mig. Och duschen är riktigt skön, bra tryck i strålen. Givetvis är vi mycket trötta, men vi tar ett varv runt Times Square och köper en pizzaslice och lite vatten. Ett myller av neon, turister, poliser och hustlers. Vi går hem och försöker sova. Märkligt nog hör man inget av kakafonin inne på rummet, men ingen av oss lyckas somna in mer än ett par minuter åt gången.

DAG 2
Klockan är inte ens sex när Annlouise slår på tv:n där tre gaphalsar flåsar ut nyheter och väderrapporter, samma nyheter och väderrapporter, om och om igen. När jag för fjärde gången på 20 minuter ser solgrafiken över New York-kartan och det mässas ”it´s gonna be hot today” med fascinerande regelbundenhet så är det bara att hoppa in i duschen och göra sig redo.

Vi går mot Hell´s Kitchen för att få lite frukost, och som av en händelse hamnar vi mitt i en loppis med ett imponerande utbud av krimskrams, McCarthy och Nixon-pins (inte indieakterna), möbler och skivor. Det mest flippade jag får syn på är frimärken med hakkors och Adolf Hitler-motiv för 2 dollar styck. Jag har många historieintresserade vänner som på något vänster säkert skulle uppskatta att få ett vykort med ett sådant porto, men jag avstår ändå från att köpa. Nazismen är så jävla vidrig, men kraften i de gamla symbolerna upphör aldrig att fascinera. Allie köper några armband (dock helt fria från nazi-konnotationer). Gaphalsen på Fox ser ut att få rätt; det börjar bli riktigt varmt, och jag börjar bli riktigt hungrig. Vi har en adress till 39:e gatan där det ska ligga ett fint frukosthak, men det hela känns lite för posh, så vi tar en sylta mittöver istället – ett sånt där ställe med galonsoffor som jag så gärna romantiserar över. Jag blir inte missnöjd, det bjuds på en stadig omelett med stekt potatis, och juice och kaffe på det.

Hell´s Kitchen är ruffigt, men väldigt charmigt med alla lirare som samlar flaskor i kundvagnar, och en myriad av matställen. När vi har gått några timmar så siktar vi in oss på Central Park. Nu är det mer än 20 grader varmt, perfekt t-shirtväder. Det är en fullständig njutning att ligga på rygg och se ut mot skyskraporna på ena hållet och ekorrarna på andra. Vi slumrar nästan till lite innan promenaden fortsätter upp mot Upper West Side, Guldkusten även kallad. Där beställer vi en gåtfull middag bestående av grönsakswraps, pannkakor, juice, kaffe och vin. Nere vid Hudsonfloden sätter vi oss på en bänk och ser alla joggare och cyklister förstöra sina söndagar. Vi går sedan österut genom parken, mot Metropolitan, men jag tycker inte om att slussas in som boskap på museum så vi nöjer oss med att köpa en affisch på prylboden. När vi kommer hem på kvällen har vi gått flera mil, och vi kopplar av med några Brooklyn-bryggda öl och slocknar fram tv:n. Nu sover vi ordentligt.

DAG 3
Det blir en lång promenad ner mot gatorna med de lägre numren. Jag är inne i en spritbutik och letar efter Old Grand-Dad, whisky från Kentucky, Nick Stefanos brand of choice. Kanske det viktigaste inköpet jag planerar. Men de har den inte. Vi hamnar i Soho, där jag ser en Mats Rådberg-skiva i samma antikvariat som jag köper boken Fletch. Vi pendlar in och ut mellan Little Italy och Chinatown, men äter tyvärr på ett gräsligt turistställe som serverar dålig pommes frites. På East 4:th street ligger Other Music och där handlar jag skivor med Mike Ink, Oval, Pluramon och en Kompakt-samling. Det är roligt att se butiken som man har langat iväg så många beställningar till inifrån. Men de hade inte Merzbeat.

Efter skivinköpen går vi ner mot Manhattan Bridge och tar lite foton och köper läsk och senap på en snabbmarknad. Betalningen är helt automatiserad om man har mindre än 10 varor och jag slår mig för bröstet och proklamerar stolt för ett butiksbiträde att det är första gången för oss, ”and we did really well, didn´t we?” Nu orkar vi inte gå längre så vi tar en taxi ända hem, och jag blir överraskad av att det är så billigt. På hotellet dricker vi lite öl och ritar upp planerna för kvällen. Meatpacking district blir det. Eftersom halva stan är avspärrad för Halloween-parad går det inte åka taxi så det får bli tunnelbanan till fjortonde gatan. Vi går runt i kvarteren och funderar lite på ett råtrendigt trevåningshak, men det verkar vara gästlista och hela det köret. Så kommer vi till en korsning och ser ett hus som är inrett som en restaurang/bar och det ser jäkligt mysigt ut så vi går in och den första låt jag får höra är "THE GREAT COMMANDMENT" AV CAMOUFLAGE! Herrejesus vad jag älskar den låten, den definierar mitt sjunde skolår där runt 89-90 om inte annat. Jag tänker på hur otroligt bra Camouflages två första album är och hur konstigt det känns att deras musik spelas i den hetaste delen av Manhattan. Klassisk tysk synt stöpt efter mall vintage Depeche Mode. Och det bara fortsätter. Medan vi dricker våra drinkar radas det upp fantastiska, och i många fall, bortglömda låtar av Aztec Camera, When In Rome, China Crisis, Depeche Mode, etc. Jag är på mitt allra bästa humör och beställer in mitt livs första Pabst Blue Ribbon (tänk Blue Velvet, tänk Dennis Hopper) och frågar varför den är så svår att hitta i affärerna. Bartendern är utsocknes så han vet inte. En ganska ung kille, som ser ut att vara barchef eller nåt i den stilen kommer fram och börjar prata med oss: ”so you guys from Sweden? Do you know The Ark? I got an invitation to their party tonight!” Jag frågar om han gillar Slowdive, och han svarar med att han gillar Bloc Party. Det är väldigt trevligt på stället, och jag berömmer bartendern, som har sammanställt skivan från sin polares 80-talssamling visar det sig. Härligt när man får höra oväntade, rakt igenom lysande låtval när man är ute och findricker. Vi får tips om ett hak som heter Passersby i närheten och går dit för några öl. Musiken är typ baile funk, eller nåt liknande; sån där musik som folk som inte gillar musik tror att de gillar. Trevligt ställe dock, mycket speglar. På vägen hem filmar Allie mig när jag demonstrerar hur man bäst fångar in en taxi.

DAG 4
Idag åker vi tunnelbana ut till Williamsburg, Brooklyn. Det är så lugnt och skönt, och husen är låga. Det är här de överspänt avspända bor. Men det blir aldrig så där Söderaktigt överspänt avspänt, här är det mer…avspänt 4 real, dude. Jag erkänner villigt att jag trivs på stört. Inne i första bokaffären ser jag den tjockaste katt jag någonsin skådat. Den är jättesöt, har ett litet fint ansikte och en kropp helt utan proportioner. Allie frågar om hon får ta kort på kissen, vilket hon får. Katten ser oförstående ut, och rör sig långsamt över till nästa viloplats. På disken sitter hans kamrat; en betydligt smärtare svart stilig sak. På beställning köper jag en tidning som heter N+1.

I området koketteras det friskt med Bushmotståndet, och man ser till och med fånigheter som ”I love Iraq”-skyltar på dörrar till second hand-butikerna. Det är ju inte så att jag är någon anhängare vare sig av Bush eller Irakkriget, tvärtom, men jag har lite svårt för det där vulgära plakatviftandet. Nåväl, i en mexbutik hittar vi en massa roliga matprylar; jag köper bland annat Paul Newmans egen balsam-vinaigrette. Mitt över gatan ligger Earwax, en skivaffär där Kid Congo Powers tydligen brukar jobba. Därinne kommer ett gäng amerikanska indietjejer fram och frågar mig om vi har Neutral Milk Hotel i butiken. ”I don´t work here, but I´m sure they´ll have it” gissar jag och hittar samtidigt Laraajis Ambient 3: Day Of Radiance på cd. Earwax har fler bra prylar; jag handlar även William Basinkis The Disintegration Loops, Harold Budds The Pavillion Of Dreams, Pan Sonics Kulma, en Kompakt-samling där Field är klart bäst, Swans The Great Annihilator och Boris w/Merzbow: Sun Baked Snow Cake. Och my most treasured: Alva Noto/Ryuichi Sakamotos första samarbete, Vrioon, som var slut på OM.

Det är nästan overkligt varmt, säkert 22-23 grader, så vi sätter oss på en liten Thaikrog med uteservering och äter en god lunch på tofu och röd curry. Sköljer ner med Singha. Vi strövar runt lite på bakgatorna och jag fotar Allie framför en graffitivägg, sen irrar vi in oss i ett rough hood och köper en sexa Corona för att skölja ner den alltjämt törstframkallande thaimaten. Fötterna värker, ryggen slokar, men jag är på absolut topphumör; New York lever upp till mina förväntningar, men på ett lite annorlunda sätt än jag hade väntat mig. Jag tjusas av de bjärta kontrasterna. Ibland är det blott ett kvarter som skiljer klasserna åt. De höga husen, med avsmalnande kvadrater högst upp; I simply love to look at them. Och de slummigare byggnationerna…vad är dealen med de där vattencisternerna på taken? Det blir en skivbutik till och där köper jag Curves Doppelgänger för en dollar och The Sexual Life Of The Savages.

En dag i Williamsburg har satt sina spår, så vi vilar ut i sängen med öl och Talk Talk/Alice Deejay i iPoden. Tv-sändningarna domineras av Prins Charles och Camillas besök i staden. Jag trodde inte amerikanerna var så besatta av europeiska kungligheter. Vi är sugna på lite pasta, och tar en taxi ner mot East Village. Det blir ett ställe som tydligen är New Yorks äldsta bar (enligt egen utsago), och vi beställer in mat som pendlar mellan det slätstrukna och okej. Fantastiskt att sitta utomhus i november klockan 9 på kvällen! Jag ser en kändis: han den tjocke i tv-serien ”Advokaterna” går förbi vårt bord och ler åt min igenkännande blick. Jag har haft ögonen på en sylta i närheten av vårt hotell, och vi bestämmer oss för att ta en nightcap där. Jag frågar servitrisen om Pabst Blue, och hon säger att den inte är så populär längre, men att de har ”tons of it” just på det här haket. De har däremot inte Old Grand-Dad, men ”something similar”. Won´t do it for me. Det står en jukebox i hörnet och den är laddat med americana och MOR. Jag stoppar i en dollar och väljer Springsteens ”The River” och Neil Youngs ”I Believe In You”, som passar perfekt in i kontexten. Promenaden hem över Times Square är som en dimmig dröm i neon.

DAG 5
Vi går upp tidigt och köper munkar i en vagn till frukost hos vår special guy i hörnet av 43rd and 8th. Sen tar vi t-banan till Brooklyn och jazzar runt. Det är lite höstigare idag, friska vindar. Vi promenerar över Brooklyn Bridge och utsikten är faktiskt så magnifik att den inte går att återge i bloggform. Här skulle jag kunna stå i timmar. Inte ens kul. Jag tycker mig känna igen en joggande kvinna, och sekunder senare slår det mig: var det Naomi Yang från Galaxie 500? En av de allra största hjältarna! Vi säger att det var det. Så nu har jag sett Naomi Yang på Brooklyn Bridge. Om man säger.

Som av en händelse passerar vi Ground Zero. Jag slås av hur liten ytan där tornen brukade stå känns. Allie försvinner in på en jättelik outlet och jag söker upp en bar i närheten. Hela stället är tapetserat med tygmärken från brandkåren, ambulanser och poliser. Det är lite fint med amerikanernas respekt inför dessa auktoriteter tycker jag. Jag blir glad när jag ser NYPD-bilarna glida förbi på gatorna utanför. Killen i baren är förmodligen en ex-cop eller firefighter; han är väldigt vältränad och har flera högtidliga bilder av katastrofen inramade på väggarna. Kanske blev traumat för svårt för honom, och kanske öppnade han en bar istället? Jag beställer in en Coors och stortrivs i den värdiga atmosfär som präglar baren. Old Grand-Dad då? Nej, tyvärr, den säljer inte så bra får jag veta. Istället frågar jag om Yuengling, det äldsta amerikanska ölet och beställer mot mina principer in en omgång på fat av ren nyfikenhet. Brandmannen kallar den mörk, men den är inte mörkare än en Tuborg Guld. När jag är inne på min tredje öl kommer Allie och bartendern skojar lite: ”oh finally, this guy´s been bothering me for an hour now”. Jag älskar det här samspelet som kan uppstå en eftermiddag på en sömnig bar. Det är som att komma hem. Det är en schlager. Vi äter lite soppa och pommes och lämnar rikligt med dricks.

Efter detta så tar vi en taxi mot Lower East Side och flanerar gatorna runt Ludlow street. Vi går mot St Marks, och jag hittar en liten mexikansk spritbutik och där har de Old Grand-Dad! Jag köper fyra flaskor i olika format och den mexikanska tanten är alldeles snacksalig och lycklig. Happiness comes in bottles. Runt hörnet smyger jag in på en skivbutik som heter Etherea och köper skivor med Bark Psychosis, Northern Picture Library och en Rephlex-samling. Några kvarter längre upp så hittar jag till slut St Marks, där Kim´s Video ligger, men jag måste spara lite pengar så det blir inga fler inköp idag.

På kvällen äter vi äcklig thaimat i Hell´s Kitchen och rundar av med ett besök på Pete´s Tavern. Efter första omgången kommer plötsligt en kille fram med en ny margerita till Allie och en Bud till mig. Lika snabbt vänder han på sig igen. Det är ett ganska oborstat klientel härinne. Från stereon hörs A-has gamla mästerverk ”The Sun Always Shines On TV”. Vi spekulerar i vad det är för en kille som bjuder oss. Han kommer fram igen och jag frågar varför han köpte hinken till oss. ”Seriously? Don´t be angry now, man, but the girl is so unbelievably beautiful.” Allie tycker nog det är lite kul, men kanske också lite obekvämt, men snubben verkar glad och harmlös. Han köper mer dricka och börjar insistera på att ”put us up for a few nights, I live on 42nd street, come on I´ll buy guys new tickets home.” Han heter Tony, och vi tackar vänligt nej till hans erbjudande. Efter ett tag ger han sig med orden ”now I´m gonna go home and cry. You guys want anything from the bar, put it on my bill.” En sällan skådad gästfrihet, men vi har nog fått tillräckligt som det är.

DAG 6
Ja det kan man lugnt säga. Jag är så bakis att det inte ens är kul. Allie går ut för en sista runda på stan medan jag ligger och kräks i toalettstolen. Somnar om, vaknar och inser att jag måste checka ut från the lovely Carter USM Hotel. Med en vilja av stål tar jag mig ner till Herald Square, i hörnet av 34th och väntar på Allie utanför Macy´s. När hon kommer ut tar vi en cab ner mot St Marks för att avsluta shoppandet. I en billig skivaffär köper jag en Skinny Puppy och Laibach, sen går vi till Kim´s Video, som har ett extraordinärt utbud av film. Jag köper Resnais Night and Fog från Criterion, trots att jag hatar Hiroshima Mon Amour. En dag vill jag ändå ha ett komplett Criterion-bibliotek. Jag köper också världens bästa bögfilm, ja en av världens bästa filmer överhuvudtaget; Fassbinders Fox And His Friends (Faustrecht der Freiheit). Fan så hjärtskärande vacker den är. 10 av 10. När vi har ätit är det inte mycket mer att göra än att åka ut till flygplatsen. Här kan jag stapla ord och klyschor om hur fantastiskt det har varit men jag tror ni förstår. Jag vill tillbaka, snart. Väldigt snart, och då vill jag stanna där betydligt längre.

Jay McInerney älskar Kalmar

2005-10-27T13:37:00.000+02:00

Just nu läser jag fyra böcker; en Stephen King, en Clive Barker, Julia Philips You´ll Never Eat Lunch In This Town Again och Jay McInerneys Model Behavior. Den sistnämnda är en trevlig bekantskap, med fräscha narratologiska grepp och ett färgstarkt persongalleri. McInerney seems to me like a värdig representant för den amerikanska kokainlitteraturen. Döm om min förvåning när jag kom till sidan 51 då en karaktär vid namn Tina utbrister: "God, I am so hungover it´s not even funny". Jay McInerney har varit i Kalmar och direktöversatt ett av våra mest frekvent brukade uttryck!

Echo and the Bunnymen

2005-10-22T12:43:00.000+02:00

Uppgift: skriv en essä om ditt förhållande till Echo and the Bunnymen på 30 minuter.

Vi reser tillbaka i tiden till det tidiga 90-talet. Jag läser igenom gamla intervjuer med sångaren i The Cure. De gånger Robert Smith uttalar sig om sina samtida kollegor är det egentligen bara två band som finner nåd; Associates och Echo and the Bunnymen. Varje gång jag springer på en Bunnymen-skiva fastnar blicken på de oerhört vackra skivomslagen; så skamlöst pampiga, högttravande och uppfordrande. Jag köper Heaven Up Here men blir ganska besviken. Den enda låt jag återvänder till är "All My Colours". Jag älskar sånt trumspel. Pete de Freitas. Innan han körde ihjäl sig såg han till att Wild Swans fick spela in några av tidernas bästa låtar. Har ni inte hört "No Bleeding" har ni inte hört någonting. Pete de Freitas. Min dubbelgångare enligt Antonio Badessa.

Re: looks:
Jag älskar Ian McCullochs utseende; de fylliga läpparna och 80-talets snyggaste frisyr. Nästa skivinköp blir Ocean Rain och den gillar jag betydligt mer. Om jag inte missminner mig åkte bandet till Island för att fotografera omslagsbilden. Åh, den blå färgen, och Ian som doppar fingret i vattnet! Det är så vackert. "Nocturnal Me" och "The Killing Moon" heter de två bästa låtarna, och de är helt fantastiska. Storslagna, stolta depphymner sjungna med övertygelse och smärta. Alltid en karaktärsdanande upplevelse att återvända till Ocean Rain.

Så vrider vi fram klockan och bevittnar musikhistoriens mest imponerande comeback smygas igång med Evergreen. Men det är nästa skiva som för evigt har etsat sig fast; What Are You Going To Do With Your Life? Det är den bästa tråkpopskiva som gjorts. Här blickar Ian McCulloch (fortfarande lika vacker) tillbaka på sitt liv. Det är en bitterljuv resa down memory lane. Som låtskrivare och sångare har han aldrig varit bättre. Det är ett annat Echo and the Bunnymen vi möter här. Borta är den desperata, uppjagade intensiteten som ibland stod i vägen för de riktigt stora låtarna. Här har man tagit sig tid att skriva storslagna arrangemang, samtidigt som man lutat sig tillbaka, och med vetskap om låtarnas styrka, nonchalant spatserat hem en promenadseger för klassiskt pophantverk. Det är en elegant, värdig skiva, som bland annat innehåller deras bästa låt någonsin, "Rust". Tycker man inte om den är man faktiskt helt dum i huvet. What Are You Going To Do With Your Life? är 9 av 10.

I år släppte Bunnymen sin fjärde fullängdare som reinkarnerade, Siberia, och den är inte alls tokig den heller. Lyssna på de två första låtarna "Stormy Weather" och "All Because Of You Days" och jag kan lova er att ni blir imponerade. Popmusik kan visst växa upp, skaffa sig ett jobb och bli gammal utan att förlora ett uns skönhet.

Så, nu kan ni lägga ner pennorna och titta på mig. Ska vi ta in ikväll?

Alice Deejay: A Love Story

2005-09-30T11:50:00.001+02:00

Det här måste jag skriva för jag tycker det är viktigt. Just nu känns det viktigt åtminstone. Jag måste berätta för världen hur mycket jag älskar Alice Deejay. Idag promenerade jag med lätta steg från hemmet med Who Needs Guitars Anyway i min Discman. På oanständigt hög volym. Tänk vad livet ter sig lustfyllt och enkelt och underbart med något så fantastiskt upplyftande som soundtrack. Jag lyssnar aldrig på hela skivan. Jag väljer ut tre låtar: "Back In My Life", "Better Off Alone" och "Will I Ever". Där har vi tre av de absolut bästa låtarna jag vet.

"Back In My Life": en direkt tragisk text om att vara slav under kärleken, att vara besatt av begäret efter någon annan, framfört med en närmast likgiltig, entonig stämma. Det är en låt som får mig att inse hur mycket jag hatar Aretha Franklin och wailande skrikhalsar. Musiken är bortom all sans och förnuft. Den där blandningen av eufori och melankoli som jag älskar över allt annat.

"Better Off Alone": jag kan spela den om och om igen, jag tröttnar aldrig. Kanske den mest perfekta uppbyggnaden av en låt någonsin. Och texten:

"Do you think you´re better off alone?
Do you think you´re better off alone?
Talk to me. Oooooooooooh. Talk to me."

Less is more drivet till sin spets.

"Will I Ever": Det där breaket. Med den europeiska stegringen. "Will I ever fall in love, and if I do will it be with you?" När jag spelar dessa tre låtar i rad ser jag egentligen bara ett problem. Det går inte följa upp det här.

Beat Pasolini Happening

2005-09-22T14:32:00.000+02:00

Beat Happening och Pier Paolo Pasolini. Jag gillar båda väldigt mycket. Kopplingen är, admittedly, inte alldeles självklar. Men vänta här så ska ni få höra. I våras drömde jag om mordet på Pasolini, och på något sätt var Beat Happening inblandade. Jag messade till min sicilianske vän Antonio och berättade kort om drömmen. Svaret jag fick måste vara världshistoriens bästa: 2 november 1975: Beat Pasolini Happening. Tänk er det sagt med italobrytning. Pure genius.

Pier Paolo Pasolini. Världens snyggaste namn. Jag älskar alla bilder på Pasolini när han står i mörk polo och kolsvarta solglasögon. Han ser så stram och ondskefull ut. Ouppnåelig. Jag tänker på alla fester hemma hos Antonio, och hur jag ständigt söker mig till Pasolini-biografin och bläddrar med sådan förtjusning som kommer av något förbjudet. Saló är givetvis den främsta anledningen till att jag förknippar Pasolini med det förbjudna, det riktigt farliga. Hela tiden vill jag veta mer om mannen och myten. Jag tittar på hans filmer och tjusas av vanvördigheten, de ständiga angreppen på den goda smaken, det till synes ostrukturerade och anarkistiska berättandet. Man måste vara stark för att älska ensamheten, sa Pasolini. Fantastiskt bra sagt.

Kanske måste man vara stark för att gilla Beat Happening också. När jag för några veckor sedan åkte bil till Kalmar med fyra kollegor så hade jag bullat upp med ett gäng otroliga blandskivor. Det mesta uppskattades, till och med The Normal, Neubauten (”det låter som han Jarre!”) och Nitzer Ebb svaldes med hull och hår. Men när vi kom till ”Our Secret”, som enligt mig kanske är Beat Happenings bästa låt, så brast de fyra ut i ett kollektivt gapskratt och de enades om att det var det absolut sämsta de någonsin hade hört.

Nu borde jag egentligen starta ett band som heter Beat Pasolini Happening. Det är ett helt osannolikt genialiskt namn. Dreams Never End, om man säger.

Lyssnaren

2005-09-22T14:26:00.000+02:00

Det är alltid intressant att reflektera över hur man lyssnar på musik. Idealtillståndet kanske borde vara ett icke-reflekterande, rent mottagande av toner, frikopplat från kontext, förväntningar och värderingar (annat än distinktionen mellan bra/dåligt). Men jag tycker att det blir allt svårare att bara låta musiken flöda. Det går liksom inte att låta bli att kliva utanför sig själv och skissa upp en lyssnarsituation där man själv agerar huvudperson. I tisdags kom jag osökt att tänka mig bakåt i tiden när min flickvän spelade låtar för mig, samtidigt som jag läste i det fantastiska häfte som följer med remastrade utgåvan av Pet Shop Boys Please. Lite oväntat spelade hon ”Blue Monday”. Om ”Blue Monday” kan vi säga att det givetvis är en av de bästa och viktigaste låtar som någonsin gjorts, ständigt självlysande briljant och inspirerande. Dock inte någon av mina absoluta New Order-favoriter. Men sättet vi lyssnade på låten fick mig att stanna upp: båda liggandes på golvet med ryggen mot varandra, upptagna med att läsa. Bilden av två, fortfarande ganska unga människor, fångade i ett perfekt ögonblick av vacker tisdagstristess, omringade av vinylbackar och böcker. Det var en kliché som var för fin för att inte påtalas. ”Blue Monday” kanske skapades för dansgolvet, det är vad många säger. Men jag tror den skapades för sådana här ögonblick. När det lite småtråkiga vardagslivet upphöjs till skönhet. För några minuter kände man sig delaktig. Så kände jag inte igår, när jag fick höra samma låt på Pizza Hut. Kontexten är tydligen viktig.

Och så tänkte jag på tiden i pojkrummet. Jag hade en faiblesse för att ligga på golvet och snurra en badmintonracket och spela skivor. Där kunde man ligga i timmar och lyssna på Computer World, som var det renaste exemplet på musik som krävde total uppmärksamhet, som inte tillät att tankarna vandrade. New Order var också ett sådant band. ”Temptation”, ”The Perfect Kiss” och ”Ceremony”. Musik som upplöste världen runtomkring och skapade ett vakuum där blott rena lyssnarupplevelser ägde tillträde. Och nu säger jag att det inte är så längre? Jo, ibland sugs man in i vakuumet, med hjälp av band som till exempel My Favorite och Rhythm & Sound. Men även om man börjar reflektera så är det inget fel i det. Det kanske till och med skänker lyssnandet ytterligare en dimension.

Labradford vs. Pan•American

2005-09-06T16:55:00.000+02:00

Möt Mark Nelson. Mannen bakom Labradford och Pan•American.

Labradford var utan tvekan 90-talets bästa amerikanska band, en oas i grungehelvetet som kastade sin skugga över hela decenniet. Jag tror faktiskt att jag först fick upp ögonen för Labradford 1996-97 på en flimrig best of alternative nation-vhs, förmodligen Mellbergs. Videon i sig var väl mest en upprepning av det tidiga 90-talets obligatoriska suddiga atmosfärbilder (tänk shoegaze), men låten var något annat. ”Midrange”. Det fanns en grund som kunde härledas till Slowdive, men det här var mer sofistikerat och polerat.

Jag lovar att jag inte ska prata om Brian Eno här, för jag lyssnade inte ens på honom vid den här tiden. Men…you do the math. Mina ambientupplevelser har jag orerat om på andra ställen här på bloggen (se texten om Neroli, under archive januari), så jag ska försöka sluta placera det här i en historisk/personlig kontext. Låt mig bara säga att Labradford öppnade upp en ny värld av ljud: så inbjudande, behaglig, full av liv och upplevelser. Engelskans texture är ett ord som dyker upp. Rik textur, kan man säga så? Kan man få prata om klangvärld utan att vara expert på John Cage? Jag vet inte. Men musiken, ljuden, de små melodierna, atmosfären, ja allt det som är Labradford…jag älskar det. Och faktum är att det låter bättre än någonsin om skivorna idag, hösten 2005.

Mark Nelson flyttade till Chicago innan Labradford spelade in sitt femte album, E Luxo So. Där började han laborera med sitt soloprojekt Pan•American, något som tillät utflykter i lite mer dubbiga ljudlandskap, dock utan att lämna den vilsamma pulsen som karakteriserade Labradfords musik. Sammanlagt ligger Mark Nelson bakom tio fullängdsskivor under de här två namnen. Ska vi inte göra så att vi ställer dem mot varandra, jämför och tycker till lite om deras kvaliteter och brister? Kanske till och med göra en liten topplista? Även om ni tycker att det är fånigt? Så här ser mitt resultat ut:

1. Labradford: Labradford (1996)
Goes by the White Album. Mitt första möte med bandet. Fortfarande tycker jag att det här är det bästa Mark Nelson har gjort. Med ena foten rotad i försiktig shoegaze siktar Labradford mot rymden och uppfinner en helt egen ljudbild, där viskande sång ackompanjeras av spaceambient och sorgliga gitarrslingor som låter som ekon i Grand Canyon.

2. Pan•American: Quiet City (2004)
Förra årets bästa skiva, och det mest avskalade och radikala hittills från Mark Nelson. Jag lyssnade på den här skivan varje dag i flera månader från det att jag köpte den. Det dystra blåset på ”Het Volk” är bland det mest perfekta som spelats in. Den medföljande DVD:n är fövisso fin att titta på, men den är överflödig eftersom musiken målar bilder direkt på din hjärnbark.

3. Labradford: E Luxo So (1999)
Framstod först som en liten besvikelse när den kom. Efter den fylliga Mi Media Naranja kom den här nedtonade uppföljaren med ett betydligt kargare sound. Inte så mycket reverb, men med tiden har E Luxo So kommit att framstå som ett säreget litet mästerverk, egentligen minst lika richly textured som något annat i Nelsons œuvre.

4. Labradford: Mi Media Naranja (1997)
Ekoindränkt och nästan helt instrumental; det här är den mest filmiska plattan i sällskapet. Det är svävande, skört och oerhört vackert hela vägen. På sätt och vis den bästa introduktionen till Mark Nelsons musik.

5. Pan•American: Pan•American (1998)
Debuten, som knäckte mig fullständigt när den kom. Jag hade min mest intensiva dub-period runt den här tiden, och bara tanken på att sammanföra King Tubby med ambient gjorde mig, kort och gott, förbannat exalterad. Trippeln som inleder skivan är chockerande bra; inte så mycket dub, men elementen finns ändå där för att skapa något fullständigt originellt. Det låter än idag modernt, som ett letargiskt Rhythm & Sound. Precis så bra är det. Retro och futurism i ett.

6. Labradford: Prazision LP (1994)
Det första släppet på fantastiska skivbolaget Kranky. En briljant skiva, på alla sätt, men än har Labradford inte till 100% lyckats realisera sina idéer om ljud och akustik. Däremot har de redan här skapat sitt egna lilla universum och det är väldigt svårt att peka på referenser, men förmodligen har de lyssnat på Talk Talks Laughing Stock ett par gånger.

7. Pan•American: The River Made No Sound (2002)
I slutet av 90-talet skördade Stephan Betke stora framgångar med Poles glitchiga ambient-dub, som egentligen inte hade så mycket gemensamt med Nelsons variant på Pan•Americans debut. The River Made No Sound är mer elektronisk, och har kanske fler beröringspunkter med Pole på ett plan, men Nelson rör sig ändå i ett annat ljudlab än Betke. Klart är att det är Nelsons hightechalbum (eller glitchalbum, vad ni vill); inte lika organiskt, inte lika magiskt, men givetvis mycket bra och egensinnigt nevertheless.

8. Labradford: A Stable Reference (1995)
I Kalmar gick det länge ett rykte om att A Stable Reference bara fanns på vinyl. Döm om min förvåning när jag stegade in på Blinda Åsnan i Malmö och fiskade upp ett ex på compact disc, några år för sent alldeles i onödan! Labradford har tagit ett litet, litet musikaliskt kliv framåt här jämfört med debutalbumet, men skivan känns något osjälvständig och karaktärslös.

9. Labradford: Fixed:Context (2001)
Är det här Labradfords sista album? Ingen vet, men låt oss hoppas att det inte är så. Skivan inleds med 20-minuterseposet ”Twenty”, och det är förvisso en mäktig resa, men samtidigt känns detta som Labradfords minst angelägna album. Musiken är kyligare och inte lika inspirerad som tidigare. Det verkar som om Nelson har tankarna någon annanstans, förmodligen hos Pan•American.

10. Pan•American: 360 business/360 bypass (2000)
Med eftertryck: att hamna 10 på denna lista är ingen skam, väldigt få skivor kan mäta sig ens med Nelsons svagare (allting är relativt!) alster. Det här är Pan•Americans andra album. På det bästa spåret ”Code” gästar Mimi Parker från Low. Resten av skivan är en bubblig och mysig ljudexkursion, med trumpeten från ”En röst i natten” som sällskap.

This is my truth, tell me yours!

Pet Shop Boys: Discoteca

2005-08-21T13:02:00.000+02:00

Hay una discoteca por acqui?

I don´t speak the language
I can´t understand a word
Where angels fear to tread
I´ve sometimes walked
and tried to talk
But how can I be heard
in such a world
when I am lost
I´m doing what I do
to see me through
I´m going out and carrying on as normal

Hay una discoteca por acqui?
Te quiero
Entiendo usted?
Digame?
Cuanto tiempo tengo que esperar?

I don´t speak in anger
though the chances that I´ve let
pass me by and now regret
I can´t forget
They´re haunting me
like a score of unpaid debts
Is it enough to live in hope
that one day we`ll be free
without this fear?
I´m going out
and carrying on as normal

Hay una discoteca por acqui?
Te quiero
Entiendo usted?
Digame?
Cuanto tiempo tengo que esperar?

Det här är en av de finaste texter jag vet. Ni finner låten på Bilingual, Pet Shop Boys deppigaste och mest missförstådda album. Skivan som skiljer agnarna från vetet. Existentiell ångest med latinorytmer. Ibland utnämner jag "Discoteca" till Neil Tennants finaste sånginsats. Sättet han fraserar den markerade passagen på kommer jag aldrig komma över så länge jag lever. It´s like ice into my heart.

A Summer With Swollen Appendices

2005-08-19T09:34:00.000+02:00

För min del tog sommaren 2005 slut onsdagen den 10 augusti, då jag var tillbaka på jobbet efter ett långt, underbart sommarlov. 8½ (aahh, siffermagi!) vecka befann jag mig i oavbruten själslig och kroppslig harmoni, fjärran från krav och tvång och inrutade vardagar. Nu är det dags att göra bokslut över sommaren och möta hösten, som ju alltid brukar bli bra den med till slut.

Det första jag beslutade mig för var att börja föra dagbok över mina förehavanden, så min första entry ristades ner 17:e juni. Sedan dess har min entusiasm inför dagboken dämpats betydligt; det är svårt att kliva utanför (eller innanför) staplandet av meningslösa/meningsfulla händelser. Men jag är fast besluten att härda ut, för någon form av belöning är jag övertygad om att finna där vid regnbågens slut. Självinsikt kanske? Självinsikt är något Dan Brown skulle behöva. Det, och en stor portion ödmjukhet, plus några lektioner i stilistik. För något mer självbelåtet än Da Vinci-koden har jag väl aldrig läst. Det ska sägas, att det var underbara dagar jag och min flickvän hade, med högläsning av Browns succé i Krusenstiernska trädgården och i hängmattan på Palmelund. Till en början tyckte jag till och med att boken var ganska roande, med en kriminalintrig korsad med religiös mysticism och kryddad med små anekdotiska utvikningar om byggen och historiska verk. Det dröjde dock inte länge innan man tröttnade på alla ”Langdon undrade hur många som egentligen visste att…”, ”symbol för det hela kvinnliga…” etc. De sista 200 sidorna kombineras alldeles oerhört onödigt krångliga utläggningar med eviga upprepningar om sådant som redan tidigare avhandlats i myndigt undervisande ton, som för att inte den mest pantade 12-åriga läsare ska missa hur otroligt smart Langdon (Brown) är. Men som sagt, det spelar ingen roll hur tröttsam och hur klumpigt konstruerad boken var, det var ändå underbara dagar.

Ni är säkert några som känner till Pär Thörn. Han gav ut sin andra bok nu i sommar, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, en samling noveller om tillståndet i vårt land. Det är i varje fall så jag väljer att se det. Låt mig genast slå fast att ni bör köpa den här boken, för jag tycker att den har något att berätta. Det är en väldigt välskriven och förbluffande insiktsfull bok, full av absurda vardagshistorier och märkliga livsöden. Thörn har hittat ett unikt uttryck som jag skulle vilja karakterisera som ”undflyende”, men på samma gång knivskarpt i sin analys av samtiden. Det handlar inte om brådmogen namedropping, eller ytliga tvärsnitt över en förlorad generation, utan snarare om en skildring av perifera existenser och deras möten med det betonggrå triviala och det fantastiska som står att finna i det lilla. Förminskat, överdrivet, kanske en smula groteskt – och väldigt personligt och bra.

Nu när jag ändå har förvandlat mig till bokrecensent på DN tänkte jag också säga några ord om Per Hagmans mycket omskrivna bok Att komma hem ska vara en schlager, som jag också läste i sommar. Per Hagman är en person som jag alltid haft den djupaste respekt för, på rätt skrangliga grunder förvisso. Hur skulle jag inte kunna älska en vacker man som skrev så fint om The Cure i en gammal Ultra från 1992, en man som säger sig ha Neil Tennant och Pete Burns som idoler, en man som älskar italo och Alice Deejay och skriver vackra noveller om tonårsflickor med existentiell ångest? Problemet är att Hagmans tidigare romaner, hur lättslukade de än må ha varit, är ganska grunda och tafatt berättade historier. När jag började läsa denna hans senaste bok visste jag inte riktigt vad jag kunde vänta mig. Säg så här: allt jag trott och hoppats Per Hagman vara kapabel till överträffades. Det här är en alldeles förträfflig bok, utsökt konstruerad, enormt underhållande och träffsäker, samtidigt som den är ömsint och vacker, sorglig och upplyftande. Jag njuter av hur han klär av vårt lands havererade socialdemokrati i eleganta bisatser, hur han med små subtila nålstick punkterar uppblåst låtsasöverklass, olivoljevänster (”jag är nog själva motsatsen till inskränkt etnokåta figurer som röstar vänster och skriker högt om sin godhet och öppenhet och människokärlek”) och haschrökande världsförbättrare. Utan att låta förorättad, utan att förfalla till bitterhet. Låt mig citera några passager:

”Tänk att få ha varit en materiellt rik europé under första halvan av nittonhundratalet, gärna svensk. Det måste ha varit det mest magnifika. Tänk att få ha levt ett privilegierat liv då den västerländska civilisationen stod på topp. Amerikalinjen, Zarah Leander, riktig mat, inga JC-städer, inga identiska vaniljlattegallerior med Lindex och Benetton och pastasallad i varenda stad, bara riktiga affärer, marknader, saluhallar, konditorier, ingen förljugen och degenererad arbetarrörelse, en självklar strävan efter klassisk bildning och materiellt välstånd, ingen urartad smak, ingen urartat livsförnekande medelklass, artighet istället för nonchalans och cynisk flabbighet, klassisk skönhet istället för exklusivt stylad fulhet”.

Eller: ”Det känns som att förr var Sverige en gentleman som höll upp dörrar för damer, nu känns Sverige som en perifer näringslivsman som spelar golf och åker cityjeep. Som i teorin kan allt om branding och corporate governance men glömt torka bort den mobbade pojkens spår av torkad gråtblandad glass kring sin mun. Ungefär så. Att utan popcorn i våra huvuden och kulsprutor i våra munnar kan vi liksom inte leva där. Ett land i förfall där materiell dumborgerlighet och låtsasstil och låtsasklass är allt som räknas när all riktig stil och klass är sedan länge utdöda företeelser”.

Det handlar om värdighet. Och så fick jag ett nytt favoritord: konjaksflabbig (om Björn Rosengren). Annars har jag inte hunnit läsa så mycket mer i sommar. Jo, jag läste senaste numret av tidningen Sex. Det är en briljant tidning. Intervjun med Thomas Öberg, en man jag verkligen inte trodde hade något vettigt att säga längre, är helt obetalbar. Tänk om alla intervjuoffer kunde ge svar av den kalibern. Då hade vi i varje fall sluppit se Lukas Moodyson i soffprogram i framtiden.

En sak som gladde mig var att se Rutger Hauer i sommarens två bästa filmer, Sin City och Batman Begins. Det är en fenomenal aktör, som jag hoppas kan få lite vettiga roller så här på ålderns höst. Tänk alla bedrövliga filmer han har tvingats medverka i, det måste vara Tarantino vi har att tacka för denna revival. Hauer har en hypnotisk spelstil som naglar fast åskådaren i fåtöljen. Vilken närvaro! Den fantastiske Christian Bale gör också ett bra jobb som läderlapp. Den bästa scenen i filmen är när han tvingas vara otrevlig mot sina gäster och förvandlas till Patrick Bateman på sin egen bjudning. I det ögonblicket tänker jag tillbaka på hur bra jag faktiskt tycker Mary Harrons filmatisering av American Psycho är.

Jag hann med två resor till Malmö också. Tänk vilken trevlig stad det har blivit! Jag som alltid haft så svårt för Malmö…kanske var det våra exemplariska värdar, sällskapet, vädret, intaget, eller en kombination av allt som gjorde att min bild förändrades under denna sommar. Första trippen ner skedde i slutet av juni när ett gäng härliga musikälskare anordnade endagsfestivalen Perfect From Now On. Det blev årets Mitt Sista Liv, visade det sig. Jag träffade så många klassiska indiepersonligheter att jag inte ens ska försöka rabbla dem alla. Festivalen var en fullträff, som jag minns det gjorde O.Lamm den bästa spelningen. Det enda negativa var att man inte fick ta in utomhus. Dumma kommun.

Nästa resa till Malmö gick av stapeln tre veckor senare, då ingick även en resa till Köpenhamn för att se Sigur Rós. En spelning som aldrig nådde upp till de höjder som konserten på Vega 2001 (fortfarande det bästa jag någonsin sett). Publiken var så där dumdrygt dansk; man tog in på idioters vis och slängde plastglas på golvet som sedan krossades av mosiga rödnäsor på väg till baren för ytterligare en beställning. Det var svårt att fabricera magi i den omgivningen. Värmen gjorde det inte bättre. Men givetvis står Sigur Rós över sådant här, och spelningen som sådan kan man knappast ha anmärkningar på (förutom att trummorna var aningen högt mixade i några spår, nästan så det blev lite rock på sina ställen). Söderlunds show hemma i lyan på Värnhemstorget efter konserten kommer jag sent glömma; att se en vuxen karl bokstavligen skälla ut Before and After Science för dess svaga a-sida kontra mästerliga b-sida är humor av högsta klass. Där hade Jerry Lewis gått bet. Jag har lyssnat på Sigur Rós nya ett antal veckor nu, men intrycket av viss stagnation består. Trots flera rakt igenom hisnande spår. Jag ber att få återkomma i frågan.

Om det var varmt på Vega när Sigur Rós spelade, var det ändå som att huttra i sommarnatten jämfört med det infernaliskt kokheta Mondo som var skådeplats för Dinosaur Jr:s återföreningsgig tidigare i augusti. Visserligen tycker jag att ”Little Fury Things” är deras bästa låt, och att både You´re Living All Over Me och Bug är starka album, men för mig blev Dinosaur Jr ett riktigt stort band först med Where You Been. Lou Barlow har jag aldrig riktigt förstått vitsen med. Men det har tydligen skatekepsarna, nyckelkedjorna och moshpitdårarna som ärar Mondo med sin närvaro gjort. De stuffar hårt till brötig skateboardrock, odynamisk och ensidig, men ändå fascinerande i sin kompromisslöshet. Och så fick vi ju höra ”Freak Scene” och ”Just Like Heaven” också. Men hettan…dess like vill jag aldrig mer uppleva.

Sommarens soundtrack då, hur har det sett ut? Jo, det har varit en hel del Out Hud. Deras spelning på Debaser är nog årets bästa hittills, men det var först nu i sommar som albumet verkligen blommade ut. Det är inte bara de fantastiska ”It´s For You” och ”Old Nude” som är värda ditt öra, hela albumet är en uppfriskande resa mot funkens kärna. Nä, jag bara skojar, men det är musik som borde vara för svängig för mig, men den är så stram och kontrollerad och bubblande av roliga små syntljud att jag blir alldeles lycksalig. En briljant skiva är det, Let Us Never Speak Of It Again. Sommarens mest underskattade är tveklöst Saint Etiennes Tales From Turnpike House. Det är deras Beach Boys-skiva, suveränt läckert producerad, med snyggt arrangerade körer, och fylld med deras bästa poplåtar på evigheter. Hela mitt 2005 har varit ett Saint Etienne-år, mer än något annat år av någon anledning.

Vad mer har varit bra? Nya Colder, givetvis. Ola K:s voluptésläpp ”Cistern” har dundrat från mina föräldrars lägenhet i Kalmar. Nya Sisters-låten som Gurra spelade för mig! Patrik Lindgrens Ring Snuten-projekt, med den Magnetic Fields-doftande ljuvliga balladen ”Mellanstadiediscot”. Han fraserar som Vincent Price! Gustav och Viktor har på sin nya label Elefantkvinnan gett ut tre skivor i det helt genialiska formatet kreditkorts-cdr. Utgåvorna är fantastiskt fina, både att titta på och att lyssna till. Av de tre gillar jag Dwayne Sodabehrks skiva mest. Köp elefantkvinnanboxen: http://elefantkvinnan.ladygodivaoperations.com. Apollos ”In My Dreams” har jag inte kunnat sluta lyssna på. Vi körde den i brorsans BMW på väg till Borgholm, och det fick mig att längta efter självlysande trance-brallor. The Orb har haft en stark revival. Marsen Jules och Differnet (årets två bästa album). Alva Noto/Ryuichi Sakamotos Insen har det varit mycket av på sistone. Men mest av allt har jag lyssnat på Pet Shop Boys monumentala Back To Mine-samling. Är det något, förutom musiken, som sammanfattar varför de är lite bättre, lite smartare än alla andra band så är det urvalet på denna skiva. Jag tror jag måste ägna en hel postning åt den snart. Men köp den redan nu, för guds skull.

Bad. Så skönt i vattnet, tills algerna tog över. Svampbob Fyrkant – sommarens glass, perfektion av is! Marknader på Öland, topp 3: 1. Böda marknad ( i en skogsdunge på en gammal fotbollsplan en het sommarkväll. Köpte Birgittas senap.) 2. Algutsrums marknad (den mest klassiska av dem alla, Gustav köpte inte Birgittas senap, goes by senapshataren.) 3. Färjestadens marknad (får finna sig i att alltid stå i skuggan av Algutsrums marknad.) Minigolf, så klart. En lång rad andraplatser radades upp. Tennis. Vi måste prata lite om tennis också. Jag har återupptäckt denna underbara sport i sommar! Som vi har spelat. Allies far anlade till och med en gräsbana utanför sjöboden på Öland. Visst, det var gropigt och ojämnt, men om du kan hitta något bättre att göra än att, lite folkölslullig, spela tennis nere vid vattnet på östra Öland samtidigt som solen långsamt sänker sig över omgivningen, plz tell me. Kor, åkrar, katter, grillat varje kväll. Mark my words, inom en inte alltför snar framtid flyttar jag tillbaka till solens och vindarnas ö. Brorsan och jag hade ett par hårda drabbningar på Kalmar Tennisklubb, även Lee fick smaka på den Sandströmska servesläggan. Det gäller att passa på att lira på gratisbanorna i Sumpan innan det blir för kallt.

Sen har man ju tagit in en del också. Jag minns kvällarna på Trädgården (inte minst Maze och mitt gig), PFNO, alla slag i Kalmar, festen i Mörbylånga. Alla oerhört fantastiska utekvällar. Men mest av allt minns jag nog Engelholms födelsedagsfest i Björnhovda, i min mormor och morfars gamla hus, med den absoluta öländska ta in-eliten samlad. Se http://jagochmittindieband.blogspot.com. Dagar som den, med början hemma hos Kullman, fortsättning hos Åberg, och sedan promenad upp till min barndoms by i absolut perfekt sommarväder, det är dagar man aldrig glömmer. Det var nästan för mycket för att man skulle klara av det.

Och nu sitter jag här, mitt uppe i det omilda uppvaknandet från semestern. Livet går vidare.

Carter USM: The Music That Nobody Likes

2005-08-13T12:30:00.000+02:00

Mina vänner. Idag ska vi lära oss hur man skriver en rocktext. Ingen gör det bättre än Jim Bob i Carter the Unstoppable Sex Machine. Här har ni "The Music That Nobody Likes" på ett bräde:

Fee fi fo fum
I smell the blood of nazi scum
I want my dad and I want my mum
A Sherman tank and a load of guns

If love is the answer
what was the question
and can it cure my indigestion
baby?

Out of the frying pan
into the frying pan
back to the drawing board
and I´ll draw you a diagram
we´ll put on the kettle
for some tea and some sympathy
infamy! infamy!
they´ve all got it in for me

If love is the answer
what was the question
and can it solve the traffic congestion
baby?

Carry on, carry on
you´ve got nothing to lose
you´ve dirtied your pants
and you can´t afford shoes
to stand up and fight
stand up for your rights
and dance to the music
that nobody likes

It goes ba ba ba ba

Out of the mouths of babes bearing arms
come the terrified sounds of a baby´s alarm
at the kidnap and rape of his family and friends
who´ve been taken away to be ethnically cleansed
and the banners and badges and your anarchist friends
say "Apocalypse Now man!"
and "Never again!"
and I know the following smut
should be censored OK
but this shit is fucked, as they say in the U.S.A.
and they say it in Mexico, London and Jericho,
Berlin and Birmingham, Belfast and Tokyo
Amsterdam, Vietnam, Iran, Afghanistan,
Disneyland, Narnia, former Yugoslavia

Yes siree boy, there´s nothing worth living for
but it really ain´t worth dying for
so just say three hail Jesus and Mary Chains,
two how´s your fathers, give your thanks to God
and say goodnight Jim Bob

Goodnight Jim Bob

Nu pekar jag med ett anklagande finger i riktning mot er som dragit detta bands namn i smutsen, må ni stå där med skammens rodnad i ansiktet. Post Historic Monsters, albumet som låten finns med på, är visserligen ingen vidare platta i övrigt. Men Carters tre första album ska ni banne mig skaffa, i första hand 30 Something. Får ni även tag på EP:n After the Watershed har ni det viktigaste. Class dismissed.

En kväll på Trädgården

2005-08-06T17:02:00.000+02:00

Nu är det dagen efter och jag sitter och lyssnar på en underbar skiva av Julee Cruise och minns gårdagen. Markus och jag spelade skivor på stans bästa klubb, Patsy på Trädgården igår. Det var en underbar kväll. Jag roade mig med att skriva ner vilka låtar vi spelade. Det må vara hänt att jag glömde plita ner någon låt, men i stort sett ska listan som följer vara korrekt.

Daft Punk: Veridis Quo
Markus hatar Daft Punk, och han tycker att det här är deras enda bra låt. Jag tycker de har gjort en hel radda grymma hits, och "Veridis Quo" är en perfekt inledningslåt.
Savage: A Love Again
The king of italo-depp i en av sina starkaste låtar.
Radio Dept: Hide Away
Jag trodde jag kunde radioskulden på mina fem fingrar, men här bjuder Mutte på något nytt från dem (eller är det jag som glömmer bort mig helt nu?)
Slowdive: In Mind
Ett mästerverk från 5 EP. Klart Slowdivejocke måste spela lite Slowdive!
13 and God: Men of Stations
Muttes val, nytt för mig.
The Orb: Little Fluffy Clouds
"What were the skies like when you were young". Det har ju varit en Orbsommar.
Ulrich Schnauss: Clearer Closer
Fin låt, passade bra precis innan Love Ninjas gick på scen. Lakr is in the house! Four Tet-ph också.
OMD: Maid of Orleans
Jag känner folk (Söderlund) som hatar "Architecture & Morality", själv tycker jag att det är en av de 30 bästa skivor som gjorts, och det här är nog den bästa låten från den skivan. I ögonvrån ser jag Stefan, Johan Jacobsson och iCRIP (utan Manics-tröja) glida in på stället.
Jazz Butcher: Girls Say Yes
Världens bästa tråkindielåt!
Built to Spill: Else
Deras bästa låt, lofi-folket nickar gillande.
Soltero: The Priest
Nytt för mig.
Antena: Noelle a Hawaii
Så att Volupté-falangen ska hålla sig lugn. Tyvärr hann vi bara spela halva låten innan ta in-hatarna i Dorotea äntrar scenen. De avslutar med en grym låt som jag inte hört tidigare.
Television Personalities: Posing at the Roundhouse
"Hädanefter vill jag att ni kallar mig för Television Personalities-Mutte", som han sa en gång, den gode Markus. Spännande val. Benno-Per kommer fram och ger ett berusat intryck. Vilket energiknippe!
Faust: The Sad Skinhead
Coolaste låttiteln ever. Bra band, bra låt.
Throbbing Gristle: Hot On the Heels of Love
Deras bästa låt, ett litet sexigt mästerstycke.
Depeche Mode: Ice Machine
Vilken otroligt jävla bra låt, finns det något band i världen som gjort fler fantastiska hits? Svaret är nej eller The Cure. En snubbe kommer fram och tackar oss för att vi spelar den.
Future Bible Heroes: Good Thing I Don´t Have Any Feelings
Så otroligt mycket Mutte över det här!
Hypo: (låt nr 5 från förra skivan)
Det här minns jag som bra. Har bara hört Hypo på fyllen, får sätta mig ner och lyssna ordentligt någon gång.
The Orb: Perpetual Dawn
Singelversionen med sång. Jag saknar ord.
Sensitive: Driving
Tidig italo, som brukar gå för 3000 spänn på ebay. Stenhårt och syntigt, right up my alley.
Gentle Touch: Fascination
Band från Kalmar som består av de vackra hunkarna Gustav och Micke. Det här tyckte Arek var så bra att han går fram till Gustav med papper och penna.
Simpatico: School Life
Åh, det underbara trumintrot! Annlouise anländer i ensam majestät.
Junior Boys: Birthday
Ja, vi älskar alla Junior Boys. Alla utom Mutte.
Grauzone: Ich Lieb Sie
Bästa deutsche neue welle-låten någonsin. Jonte Fredriksson får en tår i ögat.
Harry: (kommer inte ihåg vad låten heter)
Brasiliansk new wave. Tyvärr är jag tvungen att gå på toaletten. Får ett samtal från Double Dan-Dan som är på konsert låter det som.
Adolphson Falk: Kroppens Automatik
Hela 2005 har varit en enda lång upprätelse av Adolphson Falks två första album.
The Cure: A Forest
Mixed Up-versionen. Jag älskar Mixed Up-skivan, den är sjukt underskattad. Två häftiga snubbar kommer fram och vill att vi spelar mer manlig musik. Det blir nog svårt, säger jag och sneglar ner mot min Dead Or Alive-tröja.
Indochine: Leila
Twig-Mattias och en från The Legends kommer fram och hyllar låtvalet. Indochines 3 första skivor är tunga hörnpelare i mitt liv.
Juri Hulkonen: LO Fiction
Soft låt.
My Favorite: Badge
Nu stuffar folk för fullt till världens 3:e bästa popband.
My Favorite: Homeless Club Kids Remix by Alexander Pearls
…så vi fortsätter med tidernas bästa remix.
Apollo: In My Dreams
Jag finner mig själv på dansgolvet, skrikandes "Lars Jämtelid!". Total trance-eufori. I vimlet skådar jag Stefan, Hannorna, Abel Ferraras room-mate Robert, m.fl m.fl.
Pet Shop Boys: Girls and Boys
Nu inleder vi vårt bombardemang med låtar av världens bästa popband. Börjar bli lite oroliga för att ölbiljetterna inte ska räcka, så vi skickar Karin att köpa fler. Vilken service, vilket värdigt bemötande av klubbvärdinnorna! Det är en ynnest att spela på en klubb av denna dignitet.
Saint Etienne: You´re In A Bad Way
Världens näst bästa popband.
New Order: Ceremony
Världens bästa debutsingel.
Skywave: Over and Over
Skywave är årets upptäckt. Amerikansk shoegaze. Flera personer kommer fram och frågar vad det är vi spelar. Niclas är uppe och dansar.
Kraftwerk: Elektro Kardiogramm
Liveversionen. Basen!
Stina Nordenstam: Parliament Square (The Knife Remix)
Genialisk remix.
Dead Or Alive: My Heart Goes Bang
Need I say I love this?
Saint Etienne: Sylvie remix by Trouser Enthusiasts
Euro-eufori! Mitt inne i en sanslös hitparad. Crowd goes wild. Johan Sundberg är all smiles.
Allie sitter och konverserar med Tomas och Kalmars största indielegend Nico, till min glädje. Garanterat intressanta samtal.
Stereo Total: Exakt Neutral
Muttes gift to Allie.
Embassy: Flipside of a Memory
Obligatorisk. Legends-mannen kommer fram och skriver "Indochine" i mitt kollegieblock.
Franke: Ställs mot dig
Jag påminns om vilket förträffligt band Franke är. Vart tog de vägen?
Boo Radleys: Does This Hurt?
En av mina allra käresta indiehits.
Ride: OX4
Muttes Ride-låt. Ett av världens bästa band i en av sina bästa låtar.
Radio Dept: Pulling Our Weight
Se ovan.
Pet Shop Boys: Flamboyant
Deras bästa singel sedan "Can you forgive her?".
Fancy: Bolero
Sveriges viktigaste kulturpersonlighet Fredrik Kullman fixade ihop min italo-cd just in time. Så nu fick ni avnjuta 80-talets kanske allra bästa singel i sällskap med en massa fina människor!
Tender Trap: Face of 73
Indiekungen Mutte is at it.
6ths: I´m Falling Out Of Love With You
Se ovan.
Kylie: I Believe In You
Förra årets bästa singel låter fortfarande bortom sans och förnuft. Perfekt.
Pet Shop Boys: A Red Letter Day
Så ofattbart obegripligt att den inte blev en världshit. Europartiet på slutet sends shivers up and down my spine. Nu spelar vi nästan FÖR bra musik.
Johnny Boy: You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve
Den enda låt som exakt alla i hela världen älskar.
Orange Juice: Falling & Laughing
Stefan Z. andas ut.
Marc Almond: Jacky
Min favoritsångare of all time.
Savage: I´m Losing You
Här är han igen med den sorgligaste av alla italohits.
Cut Copy: A Dream (tror jag den heter)
Briljant uppdatering av FR Davids "Words"
Relaxed Muscle: Billy Jack
Mes-Dan.
Depeche Mode: Photographic
Jag tror det är här jag tappar omdömet och sliter av mig tröjan.
Out Hud: It´s For You
Årets singel.
Blümchen: Heut Ist Mein Tag
Karins önskning. Livsglädje.
My Bloody Valentine: You Made Me Realize
Genialisk uppföljning från Muttes sida.
OMD: Electricity
Måste alltid spelas. Jag ger bort en ölbiljett till Abel Ferrara.
Alice Deejay: Will I Ever
Boy, I love this tune!
House Of Love: Shine On
Ständigt underskattat band.
Pet Shop Boys: How I Learned To Hate Rock´N´Roll
Gammal Trädgårdsfavorit.
Pavement: Elevate Me Later
Jacobsson ser glad ut.
My Favorite: Le Monster
Per har gått hem och missar allt kul.
The Fall: That Man
Jag tänker på Björn Lundqvist.
New Order: Dreams Never End
Pure perfection.
I-F: Space Invaders Are Smoking Grass
Den här gamla electrodängan lyckas alltid smyga sig in i dj-set där jag är inblandad.
Ken Laszlo: Tonight
Gotta love the Ken! Nånstans här är jag säker på att vi spelade Dead Or Alives "Brand New Lover", men den står inte med i mina papper.
Pet Shop Boys: Miracles
Bombardemanget fortsätter. Hur är det möjligt att skriva sådana här låtar när man är 50 år gammal?
Stockholm Monsters: Happy Ever After
Ett band som borde blivit större än Beatles.
CC Catch: Cause You Are Young
Kvällens modigaste låtval. Den tas emot väl. Undrar om inte Jimmy och Marie är framme och fotar och presenterar Alela, men det var kanske tidigare under kvällen?
Dinosaur Jr: Little Fury Things
Deras bästa låt. Ska bli kul att se dem på tisdag.
Nästa låt kan jag inte uttyda, inte en aning om vad jag har skrivit.
Differnet: Searching For Mr. Right
Från senaste mästerverket. Jag snackar med livebasisten och utnämner honom till världens bästa basist, jämte Simon Gallup.
Miko Mission: How Old Are You?
Nu skuttar Emma och de andra Kalmartjejerna för fullt.
The Cure: Inbetween Days
Lite fantasilöst val, men likväl en av världens bästa låtar. Mattias är glad. Häpnadsväckande med bara två Cure-låtar på en kväll.
Pet Shop Boys: We´re the Pet Shop Boys
Världens bästa b-sida?
Saint Etienne: Join Our Club
Vi sa innan att vi bygger upp vårt set runt Pet Shop Boys och Saint Etienne, och det gjorde vi…
Marc Almond: My Hand Over My Heart
Hannas önskelåt. Så bra att man gråter.
My Favorite: Burning Heart
Ganska många My Favorite-låtar va?
Pet Shop Boys: That´s My Impression
Kvällens sjunde och sista PSB-låt.
Scotch: Disco Band
Misstas ibland för kitsch, för mig är det stor popmagi.
OMD: Enola Gay
En av de 10 bästa låtar som gjorts.
Nästa låt: oläsligt
Det ser ut som om jag har skrivit Tear Garden, men så djärva kan vi väl ändå inte varit?
Wedding Present: No
Adrenalinkick.
New Order: 1963
Jag ångrar mig: detta är världens bästa b-sida någonsin.
Jennifer Rush: The Power of Love
Det var bestämt på förhand att vi skulle avsluta med denna Haneke-hyllning. Vilken oerhörd låt. Jag tar Mutte i min famn efter en i vårt tycke väldigt lyckad kväll. Jag hoppas att ni också hade kul.

Dynamitharrysfru

2005-07-04T13:25:00.000+02:00

Ni måste kolla in Kullmans nostalgisida med jämna mellanrum. Där samlas autentiska urklipp från Barometern, Östra Småland och Ölandsbladet. Ofta handlar det om personer i vår närhet. Kanske han till och med bjuder på lite bilder från sitt egna, digra fotoarkiv i framtiden?

Recension av ett blandband

2005-06-30T16:45:00.000+02:00

You gotta love the blandband. Det är nästan bara från Antonio Bad jag får sådana fortfarande. Även om mitt kassettdäck därhemma mer eller mindre upphört att fungera så har jag fortfarande en freestyle som klarar av formatet. När jag fyllde år för ett tag sedan fick jag ett blandband av Stefan Zachrisson som jag har lyssnat på en hel del sedan dess. Nedan följer en genomgång av bandet, låt för låt.

A.
Cola Boy: He is cola
Jag kommer ihåg att min bror köpte Cola Boy-singlarna från Ginza för 5 spänn styck någon gång i början av 90-talet. Tydligen var det Saint Etienne-killarna som låg bakom Cola Boy, och allt som kunde härledas till Saint Etienne vid den här perioden var lika med guld. Men ärligt talat gjorde ”He is cola” inget större intryck på mig då, jag hade nästan glömt bort projektet helt och hållet fram tills våren som gick. Som av en händelse har jag förmodligen lyssnat mer på tidiga Saint Etienne i år än någonsin tidigare, och givetvis var jag tvungen att kolla upp Cola Boy igen. Det är lite märkligt att detta nästan sammanföll med Stefans val att inkludera ”He is cola” på bandet. Det är en oemotståndlig låt; kanske inte själva definitionen av ”Det Vita Ljuset” som vissa menar, men en läcker dansgolvsvältare i elegant aftonklänning med läskeblask och sugrör i ena handen.

Webstrarna: Silverman
Stefan har talat sig varm för Webstrarna, själv kunde jag blott dra mig radiodängan ”Moln på marken” till minnes innan jag hörde ”Silverman”. Det här är en låt som jag gillar mer för varje gång jag lyssnar på den. Basgången är sådär 1984 som basgångar ska vara, och det finns överhuvudtaget ett bra new wave-driv i låten. Jag tänker lite på The Wakes debutsingel när jag lyssnar på rytmsektionen. Men så är det då det här problemet med att sjunga på svenska. ”Som att spotta bautastenar”, som Di Leva sa. Ibland känns det som att det bara är Lustans Lakejer som lyckas fullt ut med det. De lyckas alltid vara så världsfrånvända och distanserade. Jag är så rädd för det ”nakna”. Nu hamnar inte ”Silverman” just där, men för att jag till fullo skulle kunnat ta till mig låten hade jag velat ha en postpunknonsenstext på engelska.

Brooks: Roxxy
Brooks vet jag ingenting om. Jag antar att det är en ny låt, det låter 2005 tycker jag spontant. ”Roxxy” är en riktigt effektiv electropopdänga med tydlig homokaraktär. Och det är väl det som brukar känneteckna bra popmusik.

Style Council: Long hot summer
Jag har alltid haft svårt för Paul Weller. Visst, hans frisyr har legat perfekt ända sedan tidernas begynnelse, och The Jam fick väl ur sig en och annan hyfsad singel, men allt som oftast kan man dra likhetstecken mellan hans Lisbet och bluesrockröst. En gång i tiden köpte jag Style Councils ”Confessions of a pop group”, men jag tyckte den var så provocerande usel att jag sålde den på stört. ”Long hot summer” är framförallt…lång. Men den är inte så tokig efter ett par lyssningar. Det är tafflig, stillastående elektronisk soul, ungefär som Junior Boys om de hade varit dåliga. Bad in a good way, eller tvärtom.

AR Kane: A love from outer space
När jag skriver den här genomgången har jag som begränsning lovat mig själv att inte leta upp någon information om artisterna på kassetten, mer än det jag på förhand vet. Jag känner mig nästan säker på att AR Kane har någon förbindelse med ett stort band jag gillar, men kan för livet inte komma på vilket just nu. ”A love from outer space” lämnar mig ganska oberörd, det är lite vitfunkigt som A Certain Ratio, men sämre.

The Otto Show: Girl with a 345
Min flickvän tyckte det lät som Wille Craaford, och jag är benägen att hålla med. Sådan här vän falsksång står mig upp i halsen, och den lofi-jazziga bossamusiken är både fånig och poänglös. Det låter som om sångaren hittar på texten medan han sjunger, och sånt kanske premieras av Povel Ramel, men jag sitter bara och längtar efter sot, industri, Joy Division och Clock DVA när jag hör detta mjäkiga Ingenting. Karamellodiktstipendiet, here I come!

Chris Montez: Call me
En sval, lyxpoppig Motownpastisch. Det är sympatiskt och bra, men kanske lite väl bagatellartat.

The Wake: Pale spectre
Åh, jag älskar verkligen The Wakes två första album! ”Pale spectre” är lysande, oskuldsfull pop. Snygg instrumentering, sången är chokladöverdragen attityd. Upplyftande och briljant. Men jag hade kanske valt ”Here comes everybody” eller ”Gruesome castle” före ”Pale spectre”.

Fint Tillsammans: Tänk om
Först blir jag lite irriterad att den något överåriga gosskörsrösten kommer in och förstör den mycket lovande musikaliska inledningen, men med tiden har jag accepterat, och till och med börjat uppskatta det ”rena” och ”naiva” som jag antar att upphovsmännen strävat efter. ”Tänk om” är en vacker liten melodi.

Momus: Shaftesbury avenue
Jag tror mig veta att Momus är en central gestalt i Stefans popmytologi, så jag får gå varsamt fram här… Min erfarenhet av Momus inskränker sig egentligen till 5-6 låtar, spridda på diverse blandband, samt något enstaka besök på click opera. Han verkar vara en mycket intressant figur, men är han inte mer filosof än popmusiker? Pop är han väl i alla fall, och ”Shaftesbury avenue” är en liten namedroppingfest, och sådant är alltid sympatiskt tycker jag. Det finns en poplåt som glimrar till här och där i detta stycke, men jag tycker han snubblar lite på för många idéer på samma gång. Skala av lite, mr Momus, så har du snart en ”Love to hate you”! Så: all respekt till Momus, men jag tycker det är lite talande att det överlägset bästa jag hört med honom är the 6ths ”As you turn to go”. Låt Merritt skriva och producera nästa album, and we have a winner!

B.
Saint Etienne: Kiss and make up
Med Donna Savage på sång. Låt mig säga detta: ”Foxbase Alpha”, ”So Tough” och ”You Need a Mess Of Help To Stand Alone”. Där har vi definitionen av Det Vita Ljuset. Bättre popmusik än så finns knappast, i så fall stavas den Pet Shop Boys. ”Kiss and make up” är från början en inte särskilt upphetsande låt med Field Mice (som vanligtvis var briljanta annars). Med Saint Etienne finns den i två insjungningar, och det här är den bästa. Donna Savage sjunger med en perfekt frasering, det låter så oerhört tufft och sexigt när hon går i närkamp med orden. Alla wailande mtv-freaks borde tvingas lyssna på det här dygnet runt tills de förstår hur man ska andas och ge en låt liv. Jag älskar det här.

Differnet: Mikrophonie (mpkg-versionen)
Differnet har gjort årets hittills bästa album, en milstolpe i svensk musik om ni frågar mig. Bästa låten på första skivan var utan tvekan ”Mikrophonie”, som Stefan här serverar i en radikalt annorlunda version (finns den utgiven någonstans?) Det svänger och knastrar, och det är väldigt bra, men jag föredrar albumversionen.

Stream: Sometimes
Här har man tagit den gamla ”Motherless child”, som jag känner till från Pasolinis ”Matteusevangeliet” och Martin L. Gores fina version, och lagt över en electronicamatta. Det hade kunnat bli riktigt bra, men det är omöjligt att inte tänka på Moby (svepande syntar och gospelsamplingar). Och jag har egentligen inget mot Moby, men...Markus Guentner, he is not.

Durutti Column: Sketch for summer
Det här är en låt som jag älskar sedan tidigare. Jag bannar ofta mig själv för att jag aldrig ordentligt tagit tag i Durutti Column; jag har några låtar på Factory-boxen och på några blandband. Allt jag hört är mycket bra, kanske någon kan tipsa mig om vilka skivor som är absolute essential? ”Sketch for summer” är nog den bästa låten på hela bandet.

Discolor: Karluv most
Svensk drone, lite som en osnuten variant av Fennesz. Kanske inte det världen behöver mest just nu, men jag tycker givetvis att det är bra. Det här är musik som alltid når fram till mig. Nästa Friendly Noise-släpp?

Colleen: Everything lay still
Jag gillade Colleens första skiva väldigt mycket. Den nya har jag bara hört i förbigående, och den lät inte alls lika ljuvlig. ”Everything lay still” är ett stycke som jag inbillar mig siktar mot samma svindlande höjder som Autechres ”vltrmx21” (som kanske är världens bästa låt), men den når aldrig särskilt högt. Det där klockspelet ligger hela tiden i bakgrunden och irriterar mer än fascinerar. Men det finns ändå kvaliteter här, och jag förväntar mig att låten kommer att växa.

The Montgolfier Brothers: Between two points
Jag såg en gång en Montgolfier Brothers-skiva på Gleerups för 10 spänn, men jag trodde det skulle vara tråkig Tullycraft-pop, så jag köpte den aldrig. När jag hör ”Between two points” ångrar jag mig bittert. Det är en briljant låt, suveränt stram och dyster indiepop med melankoliska undertoner. Den bästa ”nya” låten på bandet.

Jag fick även andra fina saker på min födelsedag:
En dag på Gröna Lund. Jag åkte Fritt fall och Berg och dalbana.
En skärgårdskryssning
Jordgubbstårta
Armani Black Code
Ett äpple
Skinny Puppy ”Ain´t it dead yet” på dvd
Out Hud “Let us never speak of it again”
Saint Etienne: Tales From Turnpike House
Tidningen Sex, nummer 5
Sandman, seriealbum
Tennisracket och tennisbollar
En drink (caprina)
Pär Thörns sällskap
Georges Bizet ”Carmen”

Enos dagbok

2005-06-07T11:30:00.000+02:00

Jag läser lite i Brian Enos dagbok A Year With Swollen Appendices, och det är väldigt inspirerande. Insprängt mellan hans beskrivningar av sina dagar med producentjobb åt U2, Bowie och James, välgörenhetsevenemang, brevkorrespondens, utställningsprojekt, etc, listar han också idéer som ska/borde genomföras. Idag på morgonen fastnade jag för denna rad: ”Make a critical study of my own work to date – as if it´s someone else´s”. Please do, Brian!

Det känns ibland som att det bara hinner gå några veckor mellan nya upptäckter av Enorelaterad musik. För ett tag sedan hittade jag Michael Brooks fina Hybrid, en för mig dittills helt okänd skiva. Jag köpte även The Shutov Assembly, som jag trodde skulle vara ett mellanverk, men som redan blivit soundtrack till nattsömnen. Min poäng är att Enos enorma produktion förtjänar, nej kräver, en ordentlig genomgång. Det finns säkert ett flertal sådana redan, men jag har svårt att se att någon skulle göra det bättre än Eno själv. Det är få andra artister jag skulle vilja se värdera sina egna verk i en lång analytisk studie, men Eno har verktygen och självinsikten som krävs för att det skulle bli relevant läsning. Det är stor underhållning att läsa om hans intryck av Bowies nästan komiskt överlastade Outside, vilken Eno producerar och skildrar arbetet med i dagboken. Han lyfter fram både låtarnas förtjänster och brister på ett sätt som bara en som är med i skapandeprocessen kan göra. Väldigt konkret och observant. Jag är övertygad om att han skulle kunna ikläda sig rollen som kritiker från utsidan, utan att låta vetskapen om det som försiggått på insidan färga den kritiska analysen.

En annan sak som fascinerar mig med Eno är att han tycks ha så klara visioner om vilka avsikter hans musik har, och då menar jag inte på ett praktiskt-politiskt plan (typ störta regeringen, reclaim the streets), utan på ett rent ljudmässigt plan. Han vet exakt vad det är han söker, och det hindrar inte att improvisation är ett av sätten att ta sig till slutmålet. I dagarna släpps hans första vokala album på evigheter, Another Day On Earth, och förhandsrapporterna talar om ett genomarbetat och spännande album. Jag tror det kan bli riktigt bra.

Bästa albumen 1990-1994

2005-06-02T11:18:00.000+02:00

Det sägs ju att det är tidigt 90-tal igen. Jag tycks hamna i One Dove-diskussioner vartän jag vänder mig. Nu när jag ändå för tag sedan listade bästa skivorna hittills denna sidan millenieskiftet, så funderade jag löst över hur en motsvarande lista över det tidiga 90-talet skulle se ut. Så jag rafsade ihop följande förslag. Diskutera gärna.

1. Slowdive: Just For a Day
2. Pet Shop Boys: Very
3. Ride: Nowhere
4. Pet Boys Boys: Behaviour
5. My Bloody Valentine: Loveless
6. Cocteau Twins: Four Calendar Café
7. Naked Souls: Shady Ways Anticlockwise
8. Depeche Mode: Violator
9. Autechre: Incunabula
10. Galaxie 500: This Is Our Music
11. Brian Eno: Neroli
12. Saint Etienne: Foxbase Alpha
13. One Dove: Morning Dove White
14. The Cure: Mixed Up
15. Aphex Twin: Selected Ambient Works 85-92
16. Marc Almond: Tenement Symphony
17. Low: I Could Live In Hope
18. Slowdive: Souvlaki
19. The Beloved: Happiness
20. Morrissey: Vauxhall and I
21. The Orb: Adventures Beyond the Ultraworld
22. Talk Talk: Laughing Stock
23. LFO: LFO
24. Labradford: Prazision LP
25. Beat Happening: You Turn Me On

Bästa albumen 2000-2004

2005-05-12T10:03:00.000+02:00

Digfi släpper i dagarna en bok som behandlar de 100 bästa albumen 2000-2004. Köp den. Min alldeles egna lista ser för tillfället ut på följande vis:

1. Sigur Rós: Agætis Byrjun
2. Sigur Rós: ( )
3. Rhythm & Sound: w/ the Artists
4. My Favorite: The Happiest Days of Our Lives
5. Max Richter: The Blue Notebooks
6. Mogwai: Happy Songs for Happy People
7. Pan American: Quiet City
8. Vitesse: You Win Again, Gravity!
9. Skywave: Synthstatic
10.Lambchop: Is a Woman
11. Sade: Lovers Rock
12. Gas: Pop
13. The Zephyrs: When the Sky Comes Down, It Comes Down On Your Head
14. Yo La Tengo: And Then Nothing Turned Itself Inside Out
15. Junior Boys: Last Exit
16. Radio Dept: Lesser Matters
17. The Knife: Deep Cuts
18. Marc Almond: Heart On Snow
19. Comet Gain: Realistés
20. Bad Cash Quartet: Outcast
21. Pet Shop Boys: Disco 3